Heracles Almelo - Vitesse
1 - 1

Delad pott i offensiv match

I en svängig match där Brighton kom tillbaka från underläge och såg ut att gå mot seger, lyckades Leeds knipa en pinne i sista stund vilket får betraktas som rättvist.

Det fanns en viss oro inför denna match, att onsdagens cupförlust mot Liverpool skulle sitta kvar i både ben och huvud. Första halvleken bekräftade detta, då ett piggt Leeds med ett stort supporterfölje (2300 bortafans) inom loppet av sju minuter mellan den 18:e och 25:e gjorde 0-1 och 0-2 mot ett rätt håglöst hemmalag som inte hade ett skott på mål i första halvlek.

Craig Noone, som varit en av Albion's bästa spelare hittills denna säsong och var så framstående i onsdags, byttes ut i halvlek till förmån för nye stjärnförvärvet Vicente. Endast två minuter in i andra, så gjorde Mackail-Smith sitt fjärde mål för säsongen efter förarbete av anfallskollegan Barnes och Brighton var nu på gång igen. Kvitteringen kom efter en timme, då Mackail-Smith blev neddragen innanför straffområdet. Ashley Barnes slog in sitt andra raka straffmål (gjorde mål på straff mot Liverpool också) och nu var det full fart framåt för ett Brighton som precis som mot Liverpool gjorde en riktigt stark andra halvlek offensivt.

Matchen såg dock ut att gå mot oavgjort, när återigen Mackail-Smith och Barnes anfallssamarbete gav resultat. Den sistnämde slog ett lågt inlägg och den förstnämnde slog in vad som såg ut att bli vinstmålet vid första stolpen. Det var bara fyra minuter kvar av ordinarie tid, och Brighton borde ha stängt matchen för att säkra tre poäng och serieledningen. Så blev det inte. Efter ett lång utspark av Leeds' målvakt Lonergan, och ett inspel från högerkanten kunde Mcormack slå in sitt andra mål för kvällen och knipa en pinne åt Yorkshirelaget. Inte orättvist, men snöpligt för Seagulls.

Gustavo Poyet var efter matchen inte alls nöjd med försvarsspelet, och med all rätta. Under förra säsongen var just detta mer eller mindre kassaskåpssäkert och otroligt stabilt. Nu, mot bättre motstånd, ser man vissa svagheter som måste åtgärdas. Vanligtvis stabila Greer och Bridcutt sålde sig lite väl enkelt vid 0-2 målet, och Casper Ankergren kritiseras rätt hårt på vissa håll idag. Det var hans helt onödiga långa utspark till sin målvaktskollega i andra ändan av Amex Stadium som kan sägas ligga bakom 3-3 kvitteringen, och dansken har inte varit sitt vanliga stabila jag på senaste. Är det nerver över tv-sända matcher? Är det bara en tillfällig svacka (som han också hade ifjol i början på säsongen), eller håller han inte riktigt på denna nivå? Det lär visa sig omgående - chans för revansch mot ärkerivalerna Palace på tisdag...

På den positiva sidan, måste man nämna Craig Mackail-Smith och Ashley Barnes. Barnes har fått utstå en del kritik av hemmasupportrar sedan tidigare, och blivit ifrågasatt huruvida han verkligen är rätt man att spela bredvid CMS. Men säsongens prestationer hittills talar sitt tydliga språk. Anfallsparet har gjort 11 mål tillsammans och Barnes har stått för sju av dessa. Dessutom har de spelat fram till varandra vid flera tillfällen. För tillfället är det alltså inte det offensiva som oroar inför framtiden, utan det defensiva. Kanske behöver Poyet balansera laget på ett annat sätt, hittills denna säsong har han valt att spela med offensiva yttrar, förhållandevis offensiva ytterbackar och sen också två anfallare. I en del matcher förra säsongen, spelade vi med tre ganska kompletta centrala mittfältare bakom det offensiva geniet Bennett (nu i Norwich). Kanske ett alternativ att fundera på?

Oavsett så är det bara en sak som gäller på hemmaplan mot Crystal Palace: Hård och skoningslös kamp att krossa allt motstånd. Och det grejar vi.