Den “perfekta” Burnley-veckan
På många sätt och vis har de två senaste veckorna speglat exakt hur det känns att vara Burnley-fan. Ett mål på tre matcher som spelades mot MK Dons, Manchester United och West Ham gav resultatraden 1-1, 0-1, 0-1. Absolut inget att skrika sig hes över, om det inte var för att skrika på TV:n när Chris Wood och Ashley Barnes gång på gång var hopplöst ineffektiva. Vilket jag kan erkänna att jag är skyldig till att ha gjort.
Men, oj vad saker och ting kan vända på en vecka. Tre matcher mot Liverpool, Fulham och Aston Villa varav de två förstnämnda bortamatcher, såg på förhand ut som ett tufft spelschema. I slutändan har det dock resulterat i 3/3 vinster, sju gjorda mål och två insläppta.
Det finns inte mycket annat att säga än att detta har varit den perfekta Burnley-veckan - det är inte många gånger som man får se sitt lilla Burnley vinna tre matcher på raken och ännu mer sällan får vi se dessa matcher komma inom loppet av en vecka.
Först kom den historiska vinsten på Anfield där Barnes svarade på sina kritiker genom att behålla lugnet och avgöra på straff i den 82:a minuten. Jag själv utnämnde detta som säsongens höjdpunkt. Att den matchen skulle få en konkurrent redan sex dagar senare hade nog inte många väntat sig.
Innan dess var det dock dags för ett avbrott i Premier League-vardagen. En bortamatch mot ligarivalen Fulham väntade i FA-cupen vilket kom att bli det första mötet mellan de två lagen denna säsong efter att vad som skulle bli 2021:s inledande match blev uppskjuten till följd av covid-utbrott i London-lagets trupp.
Det fick Fulham-ytterbacken Joe Bryan i Fulham att föreslå på Twitter att matchen skulle räknas i båda sammanhangen. Med en 3-0-vinst i bagaget efter två mål av Jay Rodriguez och ett första för säsongen av Kevin Long tror jag nog att Dyches mannar gärna tagit det erbjudandet.
Om inte tre poäng i PL, så medförde vinsten åtminstone ett avancemang till femte rundan i FA-cupen. Det är första gången vi spelar i denna runda sedan den pinsamma förlusten mot dåvarande non-league-laget Lincoln säsongen 16/17. En förlust denna gång riskerar inte att bli lika pinsam då vi möter Championship-laget Bournemouth, men en första kvartsfinal på länge hade ju varit väldigt uppskattat.
Så var det dags för matchen mot Aston Villa. En av de roligaste sakerna med att vara Burnley-fan är att lagets spelstil ådrar sig så enormt mycket hat på sociala medier. Villa-supportrarna verkar fortfarande vara sura på Ben Mee efter att hans tackling oturligt skadat anfallaren Wesley i mötet på Turf Moor januari 2020. Mee vars tackling var hård men inte på något sätt oschysst har sedan dess tillsammans med flera andra spelare varit utpekad som en kriminell spelare.
Om jag inte minns fel så använde Jose Mourinho de orden mot Barnes när han hade provocerat fram ett rött kort från Nemanja Matic under portugisens andra sejour i Chelsea. Då var året 2015, men som ni ser har inte mycket förändrats.
Faktum kvarstår dock att Burnley är ett av de lag som drar på sig minst utvisningar, de har haft en utvisning på de senaste fyra säsongerna. Antingen har alltså domarna en ordentlig vinklad syn när det gäller just Burnley, eller så är det kanske så att Burnley faktiskt inte spelar så fult? Något säger mig att det är det sistnämnda som stämmer.
Trots Burnleys oförtjänta rykte var jag nog inte den enda som blev förvånad när Aston Villas egna twitterkonto i matchminut 22 i onsdags skrev: “Vi är på Turf Moor, så naturligtvis har vår anfallare utsatts för en horribel tackling (...)”. Tweeten har sedan dess tagits bort, men det råder inga tvivel om att detta var ett lågmärke för Villas sociala medie-team.
När det gäller matchen så bjöds vi på en match av två halvor: en första halva där Burnley blev helt utspelad av motståndarna, och en andra halvlek där vi mirakulöst gjorde tre mål på en halvlek (innan dess hade vi inte ens gjort tre mål på en match i ligan!!) och vände från 0-1 och 1-2 till 3-2.
Vredet på sociala medier var stort efter matchen, men jag tror nog att Villa-fansen borde vara mer oroliga över att deras lag gjort ett mål på 45 skott över säsongens två matcher mot The Clarets och enbart tagit en poäng.
Inom loppet av sex dagar hade alltså Burnley lyckats ta tre av säsongens bästa resultat och otvivelaktigen två av säsongens höjdpunkter hittills. I jämförelse med efter Liverpool-matchen vågar jag nu inte säga att detta inte kommer trumfas.
Viktigast av allt är dock kanske att konstatera att det inte bara är dessa enskilda höjdpunkter som betyder något. Oavsett om Burnley vinner 1-0 på Anfield eller förlorar 5-0 på Etihad så är själva faktumet att man är en Burnley-supporter en höjdpunkt. Känslan av att flyga på moln ena veckan för att sedan dunsa rätt ner på jorden igen hör till och får en att njuta av sällsynta veckor som den vi precis upplevt ännu mer.
Det vore helt typiskt om Burnley nu går och blir krossade av Thomas Tuchels Chelsea, men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Jag är en stolt Burnley-supporter oavsett och kommer stötta laget i med och motgång!
