Fit For Rivals

Fit For Rivals

Arsenal är en klubb som tappat sin tre bästa spelare de senaste två säsongerna samtidigt som man jagat spelare som ska passa in i såväl spel som klubb direkt. Det har hackat till och från, resultaten har varit okej men inte mycket mer. United är det lag som tagit närmast rygg på Chelsea och sett till att gapet är så litet som möjligt. Olika världar för två klubbar som en gång i tiden var de värsta rivalerna.

Samtidigt som jag börjar fila på den här krönikan spelar Arsenal mot Reading i Carli... nej förlåt, Capital One Cup. Man är inne på förlängningen och har hämtat upp ett 4-måls underläge med ordinarie tids sista spark. Så kanske borde jag sitta här och känna mig imponerad. Tänka på att man faktiskt gjort just det, en upphämtning alltså, och känna rädsla inför lördagens tunga drabbning. Känna mig darrhänt av att spelare som Arshavin, Chamakh och Giroud kommer att skaka om oss rejält på Old Trafford. Men nej, jag kan inte göra det, Arsenal är inte det Arsenal jag växt upp med. Just nu påminner det mest om en blek kopia av vad som en gång var helt magiskt och någonstans grämer det mig djupt.

Vissa personer, mest män i 50+ ålder och med kepsar, brukar använda en av de mest värdiga klyschorna. Ni vet den om att man inte är supporter till något speciellt lag utan att man bara är ett "fan av bra fotboll". Arsenal har personifierat uttrycket "bra fotboll" de senaste 10-15 åren, det kan ingen någonsin ta ifrån dem. Ni som minns kan så här i efterhand se tillbaka på början av 2000-talet när Arsenal charmade hela fotbollsvärlden medan man nu har blivit utpassad som en engelsk Barcelona-kopia. Det är samma typ av fotboll vad gäller att äga bollen. kortpassningsspelet men man saknar de titlar som Barcelona sett hagla över sig. Kanske var den där Champions League-finalen 2006 mer avgörande för de båda klubbarnas framtid än vad man trodde då. Nu för tiden ser jag inte Arsenal som ett hot i kampen om titlar. Det är en klubb med en tydlig identitet som slickar såren efter sina tydligaste ansiktsdrag. De ansiktsdragen råkar bestå av fotbollsspelare och inte vilka dussinlirare som helst. Cesc Fabregas, Alex Song. Robin van Persie.

För det är ju någonstans den sistnämnde som våra dubbelmöten med Arsenal framför allt kommer att handla om. Robin van Persies övergång till United blev extremt omdiskuterad p g a flera anledningar. Först och främst rasade Arsenal-fansen över att man ens kunde släppa sin överlägset bästa spelare efter sin absolut bästa säsong någonsin. Sen handlade det om det faktum att man inte bara sålde honom, utan man sålde honom dessutom till en rival, en antagonist. Under en period fanns dessutom diskussionerna kring hur United tänkte genom att lägga sådana summor för en skadebenägen och åldersstigen spelare, en diskussion som slaktats ganska snabbt inte minst av van Persie själv. Jag har och hade full förståelse för Arsenal-fansen redan från start, även om hela den här rivaldiskussionen kändes lite överdriven. Arsenal är ingen rival, men i det korta loppet var van Persies deras enda anledning att tro på att man snart skulle bli det igen. Vem fan bryter inte ihop av en sådan sak?

Så medan Arsenal har hamnat i den del av tabellen där man absolut inte hade varit om inte oljepengarna hade rullat in över den engelska gränsen, så siktar United mot sin 20e ligatitel. Årets säsong har varit en bergochdalbana av känslor, såväl mitt i matcherna som mellan dem. Det har handlat om ett försvarsspel under all kritik och i år kan vi inte ens skylla på att Vidic inte spelar, även om han nu varit borta de senaste matcherna. De skador som vi haft längst bak har varit fatala sett till att skaffa någon typ av kontinuitet samtidigt har det varit en del positiva ljusglimtar. Rafael har visat upp en mognad som vi längtat efter, den som man själv blev lika lycklig av någon gång under tonåren. Han har varit respektlös som vanligt, men han har varit det med en större finess och smarthet. Hans offensiv har varit en ren fröjd att skåda för ett gammal ytterbacksämne och kan han bara få hålla sig skadefri, peppar peppar, så blir det här garanterat hans bästa säsong hittills. En annan stor förvandling som blivit mer och mer tydlig är ännu mer efterlängtad. Det har gjort ont att se Patrice Evra under vissa stunder de senaste två åren, men nu är han tillbaka. Det är som att han insett att han inte har allt för många år kvar, att han inte bara kan glida på sin snabbhet och sin sköna person. Evra tar mer ansvar precis som den kapten han är i Vidic frånvaro, han slår bort allt mindre passningar och är den som utstrålar lugn i backlinjen. Uniteds numera ordinarie ytterbackar har stått för en jättebra inledning av säsongen, nu hoppas vi bara att mittbacksparet hakar på.

Men om vi nämnt vikten av van Persie, de betryggande prestiationerna som våra ytterbackar stått för och var vår svagaste länk finns, så måste vi hylla Wayne Rooney. Igen tänker ni? Ja igen. Det är han verkligen värd. Han fyllde ju 27 häromveckan och firade på bästa George Best-manér. Det var tårta på morgonen och tända ljus på en bild med Kai, hans son. Märkbar ironi alltså. Wayne Rooney är allt George Best inte var som person och det är det som gör att hans karriär kommer att bli så mycket längre. Han är mer eller mindre komplett som fotbollsspelare, jag tror t o m han skulle kunna ställa sig i mål som John O´Shea. Under en match under hösten spelade han på tre olika positioner, mot Chelsea var han defensiv mittfältare i vissa perioder eftersom han är så hängiven taktiken. Säger du åt Rooney att springa på ett visst sätt så kommer han att göra det tills någon berättar något annat. När det finns en längre svårare cross att slå, så ser han till att trycka dit den på läppen på mottagaren. Men framför allt, när han märker att ingenting fungerar så ser han till att det blir någon skillnad. Wayne Rooney har växt ut till den ledare som ingen kanske riktigt trodde att han skulle bli som en illbatting från Liverpool. En framtida kapten, en framtida ledare.

Förra årets match slutade i en slakt vi inte hade sett sedan Roma i Champions League, det är självklart inget vi kan förvänta oss igen. Men United har gjort sju mål på två matcher på Stamford Bridge senaste veckan. Jag hoppas vi ser till att fortsätta i samma anda.

Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist

Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2012-11-02 10:00:00
Author

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United