Resa: Förlust igen!
Ligamatch mot Bury samt ett besök i Middlebrough
Datum
2001.11.23 - 2001.11.26
Colchester matcher
Division 2: Colchester - Bury 0-1
Övriga matcher
Premier League: Middlesbrough - Ipswich 0-0
Deltagare
Colu, SwedishDad
Fredagen den 23 november
Ryan Air var rätt kraftigt försenad från Västerås Lufthamn, men flög in några minuter till Stansted. Naturligtvis var Stansted Express 30 minuter sen. Som tur var hade vi inga matcher denna fredagskväll, utan kunde ta Circle Line direkt (givetvis långa stopp här och var) till Bayswater och vårt hotell. Vi fick promenera runt Princess Square några varv innan vi hittade rätt hotell i gyttret. Klockan hade hunnit bli rätt sen, så det blev bara en snabbpasta och pizza i krokarna och därefter i säng.
Lördagen den 24 november
Kort och snabb inköpsrunda i Bayswater och sedan tunnelbanan till Liverpool Street Station för vidare befordran till Colchester North och taxi till Layer Road för biljetthämtning. Taxin tog oss till The Dragoon för numera sedvanlig chili, några pints och snack med diverse mer eller mindre förhoppningsfulla ColU-polare. För första gången i Swedish Branch historia hade vi biljetter till huvudläktaren, sittplats alltså, i grannskapet av The Clock End.
Vy från huvudläkatren mot Barside
Bottenlaget Bury stod för motståndet och vi dristade oss att satsa några pund på en solklar 3-1-seger för The U's. Matchprogrammet presenterade dagen till ära L-O med bild och allt som Fan of the Week. Den sirligt syrliga kommentaren om de många rondellerna i Colchester väckte gamla ovan-vid-vänstertrafik-chaufförsminnen till liv. Det var en fantastisk skillnad att sitta jämfört med att stå på Barside. Nu såg man hela arenan och t.o.m. höjdbollarna. OK, visst stod ett par pelare i vägen, men dem kunde man se förbi. Kunde också konstatera att det var si och så med draget däröver bland polarna. ColU tog genast hand om taktpinnen och The Shakers tilläts bara sticka upp i ett fåtal kontringar. Tyvärr märkte man mycket av ColU's ineffektivitet i första halvlek, som tyvärr stördes av en tragisk händelse. En äldre hemmasupporter på Terrace 4 drabbades av hjärtinfarkt och den lilla läktaren utrymdes alltmedan läkare och sjukvårdspersonal ägnade 20 minuter åt hjärtmassage innan de vågade föra mannen till den väntande ambulansen. Vi fick senare på kvällen veta att gamlingen avlidit.
Bakom huvudläktaren
I andra halvlek kom Colchester ut som ett nytt lag i den ena anfallsvågen efter den andra. Gavin Johnson hade minsann inga rondeller på vänsterkanten, han ryckte gång på gång fram på rena motorvägen och serverade snygga inlägg som förvaltades väl av forwards. Men Shakers keeper Paddy Kenny gjorde sitt livs match med den ena idioträddningen efter den andra. Det spelade ingen roll hur det nickades eller sköts - Kenny tog allt. Mot slutet fumlade Ross Johnson i backlinjen med en alldeles för lös sidpassning som fångades upp av en Bury-forward som friställde en kollega och 0-1 var ett faktum.
Colchester fortsatte pressen, men som sagt, det fanns en man vid namn Paddy Kenny. Han och hela Bury-laget maskade enormt och domaren lade till sex minuter, det längsta tillägg jag varit med om. Men det hjälpte inte; bottengänget Bury, som förlorade hörnorna med 14-5, fick de tre välbehövliga poängen mot ett Colchester, som utan en del skadade nyckelspelare ändå borde vunnit med så där en 4-0 … Tror knappast att ens den mest inbitne Bury-supporter kan tycka att resultatet var rättvist. 3.534 på plats, varav cirka 70 från Bury.
Lite långa i ansiktet gick vi in i klubbshopen som faktiskt för ovanlighetens skull var välförsedd. Det blev några ego-julklappar före kvällens clou - en inbjudan till spelarpuben där vi bl a pratade rätt länge med sympatiske Joseph Keith, som ju tröjsponsras av Swedish Branch. Han var givetvis besviken över resultatet och mindre glad (på ett professionellt sätt) att han för närvarande placerats i den Whittonska frysboxen med enbart inhopp i matchslutet som följd. Därefter direkt till stationen och London-tåget och mycket god festmiddag på grekisk restaurang som förutom oss inhyste ett gäng som en gång rott för Oxford i Themsen-rodden. De hade dekorerat lokalen med en åra!
Ur matchprogrammet, samt passerkort till Sponsor Loungen
Träffade spelaren Joey Keith, som vi sponsrar, i baren
Söndagen den 25 november
Tidig revelj för tåg till Middlesbrough och Boros match mot Ipswich (det gick inte att få biljetter till någon annan PL-match denna söndag, därför Ipshit).
Ståndsmässig resa i första klass med The Flying Scotsman, gratis thé vid sittplatsen och bekväma stolar att sträcka ut i. Rena businessresan, således. Och förstaklassbiljetten var 30 pund billigare än andraklassbiljetten i samma tåg. Förklara den mystiska brittiska järnvägsbiljettprispolitiken den som kan.
Komforten tog slut i Darlington där vi bytte till skraltig dieselrälsbuss för 20-minuterstrippen till Middlesbrough, en stad man lika gärna kan glömma. Grå och lite halvslummig med en helslummig järnvägsstation. Inte ens ett tjusigt köpcentrum kunde förringa tristessen. Vi hittade inget matställe som hade platser lediga, så därför blev det utanför-arenan-hamburgare och d:o korv som osedvanligt äcklig lunch. BT Cellnet Riverside Stadium var en imponerande anläggning placerad ute i hamnen på några igenfyllda dockor. Våra platser var strålande – precis vid mittlinjen på 23 bänk, så det gick verkligen att se allt. Trots 0-0 en rätt så bra PL-match, där jag skam att sägandes måste erkänna att Ipswich borde vunnit. Laget fick till två träträffar och de blåa hade jättekul ute på högerkanten mot ett uruselt vänsterförsvar i Boro. Och på Ipswich´s vänstersida huserade Hreidarsson som gick fram som en riktig traktor vid flera tillfällen. 32.586 åskådare.
Efter matchen hittade vi en pub med mat, så kvällen var räddad. Tåget hem var försenat och vi anlände till Kings Cross kl 23.00. Det blev sängen direkt.
Måndagen den 26 november
Packade väskorna, till Liverpool Street Station och Stansted Express, som bara var 10 min försenad, och Ryan Air, bara 30 min försenat men dom flög in tjugo av dessa på vägen till Västerås. En något jäktig, men trevlig fotbollsweekend. Dessutom vann jag ett vad över mig själv: ett besök i London utan att gå på Oxford Street. Bra vad? Men fyra gånger på Liverpool Street Station på tre dagar är förstås ingen höjdare …
Tillbaka till Våra Resor
