Bäddat För Trubbel - Crystal Palace - Del 2
Genom livet som en evig resa genom taggiga snår På slöast möjliga traktor med punka på Och om man nån gång börjar få upp fart kommer det genast ett gupp Så jag har inte ens motiv att skaffa geist nog att orka ge upp (Johan Johansson)
Denna resa var från början lite speciell för mig. Jag brukar normalt sett alltid stanna några dagar i London när jag ändå åker över. Ta lite extra semester helt enkelt, träffa vänner och göra andra saker än bara fotboll. Men denna gång tänkte jag köra en ”över dagen-resa” (nästan) som är ganska poppis bland många svenskar. Flyg tidigt lördag ut, och min första plan var att åka ut till Stansted på lördagskvällen efter matchen och hänga där till det tidiga söndagsflyget. Men I’m getting old så jag bokade ett rum nära Liverpool Street Station för att kunna slagga några timmar innan hemfärd.
En sådan här snabb resa hade inte funkat för 30 år sedan då man vackert fick ta en stor färja för att ta sig över Nordsjön (om man inte ville bli skinnad). Hmm, minns senaste (sista?) gången jag drog en sådan tripp. En av kompisarna blev plötsligt inspirerad av bandet The Monks som vi lyssnat ihjäl oss på på vägen dit. Inspirerad vid ett illa valt tillfälle blev han tyvärr kan jag tillägga. Vi hamnade nämligen vid ett bord på en skum pub långt utanför London (long story, tar den en annan gång) med massa hårda typer och en av snubbarna såg ut som Svartenbrandt med ett stort ärr över hela fejset. Det var givetvis hans donna som kompisen var tvungen att kommentera utseendet på. ”Nice legs, shame about your face” sa han högljutt. Det var tydligen en rejäl förolämpning i befintligt sällskap och vid detta tillfälle. Så var den kvällen slut. Vi fick fly bakvägen efter stängning då Ärret enligt uppgift stod utanför och väntade på oss med en kniv i näven. Tack du okända människa som räddade oss.
https://www.youtube.com/watch?v=972hw9_-fEA
Anyway, tillbaka till nuet. Det började givetvis inte bra. Jag har ju sådan förbannad otur. Taxin var i tid men plötsligt låg en halv björk över Stenbrötsgatan. Chaffisen körde sakta över grenhelvetet men självklart fastnade den under bilen och han var tvungen att stanna. Jag blev skapligt nervis och sa att jag måste ner till terminalen för att hinna med en buss. Efter lite backande och framåtåkande släppte skiten och jag kom in i bussen mot Skavsta i tid. DU som slängde grenen över vägen; Ingen tyckte det var kul ens när du gjorde det. Idiot.
Eftersom jag kvällen innan hade varit hos min äldsta dotter på ”inflyttningsfest” så hade det inte blivit mycket sömn och bussen rullade 04.00. Jag hade ungefär 3,5 timmars sömn i kroppen. Ahhh, så gott att få sträcka ut och slumra 1,5 timmar innan vi når Skavsta… I helvete heller. Helt omöjligt var det. När jag kände att det sved och stack lite i ögonen och jag äntligen var på väg att somna var vi givetvis framme.
Träffade flera QPR’are på Skavsta och efter att ha hört Lungans kompis J (eget bageri, jobbar okristliga tider) som redan jobbat på natten samt skulle hem och jobba efter resan också så fuck it. Vi kom överens om att vi kan sova i graven.
Jag brukar ju gå emot hela mediadrevet och hylla Ryan Air bara för att vara motvalls och skapa lite balans. Om man bara läser Aftonbladet kan man ju undra hur i hela helvetet Ryan Airs flygmaskiner ens lyfter. STOR krasch och drama, skandal, raseri, chock, nästan upplopp och kravaller var det tydligen i alla fall när en flygplansvinge råkade skrapa i någon byggnad för några månader sen. Folk blev ju traumatiserade för livet eller hur Bladet? Lite puts trillade ner från fasaden och personskadorna var… noll.
I min värld levererade Ryan återigen. Fantastisk trevlig personal och bra service. Konstigt när man tänker på att de tjänar ungefär lika mycket som en städare från Bangladesh eller en barnarbetare från Indien? Dessutom jobbar 25 timmar dygnet runt 53 veckor om året?
Träffade en svensk QPR’are redan i kön till security (gott att se dig igen W12!) och han hade en biljett tur och retur för ca 350 spänn. Leve Ryan Air!
Kul också att få ett ansikte på ”Steven”. Tog ett ex av den lilla tidningen de delar ut på planet. ”Let’s Go” heter den väl om jag inte minns fel. Den första sidan jag råkade slå upp stoltserade Bill Bailey på. Gott tecken. Bill är ju QPR-fan (ni som inte vet, check him up, kul snubbe).
https://www.youtube.com/watch?v=9hd_OuKosxg
Glad i hågen köpte jag en kaffe för ungefär 100 spänn och halade upp min hemgjorda macka med äkta vildsvinskorv. Jag väntade säkert en kvart med javat men dra mig baklänges, hela gommen blev ändå skinnflådd. Tänder de eld på kaffet innan servering? Ja men nu i alla fall, egen bokad plats, inte en jävel på hela raden, nu kan jag ta en liten tupplur? Det var svårt återigen och när jag äntligen slumrade in stötte en av de trevliga flygvärdinnorna till mig på armen och sa att jag var tvungen att fälla ner armstödet till vänster där ingen ens satt. Fucked again. No sleep till Hammersmith.
Och så var vi framme.
Vid Stansteds första mugg tog den inofficiella pisstävlingen vid (erkänn att du som kille inte gärna vill sluta pissa före snubben bredvid dig vid rännan, speciellt om han började pissa före dig). Nåväl, jag vann med hästlängder och drog mig mot tåget. Just det, först gäller det passkontroll. Det är ju great med e-pass kontroll, bara att flasha passet så är man förbi. Kort kö var det dessutom. Men eftersom jag pissade en halvtimme misstänkte jag att varenda svensk QPR-sympatisör var way ahead of me. Ingen fara dock, plenty of time. Jaha, det trodde jag. Passhelvetet funkade givetvis inte och jag blev hänvisad av en liten finnig praktikant till en kö där det i slutändan satt en riktig människa. Kön var inte lång men den var så långsam att man kunde se med blotta ögat att jag var skäggigare när jag äntligen kom förbi. Jag slängde upp passet vid disken men damen ville se boarding pass också. Vänta nu! Detta är sant; jag brukar alltid knyckla ihop alla papper i bakfickan eller i väskan för att dumpa skiten när jag packar för hemfärd. Jag har rest 100 gånger till London men just denna gång rev jag faktiskt mitt boarding pass en minut innan och dumpade pappersbitarna i en papperskorg. Och eftersom det är första gången jag slänger pappret är det såklart första gången någon frågar efter det. ”Sorry, I just threw it in a bin over there?”. Hennes svar; ”Oh, you shouldn’t have done that”.
Det löste sig ändå till slut och jag måste ändå få meddela att damen var otroligt vänlig och log genom hela processen.
Jag tog tåget till Liverpool Street Station där jag hade bett min polare (som skulle möta mig) att kolla vilken väg som blir bäst till Brick Lane där mitt rum fanns. Och fixa en adapter (hittade inte min trogna 3-punds vän när jag åkte hemifrån). No problems, men faktum är att han misslyckades med alla sina uppdrag. Min kompis är grym på att hitta i London men detta var lite out of his area. Vi började irra runt i okänt område så pass länge att det började bli löjligt. ”Well, go that way” och ”Turn around, you must head the other way” sa random folk på gatan. Skojigast var en gatuarbetande snubbe som hade grävt sig halvvägs ner till Kina. ”Don’t even speak to me, I’m from Poland, I know nothing”.
Vi hittade såklart stället till slut och jag slängde in väskan men klockan var nu löjligt mycket och jag erbjöd på stående fot att pröjsa för en taxi hela vägen till Crystal Palace-land. Kompisen var tveksam men jag var obeveklig. Resan var oändlig. Vi satt säkert en timme i bilen. Men ändå bara 35 pund. Ungefär framkörningsavgift i Linköping. Han fick 40 och ett Swe Hoops-klistermärke att fästa på instrumentpanelen. Framme vid föreslagen pub var det glädje och gamma. Inte många CP-fans där inte. Vi vågade t.o.m. hänga upp vår flagga i fiendeland och någon bjöd på diverse shots och grejer så när vi traskade till arenan var humöret i topp. Det sist nämnda sjönk dock som Titanic för denna match kan omöjligt gjort någon QPR-fan glad de första 45 minuterna? Inte de sista 45 heller förresten.
Inga målchanser, ingen vidare fotboll överhuvudtaget. Efter att vi ändå sett pigga ut efter att Redknapp försvann vete tusan om vi inte var back in the same shit igen. Jag tänker inte skriva någon matchrapport (nätet kryllar av sånt) men ni som orkade se skiten till slutet måste ändå undrat. Shaun Wright Phillips är (var) en habil fotbollspelare men från start i QPR 2015-03-14? Vänta nu Ramsey… 4 -5 -1? Jag känner iofs fortfarande förtroende för Chris Ramsey och kommer att stötta alla managers och spelare till slutet i vanlig ordning. Men nu måste vi visa någon sorts klass igen. Detta var ju en match som betydde allt. Vi har de facto lirat riktigt skapligt emellanåt mot lag vi ”inte ska slå” typ Arse och Spurs. Men nu faller vi platt mot skitgäng som Palace (sorry CP-fans!). Det är ju här vi ska plocka pinnar! Erbarmligt torftigt var det, ingen riktig fighting spirit.
På bortaläktarn däremot kokade det emellanåt. Hörde någon vid pissrännan hävda att detta gäng nog är det sämsta lag han sett lira i tvärrandigt. Handen på hjärtat, efter 0-3 är det möjligt att humöret sjönk lite bland away-fansen men herrejävlar vad Rangers dominerade på läktaren. Vet att Palace någonstans blev framröstade som de bästa hemmafansen men för mig verkar det vara en klockren offside eller gult kort. Hemmapubliken hördes nämligen bara tre gånger. Vid 1-0, 2-0 och 3-0. Den största behållningen från matchen var våra högljudda, tålmodiga och humoristiska fans. Vi fick höra hela repertoaren. ”We’re the Rangers, the mighty Rangers, we never win away”…
Palace var genom hela skiten rena biblioteket vilket Rangers-klacken inte var sen att påpeka (”Is this a library?”). Jag skulle kunna skriva massor om matchen men jag nöjer mig med att konstatera att vi var jävligt kass återigen. No heart and passion. Inget kunnande. Fair enough? Vackert mål av Phillips dock. Om det hade varit matchens enda hade dessa rader sett annorlunda ut…
Ok, några bestämde efteråt att åtminstone supa skallen i bitar men herregud vad splittrade alla svenskar (och engelska vänner) var. Vissa åkte hem direkt, vissa stannade i området, vissa drog mot QPR-land. Jag och min vapendragare var två av dom som drog mot London City igen och hade turen att få skjuts och efter 22 låtar med Chuck Berry var vi framme vid mitt svårhittade hotell. Jag bjöd chaffisen – tillika en god vän – att käka middag på min bekostnad som tack och det var taget. För enkelhetens skull bänkade vi oss på mitt hotells restaurang men jag ångrade mig omedelbart när jag insåg att de inte serverade alkohol. Kycklingvingarna var magiskt goda men hade varit himmelska med öl till. Och helvete vad det brände med dessa starka kryddor i min skinnflådda mun. Tack och lov för isvatten.
Chaffisen lämnade för ett gig och jag och min andra broder ringde forumprofilen Market och krävde en utlovad whiskey. Det ska vara den dyraste stället har och äkta single malt. Market var tveksam, men när jag förklarat att klockan bara var 19 och det är lördag så möttes vi på UA i Notting Hill där han levererade en riktigt fin malt. Market skulle också upp okristligt tidigt så han avlägsnade sig efter ett tag och min andra vän började snacka om The Swan. Klockan var väl ungefär 21 men nu dog jag lite. 18 hårda timmar i rad började ta ut sin rätt, dessutom visste jag ju inte riktigt var mitt hotell låg och jag ville verkligen inte börja irra runt där i området omkring 05 på morgonen efter. Vi bedyrade vårt broderskap och jag åkte till Liv Str Station.
Jag började memorera gator och gick åt det hållet jag trodde var rätt. Efter ett tag vände jag tillbaks men hamnade på Aldgate Station. Fair enough, jag åker väl en station och börjar om. Denna gång frågade jag en polis precis utanför Liv.Str.St.(vid Dirty Dicks) om han visste var Brick Lane låg och han var väldigt vänlig och tydlig. Han pekade och sa: ”You see that digital clock over there?, Turn right, walk towards a massive white church and turn right again.”. Jag gjorde exakt som han sa men ta mig satan om jag inte hamnade åt helvete igen. Nu började jag bli riktigt förbannad på mig själv. Va fan håller jag på med? Eller är snuten galen?
Jag behövde ju desperat veta exakt var plejset låg eftersom jag måste hitta stationen tidigt på morgonen. En gång tror jag att jag var nära hotellet men hade ingen aning om vilket håll stationen låg så jag började om igen. Och ta mig FAN om det inte blev en tripp från Aldgate igen. Jag åkte återigen en station och gick av på Liv. Str igen. Nu gällde det. Nu var jag evinnerligt trött på mig själv och svor på att blir det fel igen lägger jag mig vid den vita kyrkan och hoppas någon präst kan ta mig in i värmen. Jag är ju över 50 bast så jag var inte rädd för att bli antastad. De gillar ju bara smågrabbar. Jag kom till slut till hotellet, kände att jag nu hade koll på lokaliseringen och sov ett tag. Tog sedan ett tidigt tåg till Stansted och kunde efter att en av security check-gubbarna skrockat lite över min QPR-tröja bänka mig på Windmill för en sista drink. Och på planet och på bussen mot min stora stolta hemstad fick jag äntligen vila ut. Jag dog och vaknade just för att skriva detta.
Keep the faith alla! Det är inte över riktigt än!
