Resa: London Calling!

En weekend i London med Leyton Orient - Colchester i ligan och ett besök på Emirates och Arsenal - Aston Villa i FA Cupen stod på programmet när två ur Colchester Redaktionen begav sig västerut.

Datum
2012.01.28 - 2012.01.30

Colchester matcher
League One: Leyton Orient - Colchester 0-1

Övriga matcher
FAC: Arsenal - Aston Villa 3-2

Deltagare
Colu, Layer Road

Inledning
En ganska sent ihopkokad resa då varken jag eller "Layer Road" hade hittat nån bra rese-helg och våren kom allt närmare. Om man vill få in två resor så var det bara att snabbt slå till och bestämma en helg.

Då vi var lite sent ute hade vi svårt att hitta billiga flyg så det slutade med British Airways dit och sedan testade vi Norweigan hem. Att få tag på biljett till Leyton Orient-Colchester var ju inget större problem men Arsenal-Aston Villa i FA cupens fjärde omgång trodde vi skulle bli svårare och där hade vi Burton-Oxford i League Two som back up.

Lördag den 28 januari 2012
Egentligen påbörjades resan redan dagen innan för min (Colu) del då de Västmanländska skogarna, SJ och Arlanda inte är helt kompatibla klockan 4 på morgonen en lördag. Tyvärr. Jag fick åka in till Stockholm sent på fredagskvällen och sov över i gamla Solna-hoods.

Klockan ringde 05.00 på lördagen och snabb koll med "Layer Road" via sms att han var vaken så begav man sig ner för att ta pendel och buss ut till Arlanda. Matchdag. Kändes lite absurt. För mig var det några resor sedan man landade samma dag som Colchester spelar. Alltid en chansning. Ska flyget vara sent?

En obligatorisk traditionsenlig och kanske inte helt välsmakande Strongbow på Arlanda klockan 6.30 innan biljett, pass och terrorist-koll. Vi klarade för övrigt av alla tre galant och 7.30 lättade British Airways lilla Embraer 170 från Arlanda med slutdestination London City Airport. Vi var 25 passagerare ombord i ett plan som tar 76 personer. Hyfsat med plats att bre ut sig på alltså. Vi hoppade faktiskt över den lika traditionella Gin & Tonicen på flyget ... denna gång.

Jag tvärsomnade och Layer Rd roade sig med att ta fåniga foton av mig i två timmar. Kvicknade till lagom för inflygning över Englands östkust och man passerar rakt över Ipswich, Colchester och Southend innan man hastigt och nästan lite oförberett landar på en docka mitt i Themsen.

Welcome to London City Airport belägen i Docklands området strax söder om London City. Avstigning, passkoll och tull tog runt fem minuter, max, och innan man förstått var man är så befinner man sig på DLR-tåget in till Bank. Grymt smidigt!

Var även mycket skönt att slippa snön och de allt för många minusgraderna. Var väl inte speciellt varmt i London men förmodligen 15 grader varmare än hemma.

Har vill jag passa på att, till kommande London-resenärer, göra lite reklam för Oyster Card. Ett kontantkort för t-bana, buss och tåg inom London. Man tankar på en lämplig summa, typ £10-20 och sedan "pippar" man bara kortet vid in och utgång i t-bana. Betydligt billigare, halva priset nästan, mot att casha styck-resor och det finns även ett maxgräns för resande per dygn, där man automatiskt går över till värdet av ett Day Travel Card när man slår i taket. Heja Transport Of London!

Frukost på Arlanda. Traditionsenlig Strongbow och morgon-baguette ...

En leker, en vilar ...

Miniplanet som tog oss till London City Airport

DLR direkt från London City Airport in till stan. Smidigt som f*n!

Hello Euston Flyer med god dryck och fritt WiFi

Inne på Euston Flyer i väntan på rummet (som redan var klart)

Hotellet Howard Winchester i Kings Cross. Hyfsat ok men inget internet

Vi kom till Kings Cross vid 10-tiden så vi räknade inte precis med att vårat rum skulle vara klart på Howard Winchester. Hyfsade puben Euston Flyer hade precis öppnat så vi slog ihjäl en timme och två pints med att utnyttja deras Wi Fi och google-map-leta pubar vi skulle träffa kompisarna på lite senare.

Hotellrummet var otroligt nog klart när vi kom till hotellet en timme senare och vi slängde snabbt in varsin bag på rummet och drog lika fort igen. Riktning mot Hackney Downs och pubträff på Pembury Tavern med ett 20-tal andra U's supportrar strax före klockan 12. Vi stannade lagom länge för att hinna få i oss en lunch. Våra vänner skulle nu till ett par andra pubar och då vi känner till deras rutiner (som innebär att komma sent som fan till matchen) valde jag och "Layer Road" att bryta oss loss från sällskapet och istället ta oss ner mot arenan för egen maskin. Antingen har vi blivit rutinerade eller gud förbjude, gamla.

Vi sprang dock på en annan vän utanför den officiella "borta-puben" Coach & Horses så det blev en snabb pint i kaoset där inne också. Det var trångt och sångerna ekade! Bra uppvärmning inför matchen.

På väg till arenan passerade vi denna gata. Ett omen? Javisst ...

Utanför "bortapuben" sprang vi på gamla bekanta, nej inte polisen ...

Inne på bortapuben The Coach & Horses var det trångt och bra drag

Utanför Leyton Orient FC

Colu och Layer Rd inne på matchen

Bra away support från Colchester denna afton

Snål-publik som kollar från egna balkongen :-)

Bra chans för the U's men ännu 0-0

Innan Ian Henderson får in 0-1 för Colchester

Foto: Colchester United. Ian Henderson jublar framför bortaläktaren

Och vi jublar så hääär mycket

1-0 to the Colchester

Domaren blåser äntligen av ...

Spelarna jublar ikapp med supportrarna. Viktig seger för laget

Och vi hyllar så klart spelarna

Bortasektionerna inne på arenan. Ca 700 Colchester skapade en bra stämning

Leyton Orient - Colchester
Bara några hundra meter från pub till arenan och efter att ha betalat £25, ja tjugofem pund, så intog vi en hyfsat välbesatt bortaläktare. Tråstolar modell jävligt trånga men det blev omedelbums en ståplatsläktare av den. Det var mycket folk och bra drag redan innan matchen. Inte vad vi trodde med tanke på Colchesters ganska bedrövliga spel på sistone. Jag gissade på 500 tillresta Colchester och den officiella siffran var 665 så det var ju inte helt fel. De övriga 4.000 på matchen var tämligen tysta i 90 minuter. Inte alls samma drag som när vi förra säsongen såg Leyton mot Charlton. Jag vill minnas det var hyfsat drag på båda lagens fans hela matchen då.

Hur som helst så dominerade Colchester de första 30 utan att skapa mycket, som vanligt, och offensiven började mattas av lagom till halvtid när Ian Henderson pressar en Leyton spelare att slå in bollen i eget mål.

Halvtid 1-0 för Colchester. Otroligt! Annars brukar det vara vi som släpper in mål i 44:e

Andra halvlek blev ett ställningskrig där man bara blev mer och mer nervös. Det kändes så solklart att Colchester skulle sumpa detta. Dels för att vi var där (så klart) och verkligen ville se en vinst efter några förluster på de senaste resorna och dels för att dom ALLTID gör det. Inte denna gång dock. Matchen slutar 1-0 och andra halvlek kändes nästan som den tog dubbelt så lång tid. Leyton Orient hade dock inte många chanser. Dom hade en möjlig straff medans Colchesters inlånade Gavin Massey stod för säsongens miss när han rundade målvakten men skjuter bollen i utsidan av stolpen när målet är helt övergivet. Så resultatet var trots allt rättvist.

Man märkte på både Colchesters spelare och supportrar att detta var tre riktigt viktiga poäng. Inte för tabellen men för moralen och kampviljan resten av säsongen. Efter en hel del efter-matchen-jubel drog vi till Leyton Orients enorma Supporter Bar. Ett pund i stöd-entré och sedan kunde man köpa resans billigaste pint för £2 styck, halva priset mot svindyra London. Vi stannade ett tag eller så lång tid tre pints tar... och det var hyfsat gemytlig stämning där inne och Orient och Colchester samsades bra utan sura miner. Precis en sån supporter Bar som Colchester saknar och som nästan fanns på gamla Layer Road som hade sin extremt lilla men gemytliga Corner Bar.

Nu hade vi valet att antingen hänga på ett stort gäng som skulle ut och fira en 40-åring eller att själva röra oss åt vårat håll. Vi var tillräckligt nyktra, nåja, att fatta ett bra beslut och lämnade våra vänner i Östra London och tog oss in emot Liverpool Street. Vi skulle eventuellt möta upp några andra där så vi gjorde en snabb avstickare på enorma Hamliton Hall innan vi med gott samvete drog "hem" till Kings Cross för en kebab-middag samt avverka några av de lokala ganska mysiga små pubarna. Jo mysiga och Kings Cross funkar faktiskt numera i samma mening. Det var tidigare ett av Londons skabbigaste områden med knarkare och prostitution, billiga skithotell och inte många turister. Nu finns det fortfarande en hel del rätt billiga hotell men dom har fått bort det mesta av de andra problemen. För en familjeresa kanske Paddington ändå är att föredra ...

Vi avverkade tämligen raskt McGlynns (även känd som "gröna puben"), The Boot, The Skinner Arms och Euston Flyer. Var inte oroliga, det blev bara en pint (eller två) per ställe, typ ...
Det var skönt att komma i säng i hyfsat bra skick om än sent. Vi hade ju trots allt varit uppe sen 05:00 svensk tid

Huvudläktaren efter matchen. Supporter Baren vid den röda markisen!

Inne på Supporter Baren ...

Ett obligatorsikt besök på McGlynns

The Skinner Arms

Söndag den 29 januari
Vaknade ganska tidigt och utan huvudvärk. För första gången på cirka tusen resor hade vi inget tåg klockan 07:00 att passa. Sovmorgon och faktiskt hann vi avnjuta, nåja, hotellets Full English Breakfast (eller om den var Russian?). Upp å slöa på rummet då Arsenal-Villa började först klockan 16. Vad sjutton skulle vi göra nu då? Shoppa?

Vi kom på att en kompis hade nämnt att han skulle spela fotboll i Regents Park vid 10-tiden så varför inte? Nån väldigt lokal amatör-liga men match som match, eller?. Vi begav oss ut i ett småkallt och lite grått London i jakten på en okänd gräsplan i en enorm park. När vi kom fram till Regents Parks så såg vi att det utan överdrift fanns runt 20 fotbolls planer där och vi hade ingen aning om VAR han skulle spela. Vi fick chansa ...

Kom hyfsat rätt på och kunde häckla våran vän i målet i nästan 45 pigga minuter. Heroes Of Waterloo ledde med 2-1 i paus mot New River Athletics. Publik ca fem stycken varav vi var två. Halva publiken från Skandinavien, som vilket premier League match som helst alltså. Hjältarna från Waterloo vann med 3-1 och vi fick se ett "högklassigt" målvaktsspel av Todd innan vi begav oss in mot Oxford Street och lite turbo shopping.

Heroes Of Waterloo (vitt) - New River Athletics

Dodgy keeper!

Hjältarna vann tillslut med 3-1

Arsenal - Aston Villa
Tillbaka på hotellet vid 14 och helt plötsligt bara två timmar till matchstart mellan Arsenal och Aston Villa på nya (för oss) Emirates Stadium. T-bana ut till Arsenal tog bara några minuter när vi väl hade pressat oss på en fullknökad vagn. Framme runt arenan var det massivt med röd-vita halvlagliga försäljningsstånd och matos från burgare blandas med sorlet från publiken och min fotbollsnerv triggas. Match!

Man hörde oväntat lite skandinaviska/tyska/asiatiska/etc för att vara en stormatch. Visst såg man en och annan svensk men inte alls så mycket som det brukar vara då Londonlagen spelar. Kanske för att detta var en ganska sent arrangerad cupmatch? Vad vet jag? Vi hade köpt biljetter helt lagligt via Arsenals webb och uthämtningen gick smidigt och helt utan köer. Vi gick in på Emirates ca en timma före avspark och var barnsligt exalterade över att få åka rulltrappa, men nån sån fanns icke på våran läktare. Det blev istället hiss upp till South Bank Upper. Får väl duga det med!

Direkt när man kommer av tunnelbanan möts man av mängder med halvlagliga försäljnings platser.

Bakvägen till Emirates

Den lite mer imponerande "framsidan"

Biljetterna uthämtade. EN person före i kön ... rekord!

Inne på Emirates med huvudentrén bakom oss

Arsenal vänder 0-2 till 3-2.

Självtaget foto på Emirates efter matchen

Vad jag gillade med Arsenal och Emirates var den smidiga biljettuthämtningen, inga köer, inte ens till kioskerna. Bra utbud på mat och dryck och faktiskt rätt fräscht käk för att vara fotbolls-flott. Det var inte alls så kalustrofobiskt och brötigt som det kan vara även på nybyggda stora arenor. Man undrade nästan om det bara var halvfullt? Gillade även hur Arsenal ansträngt sig att skapa tillhörighet. Gigantiska bokstäverna A R S E N A L mötte besökarna. Mycket klubbmärken på väggarna. Statyer, saker med "Gunners" anknytning. Dom har tänkt till och gjort det lilla extra ...

Nu kommer tyvärr en sågning, så sluta läs om du håller på Arsenal. Detta är min högst personliga åsikt baserad på EN match.

Emirates är en skitfin arena för ... baseball. Trots att det enligt resultattavlan skulle vara 60.019 åskådare, och det var slutsålt i biljettluckan, så gapade det hundratals tomma stolar, faktiskt flera rader med tomma stolar. Både på lång- och kortsidorna. Stämningen från Arsenal var obefintlig. Villa hade nästan hela nedre etaget bakom ena målet och höll igång riktigt bra tills det sket sig för dom på planen. Men Arsenal var nästan helt tysta hela matchen från början till slut.

Villa tog ledningen med 0-2 och trots att Arsenal vände till 3-2 på bara sju minuter i andra halvlek så kom det inte annat än enstaka "you're not singing anymore" till Villa. Nej tacka f*n för det men ni själva började aldrig ens att sjunga överhuvudtaget!

Jag vet inte vad det är som har gjort Premier League så tyst. Är det vi fotbollsturister som sabbar stämningen? Eller har en bilmekaniker kanske inte råd att betala £50 för att sitta i hörnet varje match. Skulle snarare tro att problemet finns där ... Detta var ändå FA Cupens fjärde omgång. Vinna eller försvinna. Nerv!

Innan Emirates var jag på Highbury en 3-4 gånger under första halvan av 90-talet och det var betydligt bättre drag där.

Får jag välja mellan Leyton Orients halvrisiga arena med 4.000 själar eller Arsenals stoppade stolar och 60.000 (?) själlösa individer så väljer jag Leyton (eller Colchester) åtta dagar i veckan. End of!

Nu är Emirates avprickad på listan och jag har bara Manchester Uniteds Old Trafford och Swansea kvar av PL-lagen i jakten på de 92 arenorna. Kan säga att jag inte kommer sakna högsta divisionen ett dugg efter dessa två. Det bästa vore ju om dessa lag åkte ur hela ligasystemet så man blir av med arenorna på så sätt men det kommer ju inte att hända...

Anyway, ett sömpiller till match under första halvtimmen innan matchen vaknade till och blev en intressant historia vid ställningen 0-2. Arsenal fick två straffar varav en, den första såg lite billig ut från våran position bakom målet på andra sidan (när vi senare såg matchbilder på TV såg man att det var nog säsongens solklaraste straff...) och sedan fick dom in ett mål via bröst-studs-mål innan straff två avgjorde. Jag misstänker att Villa kände sig väldigt lurade på segern när dom ganska bevämt ledde med 2-0. Sånt är ju alltid kul att se förståss, även om jag smyghöll lite på Villa.

Efter matchen hade vi snackat om att gå från arenan tillbaka mot Kings Cross, en promenad som skulle ta nån halvtimme, och eftersom köerna ner i t-banan efter matcher brukar ta densamma så tyckte vi nog att en promenad kunde vara lika bra. Dessutom hittade vi en Wetherspoon pub vid Angel att äta middag på. Väldigt lagom stopp efter halva promenaden då både mage och strupe fick sitt.

Tillbaka i Kings Cross på tok för tidigt för att gå och lägga oss. Det fick bli en re-run av de lokala pubarna från lördagen. Hittade även nån ny som vi lyckats missa. Avslut även denna kväll på Euston Flyer innan en taktik-kebab slank ner på rummet.

Pubmat vid Angel efter Arsenal. Kyckling och naan bröd

Måndag 30 januari
Då flyget skulle gå från Gatwick vid 13-tiden så fanns det inte mycket att göra. Slappa lite på rummet och sedan mot flygplatsen. Vi hade hittat ett lokaltåg som gick från St Pancras (brevid Kings Cross) och det tog bara 40 minuter ner till Gatwick. Då slapp man ta sig till Victoria och åka dyrare Gatwick Express. Resan tog lika lång tid och kostade mindre än hälften.

Ute på Gatwick checkade vi in smidigt på Norweigan, vilket skulle bli första gången för oss från London. Hyfsat billigt, jävligt trånga säten och en meny som var bättre än Ryans. För att vara lågpris är dom ju bra mycket bättre än Irländarna i alla fall och som bonus fanns det även gratis Wi-fi på flyget. Go Norge!

Resans första och enda GT kom på hemvägen!

Resultatet av denna resa ...

Damp ner i tid på Arlanda och splittrades efter ett Hej-å-ses!

Kort och intensiv resa som vanligt men för en gångs skull inga tidiga tåg norrut. Det var SKÖNT. Dessutom en oväntad Colchester-vinst gör inte saken sämre.

En resa i april kanske? Någon?

Up The U's
Colu

Tillbaka till "Våra resor"