Bäddat För Trubbel - Southampton - Del 1
What? Det var ju vår match...!?

Bäddat För Trubbel - Southampton - Del 1

"Tiden har gått, timmar, dagar, nätter, veckor. Men inte fan mår jag nåt bättre. Jag har prövat allt och ingenting. Nu drar jag ner min rullgardin..." (Traste Lindén).

Mitt uppe i en ganska intensiv period av både det ena och det andra i livet (mest roliga saker iofs, jag är ju en otroligt positiv snubbe), så tänker jag utnyttja ett gäng hårt förvärvade övertidstimmar med tre minisemestrar inom tre månader till London. Småhårda förhandlingar med familj men 9-åriga grabben älskar tvärrandigt (jag har lurat in honom i ett livslångt lidande), frugan har full förståelse för min konstiga böjelse och chefen bara ler. Mina andra barn är vuxna och couldn’t care less.
Som av en tillfällighet har såklart Queens Park Rangers match varje gång jag åker över.
Ahh, ledigt från kneg och knog, kunna dricka frukost, röka cigaretter, hänga på pubar, snacka skit, träffa polare och bara koppla av!
 
”Koppla av”? Vem försöker jag lura? Att följa och stötta QPR är ingen avkoppling. Det är en förbannelse. Revolverhot, knivdråp, karatesparkar, massavskedanden, danska skallar, trafikdöd, degraderingshot, fulaffärer, agentfiffel, galna ägare och femtielva managers på fyra år är bara ett axplock av vår moderna historia. Lägg därtill att av trettioåtta värvade spelare lyckas högst en. De andra 37 blommar ut i andra lag. De är bra när de kommer och bra när de gått vidare. Där emellan är det formsvackor, skador eller en placering i tvångströja.
 
Överdriver jag? Så fan heller. Det finns ingen klubb med motstycke. QPR är laget som alltid förlorar när de möter ett lag som inte gjort mål på 10 år, släpper in en balja från en 12-årig debutant och konsekvent åker ur alla cuper så fort det bara är möjligt. Man kan knappt vänta tills den lokala bilhandlarens anställda eller mäktiga korplaget Böckling FC slår ut oss så vi kan ”koncentrera oss på ligan”.
Förresten världens löjligaste bortförklaring om ni frågar mig. Cupspel är också en fotbollsmatch man vill vinna. Det finns inte en enda cup i hela världen man inte vill vinna. För då ska man inte ställa upp. Det är enbart en managers mantra och ett löjligt sätt att försöka behålla lite prestige. För sitter man med en trupp där samtliga tjänar vissas årslön på en vecka och får respass mot ett gäng som nästa dag åker och ställer sig vid svarven eller drar avloppsrör, ja då gäller det att hitta ursäkter illa kvickt. ”Koncentrera sig på ligan” är en sådan. En klassiker jag är dödstrött på att höra. Lika sann som att Harry Redknapp måste avgå för att hans knä är kass. Klas Ingesson satt i rullstol och coachade. Redknapp har ont i ett knä och måste därför kliva av… Jojo.
 
Ok, nu till resa nummer 1.
Fredag 6/2 2015.
Fysisk status: Fortfarande lite ont i axeln och armbågen sedan jag skrotade i backen under ett arbetspass efter att en isfläck överlistade mig.
Psykisk status: God på ett personligt plan, skrämmande orolig och labil gällande tvärrandigt.
 
Tog en onödigt tidig buss till Skavsta, köpte Bladet, växlade till mer cash och slog mig ner med en balja kaffe och en nyttig baguette fylld med cheddar och sånt. Läste om AIK’s nya spelare Dickson som nog kan bli nyttig för Gnaget och en profil i Allsvenskan?
Men vad vet jag som hejar på ett lag som har hela EN säsong i högsta serien?
 
Efter att ha passerat security så var klockan för bövelen över 09.30 så då var det legitimt med en första malt. 1,25 liter Falcon senare så var det dags att borda men ändå inte. Försenat flyg nämligen.
Ingen större oro då jag inte hade någon tid att passa vid resmålet. En Saints-fan tillika Gnagare från Stockholm och en skallig gammal QPR-broder från Västra London kan vänta.
 
In på planet där bak eftersom jag hade bokat plats 31F för 52 sek och precis framför mig i kön stod en snubbe som genast vek in på muggen. Det fanns löjligt mycket tid att pissa på innan vi gick på men han väljer att köa in med nöd och näppe innan kalsongerna blir gula. Amatör.
Slås endast av mannen som ropade på pisspaus vid Sporthallen i Linköping. Ja, det låter inget konstigt för de flesta av er men några av er gamla White Lions vet vad jag menar. Vi startade alltid med stor buss på Torkelbergsgatan på den tiden. Till Sporthallen är det 25 meter.
Mannen ifråga tillverkade sedermera en anrättning i plast med stor öppning och lock till. Så han kunde pissa närsomhelst. Fräscht…
 
Men det är, som man säger, en annan historia.
Sent omsider träffade jag min vän Christer från Stockholm på klassiska Uxbridge Arms. Tror att Linda och Debbie var måttligt imponerade av en smålullig svensk som börjar med att spilla ut Guinness på bordet, på kompisens väska och på golvet.
Vi tog oss till hotellet där vi förfriskade oss, försökte hinna ikapp med saker som hänt sedan senast vi sågs (vilket var SPY’S redan legendariska reunion-gig dagarna efter nyår på L’Orient i Linköping).
 
Sedan in i en taxi för att ta oss till knökade The Union vid Baker Street Station för att träffa ett annat bekant ansikte. Mycket folk och högt till tak men inte riktigt my kind of place. Jag tycker det är trevligt när man kan kommunicera utan att behöva gapa som en dåre. Jag försökte använda röksignaler, teckenspråk och yviga gester men det funkade inget vidare. Om åtminstone musiken vore bra skulle jag kunna stå ut en stund. Nae, jag är nog too old for this shit.
 
Lördag 7/2 2015.
Fysisk status: Helt ok, sover ju inte så länge nuförtiden så när rumskamraten vaknade hade jag redan avklarat a shit, a shave and a shower. Laddad.
Psykisk status: Inte ens nervös. Detta är vår dag. Harry är borta och minst två man på topp.
 
Efter att ha diggat Bäddat För Trubbel (roligt band, svensk punk lever) och druckit lite kaffe (ordentliga killar är vi) så var det dags att bege sig mot klassiska Crown&Sceptre mitt i QPR-land. Där väntade Martin och Chris och den senares grabb. (Chris this is Chris, and Chris this is Chris).
För er som inte provat kan jag på stående fot rekommendera thaimaten på C&S. Lika bra som den på Churchill Arms.
Som vanligt en ren ära att få snacka med ovanstående gubbar. Snacka om samlad intelligens och kunskap.
 
12 pund sammanlagt för matchprogram, senaste numret av A Kick Up The R’s och specialutgåvan om Rodney Marsh var ett givet köp. Något att läsa på hemvägen om inte förr (hrmm, sov som en stock).
För er yngre läsare kan jag berätta att Mr Marsh var en sann hjälte. ”I will be buried in my number 10 QPR shirt”. Fatta storheten.
 
QPR – SOUTHAMPTON:
Vi ska direkt slå fast att detta var ett bottengäng mot ett toppengäng. Men det syntes inte. Någon större skillnad mellan lagen var det sannerligen inte. QPR stod upp bra även om Saints kanske tog hem första halvleken på poäng. När man kommit över chocken att varken Isla eller Vargas (why oh why?) var på plan så kunde man iaf njuta lite av Taarabts teknik. Några schyssta moves och någon halvchans men 0-0 verkade ohotat i halvtid. Matty Phillips var tillbaka och var ganska pigg, men som vanligt tycker jag laget viker sig lite när det väl gäller anfallspelet. Och några större drag och nya idéer kunde man inte skönja förutom nämnde Phillips start och Traore på ytterbacken. Våra passningar har emellanåt en ganska kass adress.
Andra halvlek var betydligt bättre från Hoops och jag kom på mig själv med att tänka ”ja vi vinner”. För nu var det vår match och vi skulle ju få en nytändning och så vidare. Vargas kommer in men ännu roligare var att se Mauro Zarate som var riktigt pigg. Rentav lite kreativ. Vi skapar inte massor men kom iaf nära några gånger och vid något tillfälle gör ju deras keeper en fantastisk räddning. I skrivande stund kommer jag inte ens ihåg vem som sköt men det vet du säkert redan kära läsare. Kan det varit en skarv från Austin? Sorry, men detta är ingen renodlad matchrapport. Det är bara en rapport.
Skål.
 
Och jag hoppas av hela mitt hjärta att det gick bra för Soton-killen som bars ut på bår.
 
Orkar inte ens kolla upp det nu men både Dunne och Austin gick sönder?
 
Oj vad förvånad jag blev när första halvleks sämsta spelare gör mål på övertid. Det är väl ändå inte möjligt? Jag menar, 93:e minuten när vi varit närmast att hänga en balja? Jag hejar ju för satan på QPR. Sånt händer väl aldrig oss?
 
Och vad var det för fel på bollen vi hade inne?
 
Otroligt förvånad är jag. Inte. Alls.
 
Något omtumlad och häpen lämnar jag Loftus i sällskap med min svenska Saints-polare som verkligen bet sig i tungan och försökte hålla ner segervrålet i slutet. Vi satt ju på Ellerslie block S. Där har jag sett bortafans blivit bortfraktade ifrån när de inte kunnat hålla käft. Kompisen var förresten i ganska bra form denna resa. Han retade bl.a. upp en taxichaufför från Jordanien med diverse jobbiga frågor så till den milda grad att chaffisen nästan stannade och slängde ut oss mitt på M5. Han var också extremt sugen på att diskutera korruptionen i Colombia med en donna därifrån och kände sig strax senare nödd och tvungen att högljutt börja konversera med en familj från Mongoliet när vi stod med en rykande varm pizza och jag ville egentligen bara gå hem till hotellet och käka, ta en drink och lägga upp planerna för kvällen. (Nja, det där med Colombia stämmer inte riktigt, där var det nog jag som var boven, sorry Chris).
Ibland blir det fel.
 
Däremellan hängde vi onödigt länge på The Green. Det var så pass trevligt att klockan bara rusade. Den ena dörrvakten sa direkt till min kompanjon att bara QPR-fans får komma in och C erkände att han var Saints och att han:
1: Inte hade några klubbfärger.
2: Åkt ända från Sverige.
3: Pekade på mig och sa ”look he’s a QPR-fan, we’re together”.
Så kom vi in.
 
Vi hade några luddiga planer för lördagskvällen men vi tvärdog vid en ganska mänsklig tid. Min familj kan vara lite stolt över mig. Sista vätskekontrollen var på The Richmond där vi drog gamla storys för varann. En del passar sig nog inte i text.
Vi snackade problematik med språk och svengelska och missförstånd (vilket alltid är ett kul ämne). Jag mindes plötsligt när en av mina gamla kompisar var rejält rund under fötterna på hans första resa till London. Hans ögon stod alltid rakt ut och han såg alltid påtänd ut. Han nyttjade bara alkohol men det såg, som nämnts, alltid värre ut. Vi blev inbjudna på en stor privat fest och när han passerade ett par snubbar så noterade den ena min polares kattpickar till ögon och sa ”Oi mate, what are you going on?”. Kompisens svar?
”No, I’m from Sweden”.
Goddag yxskaft…
 
Söndag 8/2 2015.
Status: Fuck it.
Efter en härlig frukost på Central Bar med bangers and mash och en Carlsberg och t.o.m. ett par glas vin, så drog vi åt olika håll. Christer ville prompt till Tates Gallery (Britain) men jag kände att jag inte riktigt hade tiden och föredrog istället att åka mot Liverpool Street Station och bänka mig på Dirty Dicks mittemot Liv.Str.St. och skriva dessa rader. Ja järnvägars, jag unnade mig t.o.m. en GT eftersom jag är ledig även på måndag 9/2 (kommer nog hem ca 02.30).

Vid baren stod två äldre gentlemän (före mig i rangordning, och om jag får gissa vilt var det far och son) och de började rabbla upp all dricka som finns i hela världen. Det var ungefär 12 pints, 8 olika drinkar och ett gäng rena whiskey/vodka. Dom slutade liksom aldrig och ett tag tror jag den unga damen bakom disken trodde dom skojade. Dom var härligt brittiskt skojfriska, skämtade och stod i. Garvade mycket. Hade halva släkten vid något bord en bit därifrån tror jag.
Jag stod snällt bredvid och väntade på min tur. En gång trodde jag t.o.m. att det var min tur men då fortsatte de rabbla beställningar medan de log mot mig. När de äntligen var klara så pekade tjejen som jobbade bakom disken på kassaapparaten och där stod det typ 176 pund. ”Oh, you’re fucking kidding” sa gubbsen och garvade igen. Men de hostade upp. Då fann jag mig. Synade gubben bredvid mig och pekade på hans son och sa: ”Well, that was his order, what are YOU drinking”?
Jävlar vad det tog skruv. Dom skrattade kopiöst och skålade med mig flera gånger under timmen jag satt kvar.
Ibland blir det rätt.
 
Nä, jag ger mig här. På återhörande.
 
Nästa match: CP mot QPR i mitten av mars.
Ska vi rentav vinna någon match innan jag dör?
 
 

Shanksyinfo@swehoops.se2015-02-09 04:15:00
Author

Fler artiklar om QPR