Det andra laget - En berättelse om Middlesbrough, Don Revie och en ambitiös farmarklubb.
Varför har Middlesbrough bara en fotbollsklubb? Och varför fanns det en klubb i Middlesbrough som blev ett farmarlag åt Leicester – ett lag som Don Revie dessutom spelade i?
Den här historien har sitt ursprung i det onormala: nästan alla större fotbollsstäder i England och Skottland har mer än en märkbar fotbollsklubb. Sheffield har både sitt United och Wednesday, Edinburgh med Hearts och Hibs, The West Midlands kan stoltsera med the Blues, Aston Villa, Wolves, West Brom m fl., Nottingham med Forest och det klassiska Notts County, Manchesterområdet med Man City, United, Bolton, Stockport, Wigan och Salford … Och London, Europas fotbollshuvudstad, slås nog bara av Buenos Aires när det kommer till antalet fotbollsklubbar. För tre år sedan skrev Martin Röshammar den mysiga boken På Anfields bakgård, om fotbollslivet på Merseyside bortom Goodison Park och Mohamed Salah – där klubbar som Tranmere Rovers och Bury nämns.
Många missbrukar ofta uttrycket “undantaget som bekräftar regeln”. ”Ett av de löjligaste och mest felaktiga svenska ordstäv som någonsin uppfunnits är rimligen 'undantaget bekräftar regeln'. Det är ju inte sant. Undantaget bekräftar aldrig regeln. Tvärtom – ju fler undantag, desto sämre regel”. Men i Middlesbroughs fall verkar det i alla fall stämma. “Det faktum att man gör ett undantag i ett specifikt fall bevisar att det existerar en allmän regel – annars hade man ju inte kunnat göra ett undantag från den”, skriver historikern Dick Harrison i SvD. Ja, för det är alltså så att Middlesbrough inte har en enda märkvärd fotbollsklubb förutom just Middlesbrough. Och hur kommer det sig, när så många andra städer eller metropoler i England har mer än en klubb?
Innan Middlesbrough FC bildades 1876, fanns det ett par andra fotbollsklubbar i staden Middlesbrough. Använder man sökordet “football” i engelska tidningsarkiv och filtrerar resultaten till innan 1876 i Middlesbrough kommer det upp hundratals resultat. Klubbar som Teesside Wanderers har funnits innan Middlesbrough, och jämsides Boros födelseår uppkom det en hel drös andra klubbar i staden. Ett av de mest kända exemplen var Middlesbrough Ironopolis FC, som splittrade från Middlesbrough FC för att bilda en ny klubb med större ambitioner än Boro. De ville bilda ett elitlag medan Middlesbrough FC nöjde sig med att spela på amatörnivå (men i slutändan gick Ironopolis under, och Middlesbrough FC stod kvar).
Urdrag ur tidning från 1889.
Middlesbrough Ironopolis F. år 1893. Foto: Wikimedia Commons.
Till skillnad från London, som har funnits i flera tusen år, har Middlesbrough inte existerat i mer än 200 år, och fotbollsklubben Middlesbrough är nästan lika gammal som staden själv. År 1801 bodde det bara 25 personer i hela området, men 100 år senare bodde det uppemot 90 000 personer i Middlesbrough. John Vaughan, brukspatron från Worcestershire, hittade år 1850 järnsten i Cleveland Hills, en bergskedja som vetter mot Middlesbrough. Han öppnade direkt en gruva, och inom loppet av några dagar blir Middlesbrough Englands största tillverkare av järnmalm och inom kort blir det lilla folktomma området en borough, en kommun. Skolor, sjukhus och parker byggs, och till slut flyttar tusentals irländare till staden för att bygga och sedermera jobba på de enorma stålverk som uppstod i Middlesbrough.
Middlesbrough år 1832. Några av de första husen någonsin i området.
Middlesbrough var ett barn av drottning Viktoria och den industriella revolutionens tid, och så länge staden har funnits har det nästan också funnits fotboll i den. Det var inte konstigt att det fanns så många olika lag på Teesside; den viktorianska befolkningen hade blivit helt fotbollstokiga, inte minst i Middlesbrough som ansågs vara en av den viktorianska epokens mest exemplariska städer. Cricket, som var en av landets största sporter på den tiden, kunde inte spelas på vintern, och därför bildade flera cricketklubbar fotbollslag för att sysselsätta sig om vintrarna. Likadant är fallet med Boro, som bildades av en lokal cricketklubb.
Ingen av klubbarna från 1800-talet lyckades konkurrera med Middlesbrough, och idag finns nästan inga av dem kvar. Kanske berodde det på stadens unga ålder, vilket ledde till att fler klubbar inte hade tid att etablera sig. Förmodligen beror det dock på stadens storlek. Trots att Middlesbroughs befolkning ökade enormt, var det trots allt bara en stad på runt 100 000 invånare. Leeds har trots allt också bara en storklubb, och det är ändå Englands fjärde största stad. Och även om man tar hela Teesside-området i beaktning, som har mer än en halv miljon invånare, spelar det mest framgångsrika laget förutom Middlesbrough i femtedivisionen, alltså Hartlepool, nästan 25 kilometer från Middlesbrough.
Under mellankrigstiden i Middlesbrough fanns det dock en klubb som möjligtvis också blev ett undantag som bekräftade regeln. De kallades för The Middlesbrough Swifts och är idag ett mytomspunnet lag. Ingen vet så pass mycket om The Swifts, men nästan alla i Middlesbrough har hört talas om dem. Det finns även en del som tror att Seglarna (Swifts) kan ha varit ett mycket framgångsrikt lag, med potentialen att bli ett andralag i Middlesbrough. Men var de verkligen det? I den här artikeln försöker jag reda ut vilka The Swifts egentligen var, och berättar om en av deras mest kända spelare – en viss Don Revie.
Donald (Don) Revie är ett namn som de flesta nog känner till. Under hans ledarskap på 60- och 70-talet blev Leeds United en av världens mest framgångsrika klubbar. De vann två ligatitlar, en FA-cup, en ligacup och tog sig till en semifinal i Europacupen, mycket tack vare hans inbitna och lite fula tränarfilosofi som gjorde att Leeds fick smeknamnet ”Dirty Leeds” av motståndarlag. Den före detta Middlesbrough-spelaren Alan Peacock berättade att han var glad när han fick skriva på för Leeds år 1964 eftersom han då inte längre skulle behöva spela mot dem. Efter sin tid med Leeds tog Revie över som huvudtränare för det engelska landslaget efter Alf Ramsey och Joe Mercer – där han lyckades mindre väl. Trots sina misslyckanden i landslaget blev Revies namn ristat i sten efter sina bravader med Leeds United, och idag står han bokstavligen i sten, i form av en staty utanför Elland Road.
Don Revies staty utanför Elland Road. Foto: Viktor Kristensson.
Vad många kanske inte känner till är att Don Revie föddes i Middlesbrough, och påbörjade sin fotbollskarriär där, långt före stordåden i Leeds. Innan Revie blev intresserad av tränarskap ville han bli fotbollsspelare, precis som nästan alla andra unga pojkar i Middlesbrough på den tiden. På 1930-talet, då Revie växte upp, ansågs staden som en av Englands mest miserabla sådana, inte minst av prominenta engelska skribenter och politiska figurer. En av den tidens mest välkända samhällsdebattörer, J.B Priestley, beskrev Middlesbrough som ”en hemsk stad, trots ölen och fotbollen”, och menade att den saknade “civiliserade nöjen” och att den hade ett “eländigt utseende”. Inte heller hade den kände författaren George Orwell mycket gott att säga om Middlesbrough. I Orwells roman, Leve Aspidistran, beskriver en karaktär Middlesbrough som en stad fylld med ”arbetslösa som kurar sig i sina smutsiga sängar, vars magar är fyllda med inget mer än bröd, margarin och te utan mjölk.” ”Hur kan man med gott samvete gå runt med pengar i fickorna när det finns folk i Middlesbrough som delar på ett rum med sex andra personer och inte tjänar mer än 25 shilling i veckan?”, fortsätter även karaktären i boken. Det var inte konstigt att de flesta pojkar som föddes i Middlesbrough på den här tiden ville fly den dystra verkligheten i sin stad, och en av de lättaste sätten att undvika det hårda livet på den lokala fabriken var drömmen om att bli fotbollsproffs. Det samma stämde för Don Revie.
J.B Priestley i sitt hem i London, 1940. Foto: Wikimedia Commons.
Donald George Revie föddes den 10 juli 1927 på 20 Bell Street i Middlesbroughs West Lane-område under 20-talets rådande ekonomiska kris. Hans far, som också hette Donald, var en erfaren snickare, men under depressionen blev han av med sitt jobb. I sin självbiografi Soccer’s Happy Wanderer beskrev Revie sitt barndomens Middlesbrough så här:
”Arbetslösheten och dess medföljande misär svepte över Teesside under de åren. Det fanns inga pengar och inga leksaker åt barnen. Min far, precis som många andra, var arbetslös.”
Ofta blev makor tvungna att jobba och ta hand om familjen när mannen blev arbetslös i Middlesbrough, och det samma stämde för Revies familj. Hans mamma, Margaret, tog in smutstvätt från rikare familjer och tjänade 5 shilling per korg med tvätt (cirka 35 kronor idag, eller 97 öre 1929). Samtidigt som hon tvättade andras kläder höll Margaret Revie familjens hus på 20 Bell Street rent, och uppmuntrade sin son till att spela fotboll. Men nästan tio år efter att den unga Donald Revie föds, dör hans mor i cancer. För den lilla Revie blev ett hopplöst Middlesbrough nu ännu mer hopplöst, ännu mer ensamt och ännu mer grått. Avsaknaden av sin ömma moders kärlek gjorde att hans hjärta fylldes av en bottenlös sorg. För honom blev fotbollen en undanflykt:
”På morgnarna när mina systrar hade gått till sina jobb, gick jag till skolgården innan min första lektion började – och där kunde jag stå i nästan en timme och bara sparka min fotboll mot skolans vägg. Under vinterns dystra gråa dagar hjälpte det mig att fördriva tiden. Då kände jag mig inte så ensam … Då saknade jag inte min mamma så mycket.”
Don Revie hade alltid varit förtjust i fotboll. Hans hus på 20 Bell Street låg bara någon minut bort från Middlesbroughs dåvarande arena Ayresome Park, och Donald kunde höra jublet från läktarna varje matchdag. När spelare som Wilf Mannion eller Micky Fenton gick hem från träningar och matcher brukade de ofta passera Donald Revies kvarter, och där väntade inte sällan Donald utanför sitt hus och hoppades på en autograf eller två – och när han var sex år gammal tog hans far honom till sin första Middlesbrough-match någonsin. Där inspirerades Donald av kraftkarlen och Boro-anfallaren George Camsell som gjorde 24 mål den säsongen. Donald beundrade Camsell, och när han kom hem brukade han återskapa matcherna från Ayresome Park för sig själv i någon gränd och låtsades att han var Camsell. Ofta var det dock inte en fotboll han spelade med, utan det var en boll gjord av ihopskrynklade trasor. Don Revie tillskrev själv sina fotbollsfärdigheter till dessa trasor, när han i vuxen ålder spelade för Manchester City. Han sade att varenda pojke skulle få nytta av att sparka runt på en boll av trasor – eftersom det då blir lättare att kontrollera en större boll när man blir äldre, menade Revie. Att köpa en riktig boll var det dock aldrig frågan om. Alla fönsterrutor som Donald krossade med sin trasboll kostade hans far skjortan, så någon dyr läderboll hade han knappast råd med. Som tur var blev senare Don Revie vän med en pojke som hette George Tinsley. Hans familj var den rikaste på Bell Street, och eftersom han hade en riktig fotboll blev han inom kort den mest populära killen på gatan.
George Camsell 1936. Se hela klippet genom länken. Foto: British Pathé.
Den unga Donald började sedermera spela fotboll i läroverket när han var nio år gammal 1936. Hans grundskola, Archibald-skolan (uppkallad efter Middlesbroughs borgmästare 1881, Alderman Richard Archibald), hade ett fotbollslag, men Donald var så skicklig att han fick spela med de äldre årskursernas pojkar. För skollaget spelade han ofta högerytter, ”och kunde sparka bollen jävligt hårt”, mindes George Tinsley flera år senare. Den julen fick Donald sitt första par fotbollsskor någonsin. Alla de ändlösa timmar av fotbollssparkande i gränder och mot bollplank verkade ha lönat sig, och den unge Revies färdigheter och mångsidighet på fotbollsplanen hade gett honom en lovande framtid inom sporten. Han bytte ofta position från högerytter till vänsterinner och sen till centerforward.
Don Revie med Archibaldskolans fotbollslag säsongen 1938-39. Bakre redan, från vänster till höger: Danny Campbell, Len Dorman, Joe Surrey, Herr D. Botwright, Roon Thomas, Bill Johnson, Ginger Lunn och Ken Dyer. Främre raden: Pop Mills, Jack Taylor, Derek Kent, Mick Mendrum, Don Revie, Dennis Bowley och Herr H. McKenna.
Men samma år som Revie fyllde tolv, avbröts inte bara hans fotbollsplaner abrupt, utan även hela det engelska samhället. I september 1939 stängdes Don Revies skola på grund av andra världskriget. Middlesbrough var en stor riskzon: företaget Dorman & Long tillverkade granater åt försvarsmakten, skeppsvarven på Haverton Hill byggde fregatter och landstigningsbåtar samtidigt som andra företag likt ICI också hjälpte kringsansträngningen. Alla dessa industrier var strategiska bombrädmål för Nazisttysklands flygvapen Luftwaffe – och Middlesbroughs säkerhet var allvarligt hotad. När Storbritannien förklarade krig mot Tyskland samma månad evakuerades 50 av Archibaldskolans runt 250 elever och flyttades till den närliggande staden York. Don Revie var en av dem som fick stanna kvar i Middlesbrough, och för honom byttes fotbollen ibland ut mot krigsövningar – till exempel sådana där barn fick lära sig att ta på gasmasker. Den 25 maj 1940, klockan 01:40 på natten blev Middlesbrough den första stora brittiska staden att bli bombad under kriget, men som tur var dog ingen under de första räderna.
Middlesbroughs järvägsstation efter en bombräd.
Ja, för trots hotet mot Middlesbrough kom staden ändå undan rätt oskadd. Även om invånarna konstant blev påminda om kriget, och Middlesbroughs järnvägsstation bombades 1942, fortsatte livet för de flesta. För killen som mist sin mor och fått uppleva ett pågående krig blev fotbollen nu än mer en undanflykt. Säsongen 1938-39 slutade Revies skollag fyra i Middlesbrough Schools League, och under de nästföljande åren vann de ett par cuper. Revies insatser som centerforward imponerade så pass att han blev utsedd till lagkapten 1941. För även om elitfotbollen lades på is i England under kriget, var de flesta i landet överens om att fotbollen borde bevaras på något sätt. Skolfotbollen fortsatte, och under krigsåren etablerades det även ett flertal lokala amatörligor. Det spelades en del fotboll på Ayresome Park också, men eftersom många män stred i kriget, var det bara ett par tusen åt gången på Ayresome Parks läktare. Många professionella fotbollsspelare fortsatte också spela fotboll under kriget, men då för den klubb som låg närmast deras kasern (en byggnad avsedd som stadigvarande bostad för militär personal av i huvudsak lägre grad; meniga och underofficerare). Därför spelade till exempel George Hardwick för Chelsea, medan den kända Manchester United-tränaren Matt Busby, mest känd för sina Busby Babes, spelade för Middlesbrough på Ayresome Park – hela 47 gånger.
Men Don Revie fick inte spela allt för mycket fotboll. Hans far ville att han skulle skaffa ett riktigt jobb, och därför hoppade Revie av skolan vid 14 års ålder för att bli praktikant på en murarfirma. Flera år senare berättade Don Revies son i en intervju att hans pappa egentligen var en usel murare, och därför var det kanske bra att Revie fortsatte satsa på fotbollen vid sidan om tegelstenarna. För trots att han inte fick fortsätta spela för Archibaldskolan hoppade Revie från klubb till klubb i Middlesbrough letandes efter ett nytt lag– bara någon ville ha honom så anslöt han. Bland annat spelade han för West Middlesbrough och sedan Newport Boys’ Club, men efter en hel del sökande hittade Don Revie en klubb han tyckte kunde passa honom - Middlesbrough Swifts.
Det finns belägg för att Middlesbrough Swifts existerat redan på 1890-talet, men när exakt är svårt att säga. I en tidning från 1891 stod det att The Swifts var ett farmarlag åt Middlesbrough, och spelade i Teesside League – då ska de ha spelat i ljusblått och vitt. Nästan ett halvsekel senare hade Middlesbrough Swifts också blivit ett högt ansett ungdomslag och de spelade bland annat i Teesside Junior League samt cuper som Magnum Bonum och Ellis Cups. I mitt grävande till den här artikeln har jag inte lyckats lista ut ifall Middlesbrough Swifts hade ett vuxet A-lag på den här tiden, eller om de bara bedrev ungdomsverksamhet. Anthony Vickers, Middlesbrough FCs egna krönikör och författare, berättade för mig att Magnum Bonum och Ellis cup var turneringar för vuxna – vilket således betyder att Middlesbrough Swifts antingen ställde upp i cuperna med sitt ungdomslag, eller att de också hade ett vuxenlag. Lagen i dessa cuper var oftast amatörlag, men många av dem tog sig ofta till finalen av FA Amateur Cup, den allra största och mest prestigefyllda tävlingen för amatörlag i England på den tiden.
När Don Revie anslöt till The Swifts ungdomslag, tränades laget av George Carr som tidigare hade varit en framgångsrik spelare för Leicester City och Middlesbrough. Under Carrs ledning blev Middlesbrough Swifts en farmarklubb för Leicester, vilket kanske låter lite konstigt – men egentligen var det helt normalt. Farmarklubb-fenomenet var utspätt i Middlesbrough på den här tiden: bland annat var Middlesbrough Crusaders en farmarklubb för Sunderland och spelade i samma liga som The Swifts, och South Park Rovers var en farmarklubb för Doncaster Rovers. Carrs huvudsakliga uppgift var att identifiera lovande spelare för att sedan skicka dem till Leicester för provspelningar.
Det var klubbens sekreterare, Bill Sanderson, som fick Don Revie att ansluta till The Swifts. Till vardags jobbade han som lokförare, men han levde för fotbollen på helgerna. Sanderson brukade anordna fotbollslektioner i sitt hem dagen efter matcher, och han minns en gång då den runt 14 år gamla Revie hade anslutit till en lektion, utan att ha blivit inbjuden. “Du borde inte ha varit där, det var en privat klubb, men du ville bli fotbollsproffs, och du trodde att om du ville bli fotbollsproffs så måste du spela för The Swifts!”, sa Sanderson i ett samtal med Don Revie 37 år senare i ett tv-program på ITV.
Don Revies entusiasm imponerade på Sanderson, och till slut bestämde han sig för att ge honom en chans och värvade honom till klubben för fem shilling från Newport. I boken Clough & Revie: The Rivals Who Changed the Face of English Football, skriver Roger Hermiston att det här blev ett avgörande ögonblick i Don Revies fotbollskarriär. Enligt Hermiston kom mycket av den taktik som Revie blev känd för som Leeds-tränare på 60- och 70-talet från de där fotbollslektionerna med Bill Sanderson - men även från The Swifts hemmaplan på Stockton Road eller träningarna på Clairville Common. Som en randanmärkning kan det vara värt att nämna att Brian Clough bodde bara några meter ifrån The Swifts träningsplan på Clairville Common. Han var åtta år yngre än Don Revie, och brukade ofta kolla på The Swifts träningar på fritiden.
Clairville på 60-talet. Foto: The Gazette.
Några år senare, 1955, när Revie spelade för Manchester City, berättade han hur Sanderson brukade använda färgade vinkorkar för att illustrera taktik på en tavla. Sanderson förklarade först vilka misstag hans spelare begått, för att sedan gå igenom taktik på fasta situationer. “Ibland hör jag hur gamlingar hånskrattar åt denna sortens taktikundervisning. Ärligt talat förstår jag inte varför. Utifrån mina egna erfarenheter så vet jag att de här taktikmötena varje söndagsmorgon med The Swifts gav mig en helt ny syn på fotbollen”, skrev Don Revie 1955.
Sättet Don Revies Leeds United spelade på 60- och 70-talet var i enlighet med principerna han hade fått lära sig i Bill Sandersons hus på Keith Road i Middlesbrough.
”Jag lärde mig att fotbollen inte är en självförhärligande sport, spelare ska inte gå på soloräder och dribbla bort hela försvar. Fotboll är en lagsport med elva man där man snabbt passar bollen och byter positioner, för att försöka överlista elva andra män. Mannen som lärde mig det var Bill Sanderson”.
Men till en början hade den unge Revie svårt att få speltid i The Swifts. För det mesta satt han på bänken och fick se på när resten av laget spelade. Men 1941 fick han dock spela i 1941 års upplaga av Ellis Cup och spelade i semifinalen mot Cleveland Works, som vann hela turneringen. En tidningsrapport från 1941 skrev att Don Revie kändes trygg med bollen vid fötterna, trots sin unga ålder. Donald hade äntligen hittat någonstans där han hörde hemma, och nu när han hade hoppat av skolan hade han all tid i världen för att fokusera på sin fotboll, jo förutom när han var på murarfirman. Men ibland gick det nästan för långt. När hans syster Jean skulle gifta sig missade Don hennes bröllop eftersom han skulle gå och spela fotboll. ”Mitt bröllop skulle äga rum på en lördag, och på den tiden var Don 14 år och spelade för The Swifts. Men istället för att närvara på mitt bröllop slängde han sina fotbollsskor över axeln, gick ut genom salongen och sa ”Jag ska ut nu, vi ses efter matchen””, berättade systern Jean i en intervju.
När han till slut fick mer speltid för Boro Swifts spelade han oftast på högerkanten och hade en talangfull innerforward vid namn Freddie Watkin bredvid sig. Ken Mothersill spelade vänsterhalv i The Swifts och minns att Don Revie hade egenskaper som passade en ytter. ”Han var snygg, lång och blond – ett förkroppsligat ideal av en ung idrottsman. Han var väldigt snabb ute på planen, och hans fart var definitivt hans trademark.” Några beskrev till och med den tonåriga Don Revie som en David Beckham av sin tid. Till och med pressen började få upp ögonen för Donald, och en skribent för lokaltidningen The Gazette tyckte att tonåringen hade bra bollkontroll, att han hade ett starkt och pricksäkert skott, men framför allt tyckte skribenten Ernie Thompson att Revie “var en dominerande general som kunde läsa spelet och använda den taktik han tyckte var nödvändig för att slå sina motståndare.”
Middlesbrough Swifts säsongen 1942-43. Bakre raden från vänster: Harry Carr, John Dixon, Dennis Bowley, Danny Campbell, Alec Goodman, John Conway, Eric Gibbon, Bill Sanderson. Främre raden: Don Revie, Alan Forster, Mr. W. G. Pendlington, Vince Amos, Lloyd Roberts, Dennis Appelby.
Enligt Thompson var Middlesbrough Swifts det bästa ungdomslaget han hade sett på över 25 år och Thompson övertygade Middlesbroughs tränare, Will Gillow, att komma och se på ett par Swifts-matcher. Gillow gick på en Swifts-match, och tydligen ska han ha blivit imponerad av Revie och Watkin. Enligt skribenten på The Gazette ville Gillow värva båda pojkarna till Middlesbrough. Men det visade sig att det inte stämde. The Swifts var trots allt en farmarklubb åt Leicester, och till slut var det de som knep Don Revies underskrift.
Mavis Longstaff, Don Revies granne och barndomsvän var säker på att Don Revie själv drömde om att få spela för Middlesbrough:
"Han ville desperat spela för Middlesbrough. Det var allt han någonsin ville. Men de ville inte ens ha honom i pojklaget. Han var stensäker på att han skulle få provspela för Boro efter sin tid med The Swifts, men han fick ingenting, så han gick till Leicester istället. Det kanske var fallet att ju bättre man känner någon, desto sämre tycker man om denne, när det kom till Middlesbroughs tränare och Don.”
Men Don Revie själv berättade att det inte alls gick till på det viset. I sin självbiografi skriver Don att Billy Forrest, Middlesbroughs juniortränare, hade frågat Donalds pappa ifall Donald ville provspela för Middlesbrough. Men då hade ju The Swifts redan blivit ett farmarlag åt Leicester, och i augusti 1944 bjöds Don Revie in till provspel på Filbert Street. Don Revie skrev sedan på för Leicester, men bara på villkoret att han fick fortsätta som murarpraktikant. Don Revies ville att hans son skulle ha en backup-plan ifall det inte skulle gå vägen med fotbollen.
”När Revie bara var sexton år gammal förhandlade han själv om sitt kontrakt med Leicester City, istället för sin barndomsklubb Middlesbrough. I förhandlingarna förde sig Revie som om han vore 30 år gammal, han var så klipsk och ihärdig”, berättade barndomsvännen och Daily Express-skribenten Peter Thomas. Och när Revie bara var 17 år började han spela för Leicester på ett deltidskontrakt. I och med det hade hans dröm gått i uppfyllelse – drömmen om att få bli fotbollsproffs..
Hur det senare gick för Don Revie, det vet alla. Hur det gick för The Swifts, vet nästan ingen. Efter Don Revies stint i klubben finns det ingen litteratur eller prosa som behandlar The Swifts. När jag började efterforska det här ämnet hoppades jag få läsa om ett framgångsrikt lag som på något sätt blivit bortglömda av historien, men ändå trotsade oddsen och försökte bli ett andra lag i Middlesbrough. Men det verkar som om de egentligen alltid bara var ett farmarlag; redan på 1890-talet för Middlesbrough, och sedan åt Leicester på 40-talet. Jag lyckades aldrig heller få reda på ifall The Swifts ens hade ett vuxenlag, men de hade ett lag som deltog i olika seniora amatörcuper i landet, och kanske kan det ha varit med just ungdomslaget. Ernie Thompson, Gazette-skribenten, tyckte trots allt att seglarna var det bästa ungdomslaget han sett på över 25 år. Möjligtvis härstammar myten om ett "framgångsrikt" lag endast från det faktum att The Swifts var framgångsrika, men bara på ungdomssidan? Sådana frågor får vi kanske aldrig veta svaret på.
Nästan 30 år efter att Don Revie spelade i The Swifts, ska det dock ha hållits en återvändarträff för lagets spelare 1974, i Stockton, den lilla förorten till Middlesbrough. Don Revie var där, tillsammans med sin fru Elsie.
Don Revie med sin fru, 1949. Bild tagen ur Clough & Revie av Roger Hermiston.
Rösta gärna på mig, Viktor Kristensson, i årets upplaga av Guldskölden. Du gör det enklast genom denna länk: Rösta i Guldskölden
Läs gärna även några av mina andra historiska krönikor om Middlesbrough:
Målvakten från Teesside som slog världsrekord
Var Middlesbrough förbannade?
Från Middlesbrough till Tokyo - En krönika
