bosjo summerar: April
Tja, vad ska man säga? Ibland saknar man ord. Inte så att mitt ordförråd plötsligt krympt till den tomma mängden; det senare en av de få saker jag kommer ihåg från högstadiets tragglande med mängdlära. Nej, det jag menar är att ibland räcker inte orden till för att beskriva den verklighet man lever i.
April ska ju vara en hoppfull månad, månaden då ens livsandar vaknar till liv igen efter en lång och dyster vinter. Men så fort temperaturen visade tecken till att vilja stiga någon grad över nollan så smällde naturen en snöstorm i nyllet på en. Och Brighton borde vi ju inte tala om, men jag måste väl det ändå.
Jag minns inte när vi gjorde en så blek insats under en hel månad senast. Det säger kanske lika mycket om mitt minne som om Brightons fotboll, men två poäng av femton möjliga, målskillnaden 1-11 på fem matcher, och det enda målet var en gåva från Burnleys målvakt. Enligt statistiken sköt vi 74 skott, varav 20 på mål, utan att hitta nätet en enda gång. Smaka på den — 74 skott, noll mål...
Så säsongen är i princip slut nu; 44 poäng bör räcka för att hänga kvar i alla väder, till och med detta, och något europaspel lär det inte bli nästa år. Låt mig i stället bjuda på en buffé, ett smörgåsbord av möjliga orsaker till att slutet av säsongen blev så platt som den blivit.
Skador. Förra året var vi relativt befriade från skador, men i år har det varit kö till behandlingsrummet mest hela tiden. March, Enciso och Mitoma är väl de som varit borta längst, förutom Moder förstås, men Ferguson, Estupiñan, João Pedro, Lamptey, Hinshelwood, Milner, Webster och Ansu Fati har också tillbringat längre perioder där.
Försäljningar. Det är väl oundvikligt att ett lag som säljer sina bästa spelare förr eller senare måste känna av det. De senaste årens försäljningar av Bissouma, White, Mac Allister, Cucurella, Trossard, Sanchez och Caicedo har genererat mycket pengar som till viss återinvesterats i nya spelare, men självklart hade laget varit starkare om flertalet av de spelarna stannat kvar i klubben.
Värvningar. De många försäljningarna har också tvingat fram värvningar, och man kan argumentera för att de nykomlingar som fått chansen i år inte lyckats att fylla de luckor som skapats då spelare försvunnit. Samtidigt är, såvitt jag förstått det, Brightons filosofi att värva unga lovande spelare och utveckla dem; Adingra och João Pedro har redan från början visat sig platsa i de Zerbis lagmaskineri, medan Baleba behövt lite större startsträcka och Dahoud hamnade i frysboxen efter en utvisning. Svenske Yasin Ayari, Jeremy Sarmiento och många andra har varit utlånade under säsongen till lag i Championship och utlandet utan att media skriver spalt-yards om dem.
Europaspelet. Spel i Europa kräver både en större trupp och gör att nyckelspelare slits mer än de skulle göra annars. Visserligen har jag inte förstått det där talet om att »spela tre matcher i veckan», men två matcher är jobbigt nog, i synnerhet om man tar in i beräkningarna den tid som förloras under långa europeiska flygresor. Det tvingar också fram
Rotationer. De Zerbi har hävdat att han litar på sin trupp och har flera gånger bytt ut nästan hela laget; ja, till en cupmatch tror jag han bytte ut samtliga elva startspelare. Det är ju en gammal fotbollsklyscha att man inte ändrar på ett vinnande lag, men i modern fotboll håller inte det talesättet streck längre; för att kunna hålla tempot så högt som de flesta tränare vill krävs det pigga ben. Samtidigt betyder ju det att de där »radarkompisarna», de som tycks veta exakt vad partnern pysslar med, blir allt sällsyntare.
Målvakterna. Även målvakterna har roterats flitigt; två matcher för Steele, två för Verbruggen, så två för Steele och så vidare. Kritikerna menar att de ständiga målvaktsbytena har gjort försvaret osäkrare, och att det vore bättre att ha en förstemålvakt och en reserv. Det verkar som de Zerbi är på väg åt det hållet; Verbruggen har fått större förtroende i de senaste matcherna, och jag skulle inte bli förvånad om han räknas som förstamålvakt nästa år.
Är de Zerbi-boll genomskådad? De Zerbis sätt att organisera sitt lag är ju ingen nyhet längre, och det kan vara så att motmedel har konstruerats som de Zerbi inte lyckats hitta nyckeln till. Personligen har jag inte sett några sådana tecken, utan det är fortfarande fasta situationer och snabba kontringar som står för de huvuddelen av motståndarmål som hamnar i matchsammanfattningarna.
Tron. Från min sedan länge avslutade »schackkarriär» minns jag en kommentar från de första åren: »I den här ställningen vinner den som har den största tron!» Schack kallas ju det »svart-vita fältets fotboll», eller hur det nu var, så det påståendet borde kunna överföras även till fotboll. Hur är det egentligen med spelarna, har de fortfarande en brinnande tilltro till det djärva spelsätt som de är satta att utföra?
Osäkerheten kring de Zerbi. Under våren har diverse slaskmedia velat placera de Zerbi runt om i Europa, och nu har man redan börjat spekulera i vem som kommer att ersätta honom i Brighton. Men Liverpool verkar vilja ha Feyenords Slot, Bayern München diskuterar med Rangnick, och i Barcelona vände Xavi på en femöring, trots att de inte existerar längre. Vad blir kvar? Tidningarna tycks lite mer återhållsamma efter Brightons kräftgång de senaste matcherna, men nämner Milan och, naturligtvis, Chelsea, som möjliga nya klubbadresser. Har spelarna, och de Zerbi själv, lyckats hålla sig opåverkade av medias transferkarusell, eller har de snurrat med i alla dessa turer? Och hur är det med diskussionerna om de Zerbis nya kontrakt, har det inverkat på spelet?
Varsågoda; det var den blandning av skåpmat och nykomponerade bortförklaringar som jag tänkte bjuda på idag; välj de rätter som du tycker passar bäst förklarar det läge Brighton befinner sig i för närvarande. Jag har naturligtvis en del synpunkter på säsongen som helhet och framtiden, men de får vänta till maj-krönikan.
Damlaget
Damerna spelade bara två matcher under april, eftersom det var två veckors uppehåll för landslagsspel. Förlust mot Everton och oavgjort mot Tottenham är väl inga resultat att jubla över direkt, men efter den tuffa starten har man med två matcher kvar tagit sig upp på säker mark, och nu börjar förberedelserna för nästa säsong. Den viktigaste frågan är naturligtvis om Mikey Harris ska få jobbet som manager, eller om man väljer att ta in en ny kraft.
U21-laget
Efter en klen avslutning, med två förluster och två oavgjorda halkade laget ned i PL2-tabellen och slutade på en 13-plats. Det betyder visserligen att man kvalificerade sig för PL2s slutspel, där man möter laget som slutade på flärde plats, vilket visade sig vara — Chelsea; ständigt detta Chelsea. Men det betyder också att man inte kvalificerade sig för nästa års internationella PL cup, där bara de 12 främsta lagen i PL2 kommer med. Om inte något av de lagen tackar nej eller blir diskvalificerat så blir det alltså ingen internationell fotboll i Brighton alls nästa år.
Slutord
Finns det ingenting positivt att säga om denna månad? Det skulle väl vara att många unga spelare fått chansen i A-laget; i senaste matchen mot Bournemouth, till exempel, fick Barco, Offiah och O'Mahony plats i startelvan, så det kan ses som en motvikt mot att U21-laget fick lite soppatorsk de sista matcherna.
Samt att det bara är timmar kvar av den, naturligtvis...
