bosjo summerar: November
November, denna misskända månad då man enligt Sten Selander bara kan sysselsätta sig med stärbhusutredningar, släktmiddagar och självmord, inbringade för förstalaget tre vinster och två oavgjorda matcher; ett acceptabelt resultat, men där fanns också en hel del smolk i gjädjebägaren.
För det första var de två oavgjorda matcherna inte mycket att hänga i den för årstiden aktuella granen. Everton och Sheffield United ska vi, enligt den nyordning som av experter och dylika beslutats gälla sedan förra säsongen, banka ganska grundligt; och det gjorde vi alltså inte. Everton borta kan vi väl hävda är en svårare uppgift än vad tabellen påstår, men Sheffield United hemma? Det är ju också lite pinsamt att släppa in ett mål mot en motståndare som har summa summarum noll skott på mål. Nåja, för ganska precis tjugo år sedan förlorade vi mot dem hemma med 4-2 sedan en domare vid namn Prosser hittat två straffar i slutminuterna som ingen annan på Withdean såg — om du någon gång undrat varför en brightonklack skanderat »Are you Prosser in disguise?» när en domare misshagat den så har du förklaringen här ovan.
Ett andra orostecken är den mängd skador som truppen för ögonblicket dras med. I matchen mot Nottingham fick Ansu Fati och Tariq Lamptey kliva av redan i första halvlek; Estupiñán hoppade in i matchen mot Ajax, men var tvungen att hoppa ut igen tolv minuter senare; Ferguson, Gross, Mitoma, Milner, Veltman och Dunk har gjort (förhoppningsvis) kortare besök i sjukstugan; och spelare som Welbeck, March och Enciso är också borta för en längre period. Å andra sidan har Jakub Moder kommit tillbaka från sin skada, och både spelat i U21-laget och gjort ett kortare inhopp mot Nottingham i PL. Truppen är visserligen ganska bred jämfört med tidigare år, men de många skadorna gör att de Zerbi får ett än knepigare pussel att lägga när en del viktiga bitar, av olika skäl, saknas.
Den tredje ingrediensen i smolksoppan jag tänkte ta upp har vissa likheter med londonbussarnas ankomsttider (och de blå bussarna i Stockholm beter sig likadant; det finns säkert någon matematisk modell som förklarar fenomenet), nämligen lagets röda kort — först kommer ingenting, så kommer ingenting, och så plötsligt kommer två-tre på en gång. Såvitt jag kan minnas har klubben förskonats från röda kort under de Zerbis tid som manager, men nu har vi drabbats av sådana i två PL-matcher på raken — först fick Dahoud ett för en vårdslös tackling mot Sheffield United, och därefter fick kapten Dunk ett mot Nottingham för några mindre väl valda ord. Där finns utan tvekan lite att jobba på — domare har blivit tillsagda att belöna protester och klagomål med färglagda kort oftare den här säsongen, och det verkar inte som Brighton riktigt uppmärksammat detta; och det gäller naturligtvis de Zerbi också.
Vad beträffar Dunks röda kort, som naturligtvis var helt onödigt och oförsvarbart, så har jag inte sett någon helt tillförlitlig källa redogöra för vad han sa. För tillfället håller jag mig till en uppgift som jag såg på facebook, att Dunk kommenterade domarens frisyr och nämnde en viss svensk pepparkakesort, men vi får väl se i Dunks självbiografi, om inte förr, hur hans ord föll. Jag kan annars rekommendera Lewis att nyttja den metod som Ralf Edström använde under utlandsdelen av sin karriär. När en domare gjort något mindre lyckat i hans ögon brukade han le mot denne och säga, på bred värmländska: »Jag tycker du är en liten gris!». Det gick bra tills han råkade få en domare som var slängd i något skandinaviskt språk...
På tal om nottinghammatchen och röda kort så slår det mig hur olika förseeleser bedöms enligt regelboken, i England och kanske annorstädes. Dunk nämnde alltså en pepparkaka, blev utvisad och avstängd två matcher; åkej, jag kan köpa att man inte bör tala illa om funktionärer. I samma match klarade sig ett råskinn vid namn Toffolo undan med ett gult kort efter att först sparkat Adingra och sedan sparkat ned Buonanotte ögonblicket senare; när han lite senare drar omkull João Pedro, stampar honom i ryggen och sparkar honom i sidan kunde man förvänta sig ett kort av någon kulör, men icke. Bara på de två sekvenserna ser jag, lågt räknat, två gula kort, ett brandgult och ett rött; men likafullt får han spela vidare. Jag vet inte hur Lamptey och Fati fick sina skador, men med flåbusar som denne Toffolo på planen är jag inte det minsta förvånad om de råkat ut för den behandling som Adingra, Buonanotte och Pedro klarade sig någorlunda helskinnade från.
Nä, nu har jag gnölat nog! Låt oss glädjas över att vi tagit oss vidare till utslagsdelen av europaligan, och att den unge lovande Jack Hinshelwood fick en startplats mot Aten som vänsterback och att Joshua Duffus, en annan lovande U21-spelare, fick spela några minuter mot slutet av matchen. December bjuder på ett fullt program, utan irriterande landslagsuppehåll; Brighton möter fem londonlag i PL, plus Burnley och Marseille, där matchen mot det franska laget bestämmer vilket av lagen som tar topplatsen i gruppen, den som betyder direktkvalificering till åttondelsfinalen. Mycket godis att se fram emot den närmaste månaden!
Damlaget
inledde månaden på ett strålande sätt, med en oavgjord match mot Manchester United, som dock förmodligen kändes som en förlust då man släppte in kvitteringen i sjunde övertidsminuten, och en vinst med 1-0 mot Manchester City, båda dessa lag förväntas vara med i tätstriden när WSL, Women's Super League summeras i vår. Därefter fick väl laget en reaktion och de närmaste två matcherna i WSL gav inte riktigt samma mersmak; 0-3 mot Arsenal, där resultatet dock var 0-1 väldigt länge, och i helgen som gick en förlust med 4-0 mot Liverpool, där laget inte riktigt fick försvarsspelet att stämma. Däremellan vann man en match i ligacupens gruppspel mot West Ham, även kallad Conti Cup, så man har goda möjligheter att avancera i den tävlingen.
Nu har damerna ett sådant där förmädligt landslagsuppehåll, och på klubbens hemsida meddelar man, inte utan viss stolthet får man förmoda, att inte mindre än 13 spelare är uttagna för spel i diverse landslag: tre i Englands U21-lag, tre i Norges A-lagstrupp, och en vardera i A-lagstrupperna i Colombia, Kina, Australien, Belgien, Portugal, Grekland och Sverige (Julia Zigiotti Olme). Den uppgiften säger väl en del, både om klubbens satsning på damlaget och på att WSL satsar på att följa i PL:s spår som den dominerande ligan i världen.
U21-laget
Ungdomslaget skötte sig med den äran i de matcher det spelade den här månaden, tre vinster blev det, fyra om man räknar in den vunna straffsparksläggningen mot Forest Green Rovers. Den senare betydde att U21-laget kvalificerat sig till utslagsdelen av den tävling som numera kallas Papa Johns Trophy (eller Bristol Street Motors Trophy; jag har sett båda namnen och är lätt förvirrad), där man möter »riktiga» lag från League One och League Two. Nu använder dessa visserligen tävlingen som PL-lag använder de två cup-tävlingar de deltar i, dvs som en möjlighet att lufta de spelare som huserar i gränstrakterna av A-lagselvan och därmed behöver lite speltid för att hålla igång, men det är ändå starkt att ta sig vidare till utslagsmatcherna; U21-lagen från till exempel de två manchesterlagen och Chelsea lyckades inte gå vidare till sextonsdelsfinalen. Denna spelas nu i veckan, och Brighton möter MK Dons, den femte december närmare bestämt. Om jag minns rätt lyckades A-laget ta sig till semifinal en gång, eller om det var semifinal i den södra avdelningen; jag minns inte exakt, och är för lat för att gräva i den saken. Men det säger sig självt att en semifinal för U21-lag skulle ge eko, och redan varje omgång de överlever är en liten sensation.
U21-laget har också inlett PL:s International Cup bra; två segrar, mot Valencia och Celtic, gör att de fortfarande har avancemanget till slutspelsfasen i egna händer.
Jag brukar inte ta upp U18-lagets bravader, eftersom det normalt tar lite tid innan dess spelare tar sig fram till A-lagstruppen; men under månaden lyckades de slå Fulham, som ledde den serie laget spelar i, med 4-2 trots en utvisning. Lagets tränare, den gamle brightonlegenden Inigo Calderon, kanske börjar få stil på laget efter en lite darrig start på säsongen.
Slutord
Månaden som gått har Mitoma och Ferguson varit lite halvskadade, och ingen har riktigt ryckt åt sig ledningen i rejset att bli nästa sommars fantasiljonförsäljning. De har båda två fått nya kontrakt under hösten, så klubben räknar uppenbarligen med att åtminstone en av dem ska säljas då. Det ryktas också om att storklubbar är intresserade av de Zerbi, och följaktligen diskuteras också ett nytt kontrakt för honom; João Pedro har försiktigt nämnts som en kandidat till försäljning nästa år. Ingen av dessa fyra har satt fyr på slaskpressen som Caicedo och Mac Allister gjorde förra hösten, så vi får hoppas att de vaknar till liv allteftersom Brighton avancerar i Europaligan, om vi nu gör det.
Av de utlånade spelarna är det flera som tycks klara sig bra; Moran och Sarmiento har väl de flesta strålkastarna på sig i England, och Alzate, Undav och Scherpen i utlandet. Även Marc Leonard i Northampton tycks kunna bli utsatt för en anbudstävling, kanske redan i januari — men då handlar det mer om kopparslantar än de guldtackor som till exempel Caicedo inbringade.
