Burnley - Tottenham0 - 1
Uddamålsförlust när Burnley utmanade Tottenham
Burnley nådde inte hela vägen i en jämn kamp på Turf Moor mot ett toppstarkt Tottenham
Det blev en väntad förlust, men oväntad insats från Burnley som visade på stor förbättring i en briljant försvarsinsats där Tottenham begränsades till ytterst få lägen. Spetsen saknades dock, och till slut kom läget för den formstarka duon Harry Kane och Heung-Min Son som återigen kombinerade till ett avgörande mål.
Burnley ställde upp som väntat med Matt Lowton för Erik Pieters den enda ändringen i startelvan från det mållösa krysset mot West Brom måndagskvällen dessförinnan. Hos motståndet startade Kane och Son på topp - hittills hade den anglo-koreanska-fronten kombinerat till åtta mål på fem matcher, mer än dubbla det antalet som hela Burnley lyckats skrapa ihop (tre på fem) under säsongen.
Bild: Son och Kane var i toppform inför matchen.
Att Burnley började med en defensiv inställning var därmed ganska väntat, och i kombination med väl utvald högintensiv press från mittfält och anfall lyckades Burnley strypa många av Tottenhams anfall. Detta ledde till en relativt chansfattig första halvlek där det mest uppseendeväckande var ett sprucket ögonbryn på Toby Alderweireld efter att mittbackens ögonbryn fått möta Ashley Barnes ovårdade och spetsiga armbåge - ingen uppsåt från anfallaren men det skulle lika gärna kunnat sluta med ett rödfärgat kort med tanke på effekten, nu slapp han till och med ett gult.
Bild: En omplåstrad Alderweireld efter hans kollision med Barnes.
Burnleys fokus på försvaret gjorde att man, bortsett från ett tamt skott av Ashley Westwood som räddades enkelt av Hugo Lloris, liksom Spurs inte kom till några farliga chanser. Visst kunde man väl räkna med Barnes bortdömda mål, men anfallaren var så pass långt offside att det nästan inte bör tas upp...
När domaren Oliver blåste av första halvlek så var känslan att Spurs kunde mycket mer, och att Burnley var onaturligt bekväma. Detta skulle väl säkerligen inte hålla?
Länge såg det faktiskt ut som det, matchen fortsatte i samma låga tempo som präglat den första halvleken och Spurs hade fortsatt svårt att tränga igenom Burnleys vinröda mur. Hemmalaget å andra sidan började finna lite mer lycka när anfallet började suga åt sig några av de långbollar som skickades upp av Pope och försvaret, känslan var dock att vi kunde göra mer med de lägen vi fick - allt för ofta rann ett lovande anfall ut i sanden på grund av en dålig pass eller fel beslut, ett tydligt tecken på att laget helt enkelt saknar självförtroende framför mål.
Tillslut såg det ut som att Burnley hittat en väg igenom när Tarkowski från en typisk Burnley-hörna nickade mot det vänstra krysset, bollen flög förbi Lloris men inte Kane som rensade på mållinjen. Kane räddade ett säkert mål av Burnley och inte långt därefter blev han den otvivelaktiga matchvinnaren tillsammans med hans anfallskamrat Son, när de i 76:e minuten kombinerade på hörna för att avgöra matchen. Hörnan nådde Kane som skarvade vidare till en språngnickande Son som spräckte Burnleys nolla med en fantastisk nick som flög förbi McNeil på mållinjen och sedan hela vägen upp i nättaket.
Bild: Barnes ansiksuttryck beskriver känslan när Kane rensade från mållinjen.
Slutet av matchen blev det inte mycket av trots att Dyche förgäves skickade in både Jay Rodriguez och Matej Vydra i slutminuterna, byten som enligt mig borde ha skett mycket tidigare då Wood och Barnes inte kombinerat till några minnesvärda lägen. Dyche delade dock inte min mening och sa efter matchen att anfallet var “outstanding” - nåväl jag tycker att vi kan spara superlativen åt försvaret som faktiskt var fantastiskt!
Bild: Borde Rodriguez fått mer tid på plan?
I slutändan blev det alltså ännu ett tråkigt resultat för Burnley, man har nu inte lyckats göra mål på tre matcher denna säsong - varav två av dessa matcher är de vi spelat på Turf Moor. Gör Burnley inga mål så går det inte att vinna matcher och fastän det inte är mot ett topp-sex-lag säsongen avgörs så har uddlösheten varit en genomsyrande faktor sedan vi nätade två mot Leicester i premiärmatchen. Helt klart oroväckande.
Försvaret var det dock inget fel på och jag gläds åt att se oss tämja det för tillfället hetaste anfallet i Premier League. Näst på tur väntar Chelsea och det återstår att se om våran positiva trend fortsätter, känslan är att måltorkan någon gång kommer vända - kanske vänder det just mot ett lag som har en tendens att ge iväg ett par målchanser per match?
Trots den bittra eftersmaken ska vi vara nöjda med gårdagens insats, det gäller att fortsätta att stötta Dyche och laget, vi har tagit oss ur liknande situationer förr och jag har fullt förtroende att vi kan göra det igen!
UTC!
