Reserapport från Plymouth
I julas åkte jag på Boros bortamatch mot Plymouth Argyle.
Den 21 december vaknade jag runt fyra på morgonen och satte mig någon timme senare på ett tåg från Leeds ned till grevskapet Devon i sydvästra spetsen av England, för att se Boro spela mot Plymouth. Tågresan ned var sex timmar lång från Leeds, men från Middlesbrough hade den varit närmare åtta timmar. Det var även den dyraste tågbiljetten jag någonsin betalat för, då tur- och returbiljetterna kostade mig runt 2 000 kronor sammanlagt.
Leeds centralstation klockan 5 på morgonen.
Så här ser ett CrossCountry-tåg ut på insidan. Bekvämt och väldigt rumsrent tyckte jag.
På vägen ned åkte man förbi i stort sett hela England, och de första hållplatserna låg i södra Yorkshire, där några Sheffield United-supportrar klev på tåget. De skulle till sin match mot walesiska Cardiff. Senare tog sig tåget ned till grevskapet West Midlands, genom Derby och Englands näst största stad – Birmingham. Efter Birmingham var den nästa stora staden Bristol, och då var vi rätt och slätt i södra England. Någonstans i de breddgraderna tycker jag i alla fall att södra England börjar.
Kort därefter var vi inne i grevskapet Somerset, som förmodligen är mest känt för sin musikfestival som årligen hålls i staden Glastonbury. Bara genom tågfönstret kunde man känna att man var i södra, och inte norra England. Tågen som susade förbi oss eller som stod och släppte av sina passagerare, var målade i brunswickgrön färg vilket fick mig att känna som om jag vore på någon pittoresk brittisk TV-serie som sändes på Kanal 7.
Väl nere i Devon transporterades jag till ett England som för mig var väldigt främmande, inte minst för att solen var framme. Soldränkta klippor prydde kusten vars stränder var fyllda med promenerande hundar och guppande segelbåtar, trots att det var tre dagar kvar till julafton. Genom tågfönstret kunde jag se folk som vindsurfade.
Vy genom tågfönstret.
I nordöstra England, mer specifikt på Teesside, är Middlesbrough utan tvekan hela regionens lag. Folk från Redcar, Thornaby, Darlington, Hartlepool eller Yarm håller nästan alla på Middlesbrough. Det samma upplevde jag i Devon, när tåget rullade in i Totnes, där stationen var fylld med folk i Plymouth-gröna tröjor, trots att städerna ligger runt en halvtimme ifrån varandra. Med andra ord antar jag att Plymouth är hela Devons lag, förutom om man bor i närheten av Exeter.
När jag sedan, sex timmar senare, klev av i Plymouth var måsarnas gnälliga sång det första som nådde mina trumhinnor – och då visste jag att jag hade kommit rätt.
Jag kände mig varmt välkommen i Plymouth.
Jag hade bokat en natt på ett vandrarhem, så innan matchen gick jag till vandrarhemmet för att lasta av mig min packning och begav mig sedan till Plymouth Argyles hemmaarena, Home Park.
Innan min resa till Devon hade jag blivit tipsad att prova på en av den lokala traktens specialiteter: Cornish Pasty – en småpaj som härstammar från det till Plymouth gränsande grevskapet Cornwall. Ända sedan 2011 är de innehållsligt skyddade och “måste därigenom följa vissa riktlinjer för att få säljas som en sådan”, (DN).
Ivor Dewdney Pasties.
Det var en Plymouth-supporter från Sverige, vid namn Geoff, som hade tipsat mig om pasties, och det var specifikt en liten skåpbil som stod parkerad utanför arenan som han rekommenderade. Kön till denna skåpbil fylld med pajer var minst sagt utdragen. Jag minns inte ens vilken sorts paj jag köpte, men det var någon med kött i sig i alla fall. Jag hade hållit mig från att äta något innan så att jag skulle bli extra hungrig inför pastyn, och den gjorde mig inte besviken. Den var ordentligt saltad, vilket också gjorde mig ordentligt törstig. Smaken går inte riktigt att beskriva, men dess värmande inre var perfekt för en lite huttrig kväll nere i Devon precis innan en fotbollsmatch. Den får 8/10 i betyg från mig!
Pajen funkade både som hanvärmare och tilltugg.
Utanför arenan nåddes jag först och främst av tre parkerade bussar. Inte så intressant tänker ni kanske, men för mig var det coolt att se en engelsk fotbollsarena dit kollektivtrafiken går. Utanför Boros Riverside finns det till exempel inte en enda busstation, och likadant är fallet för flera engelska arenor. Det tog ungefär 20 minuter att ta sig från tågstationen till arenan.
Bussar utanför arenan.
Stämningen utanför arenan kändes konstigt nog lite svensk. Den närliggande parkens allé som ledde bortasupportrarna till sin läktare påminde mig om en klassisk svensk stadspark, och arenan som syntes bakom träden påminde starkt om känslan man får utanför Studenternas IP i Uppsala.
En (svensk?) promenad till bortaläktaren.
Trots att arenan var väldigt pittoresk var den ändå lite större än vad jag hade trott på förhand eftersom jag inte kände till den stora huvudläktaren till vänster om bortaläktaren. I Sverige hade Home Park varit landets åttonde största arena, precis bakom Borås Arena och Helsingborgs Olympia, och några tusen platser större än ÖSKs Eyravallen.
Själva matchen var ordentligt fartfylld och bjöd på sex mål, men oavgjort mot bottenlaget Argyle var inte vad Boro hade hoppats på. Det var dessutom ganska coolt att få se Wayne Rooney på riktigt, trots att han fick höra en hel del nidramsor från vårt håll. Plymouths supportrar höll igång mycket mer och var mycket högljuddare än vad jag hade förväntat mig, och det var inte sällan de överröstade oss. De fick så klart mycket att jubla över när de tog ledningen mot oss hela tre gånger, men när vi hade kvitterat till 3-3 blev det något tystare och the Argyle fick höra “you only sing when you’re winning, sing when you’re winning… you only sing when you’re winning” från vårt håll.
Efter matchen hade Devons dunkla natt redan lagt sig över Plymouth, och då begav jag mig till mitt vandrarhem som jag hade bokat ett par dagar innan. Precis som jag valde flera andra Boro-supportrar att stanna i Plymouth över helgen, och hade man tillräckligt stor budget kunde man stanna på samma hotell som Middlesbroughs spelare – Crowne Plaza utanför Hoe Park. Mitt vandrarhem låg precis utanför örlogsbasen HMNB Devonport, som är den största örlogsbasen i västra Europa.
Får man ta en bild på den här skylten?
Jag vaknade tidigt och checkade ut ur vandrarhemmet nästa morgon. Dagen därpå hade jag inte fått se mycket av själva staden Plymouth, utan bara fotbollsarenan med omnejd. Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men till slut valde jag att börja dagen i den stora parken som ligger i angränsning till Home Park. Förutom några grabbar som spelade fotboll och hussar som var ute med sina hundar på morgonen fanns det inte jättemycket att se där. Efter det begav jag mig till stadens turistattraktioner och tog mig för det första till Devil’s Point genom centrum.
Även från parken var utsikten rätt fin.
Devil’s Point är en liten udde som vetter mot den Engelska kanalen. Där kändes det som om jag hade teleporterats till ett helt annat land. Förutom Teesside, var det förmodligen det vackraste stället jag sett i England eller Storbritannien. Det ljusblåa havet och de palmklädda klipporna påminde snarare om någon sorts fransk riviera än det regniga och konstant gråa England – vars heltäckningsmattor pryder folks hem i samma sorts gråskala.
Även om det sedan började ösregna var stämningen god när jag kort därpå besökte det turistiga Royal William Yard – en stor före detta provianterings-depå för Kungliga flottan, uppkallad efter Vilhelm IV av Storbritannien. Idag fanns det bara restauranger där, och eftersom jag hade blivit rätt hungrig efter allt promenerande bestämde jag mig för att äta något där. Den billigaste rätten jag hittade på hela stället var en margarita-pizza för 150 kronor(!). Det är dyrt att vara turist.
Nästan allt var vackert i Plymouth.
Därefter besökte jag Plymouth Hoe, parken med en panoramisk utsikt över kanalen och en vacker rödvitrandiga fyr. Alla turistattraktioner i Plymouth var jättevackra och det går verkligen inte att klaga på upplevelserna och utsikterna -- eller den överväldigande mängden palmer. Hittills måste det vara min bästa och mest natursköna fotbollsresa varsomhelst i världen.
Några minuter från Hoe Park låg den gamla fiskehamnen Sutton Harbour i området Barbican. Där fann man även de historiska Mayflower Steps. Härifrån lämnade de första engelska nybyggarna Plymouth för att bosätta sig i nutida Massachusetts i USA. De kom att kallas för pilgrimsfäderna (The Pilgrim Fathers), och det är därifrån fotbollsklubben har fått sitt smeknamn, The Pilgrims. Barbican ligger nära Plymouths centrum, som jag därefter begav mig till för att komma till tågstationen.
De kända Mayflower Steps.
I själva stan, bort från turistattraktionerna, kändes Plymouth som vilken annan mindre engelsk stad som helst. Stadens centrum var rätt nedgånget, men det är något man kan förvänta sig från nästan varenda småstadscentrum i Storbritannien. Varenda mindre centrum har alltid en Greggs (en brittisk bagerikedja), betting-butiker, en bank och en second hand-affär. Sådant var även fallet i Plymouth.
Plymouth town centre.
När shoppingen nästan helt övergått till internet har de fysiska affärerna i städerna ofta svårt att överleva, och de enda etablissemang som lyckas överleva är de ovan nämnda. I Middlesbrough är det precis likadant, och centrum där har nog aldrig sett värre ut än vad det gör idag. Många skriver ofta i lokala facebookgrupper att de inte längre känner sig trygga i stan, och när jag var i Plymouth den kvällen kändes det nästan på samma vis. Det var maskerade ungdomar som stod och skrek och knuffade på varandra utanför ett Poundland, och förutom ett par andra människor kändes det rätt öde. Centrums höjdpunkt var dock att det fanns två McDonalds-restauranger på samma gata.
Plymouth var alltså jättefint och matchen var otroligt rolig, och trots att centrum inte alltid kändes så pass välskött kommer jag alltid minnas min resa till Plymouth som en av de roligaste och finaste jag någonsin gjort! Om The Pilgrims lyckas hålla sig kvar i Championship så hoppas jag att jag får besöka dem igen nån gång! Annars får det bli i Premier League om vi båda lyckas ta oss upp. Jag rekommenderar starkt att besöka Plymouth om ni någonsin är i England, och passa då också på att gå på en Argyle-match!
