Sporting Gijon - Mirandes
2 - 2

Briljant West Ham spelade ut ett chanslöst Hull efter noter

Nej-men-allvarligt-talat så har väl aldrig ett vinnande lag spelat så dålig fotboll. Och aldrig har väl ett vinnande hemmalag fått ta emot så många busvisslingar från de egna supportrarna efter en slutsignal.

Nej, det här är inte menat som någon slags bitter skylla-ifrån-sig-krönika. Det är emellertid svårt att komma över den oerhörda tragikomiken kring att ett så dåligt spelande lag på något märkligt vis bokförs för två mål och tar alla tre poäng, och till råga på detta förlorar andra halvlekens bollinnehav med 33-67 trots en man mer på plan i över en timme.

Vi tar det från början. West Ham börjar bra, har ett högt tempo i passningsspelet och skapar tryck mot Hull. Efter 20 minuter får en West Ham-spelare bollen med sig i straffområdet med handen. Han friställs och fälls av en utrusande Hull-målvakt. Straffen är solklar, det röda kortet en lika självklar följd. Synd bara att handsen är så uppenbar och avgörande för hela målchansen då West Ham-spelaren faktiskt styr bollen i egen löpriktning och på så vis skapar sig ett friläge. West Ham sätter 1-0 på straff.

West Ham faller tillbaka, går ner i tempo och låter Hull ha bollen. Mot slutet av halvleken etablerar Hull ett visst tryck. Det ska sägas att Hull absolut inte gör en fantastisk, ens bra, match och att först efter decimeringen kommer upp i nivå. Men gästerna är det mycket bättre laget, vilket i en match av den här kvaliteten egentligen inte säger ett skvatt. Och ja, det spelar som bekant ingen som helst roll vilket lag som är det bästa. Det enda som betyder någonting är poängutdelningen. Ja.

Tillbaka till matchen och andra halvlek. Hull kör vidare med två anfallare trots en man mindre. Sam Allardyce fullföljer matchen med en spelare på topp och resten stationerade på egen planhalva. Hull kvitterar också ganska omgående när en stenhård frispark vallas via en Hull-spelare in i mål.

Dråpligheterna skulle fortsätta ett par minuter senare när West Hams ytterback tar sig fram på kanten. Ytterbackens fot sparkar mer grästuva en boll men det miserabla inlägget chippas ändå elegant in i mål av en Hull-försvarare. 2-1 till hemmalaget. Målskytt? Självmål.

När slutsignalen ljuder har Hulls inbytte målvakt testats en gång. Boleyn Grounds läktare dånar av busvisslingar och Sam Allardyce knyter näven med en ansträngd grimas över ansiktet.

West Hams seger påminner om en seger Hull tog i höstas borta mot Sunderland. Hemmalaget fick två man utvisade på övertid i första halvlek i underläge 0-1. Andra halvlek var en uppvisning i hur en två man överlägsen motståndare kan misslyckas så kapitalt med att skapa en enda vettig målchans mot en hyperdecimerad motståndare som dessutom var helt under isen av en katastrofal säsongsinledning under en viss Paolo Di Canio. Bortalaget vann på det mål man gjorde när man utkämpade matchen med lika många spelare i vardera lag.

Psykologi alltså. West Ham inledde kvällens match bra, men tappade helt tempot (och matchplan?) när man plötsligt blir en man mer. Att man sedan vinner matchen på ett självmål adderar egentligen bara till dråpligheten.

Även om fotboll inte handlar om något annat än poängskörden (det enda vi post-match kan ta med oss är att West Ham bärgade tre poäng och Hull kammade noll) och även om Hull inte hade några vassa målchanser att gräma sig över (faktiskt knappt några överhuvudtaget), var det nästan helt perfekt att West Ham skulle ta tre poäng ikväll. Med tanke på fotbollen man presterade var det helt enkelt bara så jävla lustigt.

(West Ham är egentligen ett bra lag; hade detta "hån" riktats mot låt oss säga Fulham hade det inte ens varit kul. Undertecknad räknar med att West Ham-supportrar kan smälta den här skottsalvan och sedan gå vidare, stärkta av tre poäng och en vetskap om fortsatt Premier League-spel 2014/2015.)