Bättre den jävel man känner för Man Utd
Efter att det ett bra tag pratats om någon sorts deadline för att lägga bud på att köpa Man Utd från de allt annat än uppskattade Glazers så slutade det för någon vecka sedan med två bud på klubben. Ett bud från Jim Ratcliffe med dennes Ineos i bakgrunden. Och ett bud från Qatars shejk Jassim Bin Hamad Al Thani, med dennes alldeles självklara kopplingar till statens ekonomi och politik.
Utan att överdriva går det att säga att det är två högst kontrasterande bud som lagts på Man Utd. Både Ratcliffe och Qatar pitchar naturligtvis sin vilja och sin förmåga att återigen göra Man Utd störst, bäst och vackrast. Men där Qatar och Al Thani representerar ännu ett fall av geopolitiskt oljestatsägande, så lyckas Ratcliffe på något sätt representera det rakt motsatta, det lokala, det brittiska och det egna supporterintresset.
Jim Ratcliffe är inte på något sätt omedveten om den saken, lika lite som han är omedveten om varifrån det konkurrerande budet kommer. Hans bud är mer eller mindre insvept i Union Jack, där finns mängder med ord och formuleringar anspelandes eller direkt syftandes till rent lokala och nationella värderingar, och hans egen bakgrund som supporter. Syftet självklart att skapa ett politiskt tryck på Man Utds nuvarande ägare att välja just hans bud.
Qatar och Al Thani kan självfallet inte göra samma sak. Men vad de kan göra är att måla upp en frestande fresk av rikedom och överflöd. En fresk som gör det möjligt för Man Utd många miljoner fanboys att drömma om det som verkar vara viktigast av allt för dem, det vill säga alla stora och fantastiska spelare som Man Utd kommer kunna värva. Och med sådana drömmar bortser man väldigt gärna från flum och fluff som typ mänskliga värderingar.
Unikt är så klart inte detta. Vi har sett, och ser fortfarande, exakt samma populistiska mekanik utspelas med Man City och med Newcastle. Och skulle Qatar gå in i Man Utd så blir klubben ofrånkomligen det tredje projektet av sporttvätt i Premier League, och Premier League i sin tur den globala arenan för Qatars, Saudiarabiens, Abu Dhabis med flera pissing contest om status, prestige och legitimitet.
Åt detta rycker emellertid fanboysen på axlarna vad det verkar.
Även om också detta verkar väldigt selektivt. Komedin har gått på ironisk överladdning under veckan när Man Citys och Newcastles fanboys, som alltid hävdat att just deras ägare minsann ingenting har med respektive stat att göra, pekat alla fingrar de har om Al Thanis kopplingar till den qatariska staten. Liksom Man Utds fanboys, som i alla år pekat finger åt Man City och Newcastle, plötsligt spelar oerhört dumma vad gäller Qatar och Al Thani.
Argumenten mot Qatar som Man Utds ägare är klara och tydliga. Nej, vi vill inte att Man Utd ska bli ännu ett politiskt prestigeprojekt för ännu en oljestat. Nej, vi vill inte att Man Utd blir ännu en legitimerande kraft för en stat som väljer att inte respektera grundläggande mänskliga och demokratiska värderingar. Nej, vi vill inte att Premier League ska fortsätta utvecklas till en alltmer omfattande geopolitisk kukmätning.
Argumenten för Qatar som Man Utds ägare blir snabbt desto grumligare. Vilket så klart inte betyder att de inte är många och dessutom upprepas om och om igen med precis den typ av matter of fact-lig ignorans som är fanboysens och internets både mest och minst charmiga karaktärsdrag. Några av de klassiska argumenten förtjänar möjligen att nämnas och bemötas.
En klubb måste vara oljestatsägd för att kunna konkurrera!
Nej, det måste den inte alls! Ingen oljestatsklubb har ännu ens vunnit Champions League en enda gång, och i ligan har Liverpool, Arsenal, Chelsea och till och med Man Utd visat att det absolut går att konkurrera.
Man Utd är en klubb med enorma resurser som under de senaste tio åren investerat mest eller nästan mest av alla engelska klubbar i sin spelartrupp. Att Man Utd presterat dåligt har haft ingenting med brist på pengar att göra, men allting med brist på kompetens att göra.
Ett Man Utd under rejäl ombyggnad men med för första gången på länge kompetent management, ligger redan i utkanten av titelstriden den här säsongen, alltjämt med Glazers som ägare.
Qatar investerar redan i Twitter, Heathrow, Harrods med mera!
En fotbollsklubb är inte en flygplats, en butik, ett köpcentrum, ett socialt media eller vad för andra typer av sådana här exempel som räknas upp. Vi har en typ av mer kundbaserad relation till sådana företag. Vi har en helt annan mer social typ av relation till en fotbollsklubb.
Klubbar är sociala institutioner med ett bredare syfte än valfri ICA-butik eller flygplats. Kanske är detta svårt att förstå för dem för vilka även fotboll bara är en annan form av konsumtion. Av att acceptera viss investering i flygplatser, butiker etc följer inte att vi vill eller måste vilja acceptera samma investering i våra fotbollsklubbar.
En mer rimlig invändning mot den ståndpunkten i så fall borde gälla samma lika med t ex amerikanska riskkapitalister. Att även detta ägande går mot tanken om klubbar som sociala institutioner.
Jag är benägen att hålla med om den saken, men den logiska följden av den tankegången blir att rensa eller åtminstone kraftfullt reglera den typen av ägande, inte att av det skälet rycka på axlarna och acceptera alla former av invasivt ägande. Två fel gör inte ett rätt.
Att vara mot Qatar som Man Utds ägare är rasism!
Nej, att vara kritisk till en stat eller regim som kränker mänskliga rättigheter, nyttjar antidemokratiska och auktoritära metoder, samt uppvisar väldiga brister i social tolerans, är inte rasism. Det är att vara för mänskliga rättigheter, demokrati och social tolerans.
Vilket förklarar varför man är kritisk gällande detta egentligen oavsett om avsändaren är Qatar, Saudiarabien eller annan arabstat, eller om avsändaren är Trump, Brexitmaffian eller valfri sverigedemokratisk nationalpopulist, eller någon annan på dumbrunhögerkanten.
De som drar det där rasismkortet gör det oftast utifrån någon föreställning om den arabiska kulturen som mindre utvecklad än vår västerländska kultur, och det måste vi ju minsann förstå och respektera.
Nåja, när vi pratar om kultur så pratar vi här inte om förståelse för ekivoka fenomen som träskor eller att gilla surströmming t ex. Dessutom är det inte så mycket en fråga om kultur som en fråga om ren politik där en samhällselit med politiska maktmedel förtrycker en befolkning. Makt, inte kultur.
Den dessutom underliggande rasismen i föreställningen att den arabiska kulturen skulle vara så underutvecklad att de ännu inte ”förstått” detta med demokrati och mänskliga rättigheter lämnas kanske bäst okommenterad.
Ägaren är privat, inte Qatar som stat!
Den här dumheten har jag förhoppningsvis redan motat i grinden i texten ovanför. Men det är ett argument som kräver en rätt rejäl portion av antingen faktisk eller spelad dumhet.
Att skilja privat från offentligt på det sätt som görs låter sig möjligen göras i våra västerländskt organiserade länder och samhällen. Det låter sig däremot inte göras i länder vars hela politiska och ekonomiska struktur bygger just på sammanblandningen av det privata och det offentliga.
Newcastles ägare argumenterar att de ingenting alls har med den saudiska staten att göra när de vill köpa engelsk fotbollsklubb, men argumenterar att de är en del av den saudiska staten när de vill ha politiska fördelar i USA. Man Citys ägare är en regeringschef för ett land med uttalad utrikespolitisk strategi att äga fotbollsklubb, men har ingenting alls med Abu Dhabi att göra.
Om man tror att Jassim Bin Hamad Al Thani, ordförande i Qatars nationella bank med mycket mera, agerar privat och inte i offentligt ärende för Qatar, så har jag några pyramidspel jag skulle vilja prata med er om att investera i.
TV: ten Hag om Uniteds framtid
