Varför cyklar ingen i Middlesbrough till matcherna? - En krönika
I Middlesbrough och i nästan hela Storbritannien finns det en stor illvilja mot cykeln, trots att den en gång i tiden brukade vara britternas föredragna färdmedel. Jag gick en vandring genom stan för att ta reda på varför detta är fallet.
Utanför valfri Allsvensk arena är det inte alls ovanligt att se stora mängder cyklar uppställda, väntandes på sina ägare. Egentligen är det inte konstigt att se cyklar uppställda utanför vilken institution som helst i Sverige, speciellt i Svealand och Götaland. Med tanke på att Trafikverkett säger att ungefär 70% av alla svenskar över 6 år äger en cykel, att det i Sverige genomförs en miljard cykelturer per år, och att cykeln används vid var tionde resa i landet, är detta inte förvånansvärt.
Men utanför Middlesbroughs arena, The Riverside, fanns det inte en enda cykel under lördagens match mot Stoke City. Varför? Ofta hör man att fotboll och politik hör ihop. Det gör fotbollen även med landskapsarkitekturen.
Under en kylig, men strålande solig eftermiddag, lördag den 28 september, gick jag för att se mitt Middlesbrough spela – kanske skulle jag få se en eller annan cykelspark. Klubbens supportrar verkade dock ha gett sin cykel sparken.
Jag spatserade dit, och det gjorde flera tusentals människor runt omkring mig också. Folk hade kört dit eller gått från sin boning i stan, men inte en enda av de 26 610 personer som gick bredvid mig för att sedan slingra sig in på läktarna, åkte på en cykel.
För att dubbelkolla att jag inte var helt ute och cyklade, gick jag ett varv runt arenan kort innan avspark för att pricka av cykelställena runt om stadion. Till min förvåning var vartenda cykelställ öde.
Ett cykelställ står tomt utanför stadions östra läktare.
I Sverige hade detta varit helt otänkbart, men i England och i Middlesbrough är det verklighet. Trots att cirka 47% av Englands befolkning har tillgång till en cykel, var det 0% av Middlesbroughs befolkning som bestämde sig för att utnyttja det brittiskt (beror på vem du frågar) uppfunna färdmedlet den lördagen.
Det här fenomenet gör en verkligen konfunderad. Cykling är nyttigt för kroppen, bra för miljön, billigt och ibland till och med snabbare än bil- och kollektivtrafik. Den gemene svensken verkar ha förstått detta, men varför känns det som om britterna inte gör det? Det hela har med bilen att göra.
Bilar – cykelns besläktade motståndare
Cykeln gjorde sitt första framträdande på brittisk mark under det tidiga 1800-talet, och vid seklets mitt hade brittiska ingenjörer omvandlat cykeln till något som liknar det vi kallar för en cykel idag.
"The Boneshaker", så kallades den första moderna brittiska cykeln eftersom det gjorde så ont att åka på den. Foto: U.S Department of Transportation
Under det sena 1800-talet blev cykeln enormt populär i Storbritannien, mycket tack vare en ny sorts cykel som var säkrare och mer bekväm att åka på. Vid sekelskiftet hade cykeln blivit populär för kvinnor såväl som män, och reformer som underlättade cyklingen infördes i landet. Till exempel byggdes cykelbanor och cykelvägar(filer) för att göra cykeln mer tillgänglig. Under slaget om Singapore skulle britternas uppfinning leda till deras egna bakslag, när Japanerna tog makten över Singapore genom att använda sig av den nya cykeln i strid.
En ung cyklist tar sig fram genom Middlesbrough år 1928. Fotot är taget från Leeds bibliotek.
Under 1930-talet beställde Storbritanniens transportmyndighet över 800 kilometer av skyddade cykelbanor, och mellan 1934 och 1940 byggdes nästan 500 kilometer av de planerade banorna. Ofta byggdes de längs med stora huvudleder. Även sportcykling blev väldigt populärt, speciellt bland övre och medelklassen. I middlesbrough, på Thorrold Terrace i North Ormesby, byggdes det till exempel en stor velodrom (en cirkulär bana för tävlingscykling) 1936 av den lokala cykelfantasten Mr. Brown. I takt med cykeln, kom dock samtidigt bilen, och den skulle komma att förändra allt.
Den första bilen någonsin i Middlesbrough kom 1896 – alltså 20 år efter formationen av fotbollsklubben. Så gamla är vi. Foto taget från Leeds bibliotek.
På mitten av 1900-talet blev bilar billigare och lättare att få tag på än någonsin tidigare. I samband med det nya färdmedlets framfart och dess stora efterfrågan genomfördes en storskalig omvandling av det brittiska landskapet och dess infrastruktur. Landskapsarkitekturen skulle nu präglas av enorma vägar som målade över Storbritannien likt en stor asfaltfärgad överstrykningspenna.
The Star and Garter Hotel var ett av Middlesbroughs mest kända landmärken. Hotellet byggdes 1893 men revs 1981 eftersom en ny motorväg (A66) skulle byggas på samma plats. Foto från Leeds Bibliotek.
Idag har majoriteten av cykellederna från 30-talet försvunnit eller blivit nedlagda. Många av dem används idag istället som vägrenar eller bilparkeringar.
Under 80-talet blev bilen mer än bara ett transportmedel. Fälgar, hjul, däck, navkapslar, ett chassi och en förbränningsmotor, ja alltså bilen, blev en statussymbol. Många tror att Margaret Thatcher en gång sa "en man som är över 30 år gammal och åker buss kan se sig själv som ett misslyckande”. Egentligen var det Thatchers nära van Loelia Lindsey, hertiginnan av Westminster, som sa det, men det återspeglade det brittiska förhållandet med cyklar rätt väl på den här tiden. Bilarnas nyfunna viktighet gav dem företräde, inte bara på vägen, utan även inom landskapsarkitekturen; mestadelen av stadsplaneringen gjordes med bilen i åtanke. Idag anser bara 40% av vuxna i Storbritannien att deras lokala område har bra cykelinfrastruktur.
Även idag återspeglas denna föråldrade mentaliteten rätt väl i Storbritannien, trots att cykelinfrastrukturen har gjort framsteg.
Här känns det mindre inbjudande för cyklister.
Bilden ovan visar hur en cykelbana i Middlesbrough kan se ut. Den röda färgen längs med Durham Street, inte alls långt ifrån det kända monumentet Transporter Bridge, har för det mesta suddats ut. Cykelleden är inte heller på något sätt avgränsad från bilvägen, vilket gör den farligare och mindre inbjudande för cyklister – speciellt för nybörjare. I Sverige byggs också sådana här cykelvägar, ofta i Stockholm har jag märkt, men ett återkommande tema för cykelvägar i Sverige är att de brukar vara skilda från bilvägen. Man kan i flera sammanhang se cykelvägar som på ett fysiskt sätt är separerade från biltrafiken, och inte bara med röd färg. På den engelska vägen kan lastbilar eller andra större fordon susa bara några centimeter förbi en i höga hastigheter, men i Sverige har cykelvägarna en upphöjd kant, eller någon meters avstånd till trafiken (och i vissa fall är cykelvägarna helt frånskilda motortrafiken).
Albert Road, mitt i stadskärnan. I bakgrunden ser man stadshusets spira.
Ett praktexempel på cykelfientlig stadsplanering ser man på Albert Road i stan. På vägen här syns inte en enda fil dedikerad åt cyklister, och på sidan av vägen finns det bara parkeringsplatser. Och även om vägen verkar lugn och stilla på bilden ovan, visar bilden nedanför hur trafikstockningar lätt kan göra den oåtkomlig eller i alla fall väldigt svårframkomlig för trafikanter på två hjul.
När trottoaren dock är väldigt välgjord är det inte konstigt att folk föredrar att gå till fots. Folk cyklar därför ofta på gånglederna istället för bilvägen, vilket skapar konflikter med fotgängarna, och det blir minst sagt otryggt för folk på fots. Försöker man istället cykla på bilvägen riskerar man att bli påkörd av en lastbil.
En shoppinggata i Middlesbrough ber cyklister att kliva av sina cyklar. Här såg jag ändå ett par personer som cyklade.
I andra delar av landet har cyklisterna dock ökat i mängd. I London har man efter ett par sparsamma försök äntligen lyckats hitta en cykellösning. Förut såg cykelfilerna ut som i Middlesbrough – alltså som en färgremsa på marken. Ett förbättrat cykelnätverk skulle byggas runt 2008 som kallades för “Cycle superhighways". Dessa var dock dåligt planerade och deras hala och otrygga design ledde till flertalet dödliga cykelolyckor. Efter en hel del protester från cyklister skulle man några år senare se en ordentlig förbättring av Londons cykelinfrastruktur.
Idag har lokala politiker ansträngt sig för att bygga cykelvägar som är fysiskt separerade från bilvägen och som gör det lättare för turister såväl som lokala Londonbor att ta sig fram på två hjul.
En cykelväg i London. Foto: Wikimedia Commons
Namnet Superhighway ändrades också runt 2019 eftersom det ansågs vara missvisande, och idag heter de bara Cycleways. De nya cykelfilerna som började byggas 2013 har nu sett en ökning av 60% mer cyklister på de rutter de täcker.
Men det är i London. Har Middlesbrough gjort någonting för att försöka förbättra tillvaron för sina cyklister?
På Linthorpe Road byggdes 2022 en cykelfil under den forne borgmästaren Andy Preston. Denna cykelfil kostade uppemot 20 miljoner kronor att bygga, men de flesta var inte nöjda med den. Nu är det tänkt att cykelvägen ska rivas, ett initiativ av Tees Valleys borgmästare Ben Houchen, som kommer efter kritik från egenföretagare som bedriver verksamhet på gatan. Med den nya cykelvägen har stamkunder, oftast äldre och mindre rörliga sådana, haft svårt att ta sig till sina favoritställen eftersom det saknas p-platser.
Redan innan den industriella revolutionen var Linthorpe Road en av Middlesbroughs viktigaste genomfarter. Den här illustrationen från 1881 visar alla olika sorters transportmedel som brukade användas under den explosionsartade expansionen av en industriell stad i sin gryning.
Många som tar del av infrastrukturen på Linthrope Road har också noterat att den nya cykelfilen känns osäker, även om den designades med fysiska seperationer mellan bil- och cykeltrafik som till exempel pollare.
I Londons stadsdel Walthamstow utanför marknadsdistriktet stängdes bilvägen ned och parkeringsplatser försvann för att göra plats åt ny cykelvänlig infrastruktur. Precis som på Linthorpe oroade sig egenföretagare där för att cyklisterna skulle skrämma bort kunder. Istället skedde motsatsen och Walthamstows marknad är nu mer besökt än tidigare. Det visar att det går att införa cykelvänlig förändring som verkligen funkar, om man gör det på rätt sätt.
Även i London, där allt verkar vara frid och fröjd, har cykelfilerna dock mötts av mycket kritik. En kyrka i västra London bad sin församling att be så att en ny cykelfil inte skulle öppnas utanför deras kyrka på grund av farhågor att den skulle göra det svårare att anordna bröllop och andra högtidligheter. Under andra världskriget flög kyrkans tak av efter bombräder, men Church of Our Lady of Grace & St Edwards präst menar att en ny cykelväg framför kyrkan skulle vara mer skadlig än bombnedslagen under kriget.
Det känns som om det pågår ett ständigt krig mellan cyklister och bilförare i England, och vad Middlesbrough, eller London, än gör kommer det aldrig gå att göra båda parterna nöjda.
I England har man dessutom en helt annorlunda uppfattning av vad en cyklist är. I Sverige skulle man förmodligen inte kalla alla de tusentals personer som pendlar till skolan och jobb varje morgon för cyklister, utan bara folk som använder sig av sin cykel. I England är en cyklist något helt annat. Det är en person som kör på en dyr landsvägshoj, iklädd tajta cykelkläder och en bländande hjälm. Den uppfattningen stämmer väl överens med verkligheten – i alla fall norr om floden Humber. Under min tid i norra England har jag knappt sett fler cyklister än vad jag har fingrar på händerna, och varenda gång jag ser en cyklist är det en person som åker på en landsvägscykel som använder den för motion snarare än som ett transportmedel. På Middlesbroughs webbplats finns det en flik som heter “Cycling in Middlesbrough”. Där görs det inte mycket reklam för stadens nya eller fina cykelfiler, utan istället för sportanläggningar där man kan använda sin cykel för att motionera, till exempel velodromen.
Utanför biblioteket görs det reklam för cykelloppet Tour of Yorkshire som ska åka genom Middlesbrough.
Mackenzie Thorpe, som är upphovsmannen bakom målningen på väggen, kommer ihåg hur cyklar sågs förr i tiden, innan de blev ett motionsredskap.
– Bikes were such an important part of the working environment down the dock and, if you didn’t have one, it was almost like you were inadequate, not a real man. Bikes were like the horses of the working man – taking them to work, getting them to the beach – and it didn’t cost them anything.“It was an incredible sight at the end of the shift at Smith’s Dock to see hundreds of men run to get through the bottle-neck, jumping on their bikes to get down the Dock Road, then carry their bikes across the bridge to the pub, sa Thorpe i en intervju med The Northern Echo.
Min vuxna vän som bor i Middlesbrough har ännu inte lärt sig att cykla, men det uppfattas inte som onormalt ifall man tänker på att cyklingen anses vara mer av en motionsform än ett färdmedel. I Sverige kanske man skulle tycka att någon som inte kan cykla hör till det onormala, men en person som inte vet hur man stöter kula är inget konstigt – eftersom det är en idrott man kanske inte är så intresserad av, precis som många engelsmän inte är intresserade av att motionera på sin cykel.
Innan min vän tog sitt körkort var han tvungen att åka bil tillsammans med andra medarbetare till jobbet eftersom kollektivtrafiken och cykeln var för opraktiska. Långt var det också. I Storbritannien tar det i genomsnitt 22 minuter att pendla till jobbet med cykel. Enligt Statistiska centralbyrån har en tredjedel (nästan 1,2 miljoner) av Sveriges anställda en teoretisk möjlighet att cykla till arbetet inom 15 minuter. Avstånden skiljer sig alltså inte särskilt mycket, men ändå väljer de flesta i England och Wales (~98 %) att inte cykla till jobbet.
Skyltar pekar mot Middlesbroughs centrum.
I Leeds, där jag bor, upplevs det rätt sinnessjukt att våga cykla in i stan, och när jag förra veckan såg en pappa susa förbi stora lastbilar och dubbeldäckarbussar med sin lilla bebis på en cykelsits trodde jag han var helt från vettet. Inte ens turisterna vågar cykla här, trots att det finns massor av lånecyklar uppställda runt om i stan. Ibland är det helt enkelt för farligt eller otrevligt att cykla i vissa delar av England (som inte är London).
Mycket av anledningen till varför folk inte cyklar till just Middlesbroughs hemmaplan har att göra med dess geografiska plats.
Förr i tiden spelade Middlesbrough på det anrika Ayresome Park, en liten arena som låg mitt i stan bland de klassiska engelska radhusen. Under Ayresome Parks nästan 100 år långa historia kunde folk från hela stan komma dit från alla stadens hörn, kanske till och med på sina cyklar, utan att behöva gå alldeles för långt.
Cykelvägen utanför the Riverside tar slut här.
Idag spelar Middlesbrough på the Riverside. Den var den första av sitt slag i England, men idag ser den ut som vilken annan nybyggd arena som helst. Ett återkommande tema för dessa nya arenor är att de ofta ligger utanför stan, mitt på en stor jordplätt omringad av flera hundra kvadratmeter av parkeringsplatser. The Riverside är inget undantag.
Bilar står parkerade utanför arenan.
När det är så bekvämt att ta sig till matchen med bilen är det inte konstigt att så många dessutom gör det. Det konstiga är dock att fler inte väljer att cykla till matchen när det är så långt till arenan från vissa delar av staden. Förmodligen beror det på alla de anledningar jag tagit upp tidigare i artikeln, och folk vill helt enkelt inte associeras med cyklister när bilen har blivit en sådan statussymbol och trottoarerna är så bekväma. Till en viss grad känns cykling till och med kanske lite pinsamt. Enligt Forskning och Framsteg “symboliserar [cykeln] för många en reaktion mot modernitetens teknikutveckling och miljöförstöring: att cykla istället för att ta bilen är en protesthandling, och därmed har cyklingen omkodats till en postmodern revolt, som ibland kombineras med vegetarianism och en grön livsstil.” I ett köttälskande land som England kommer detta inte alltid tas emot väl.
Här kan man också parkera.
I en enkät från 2020 sa bara 2 % av invånarna i Wales och England att de tog cykeln till jobbet. I Sverige ligger siffran mellan 30-40 %. Det är inte konstigt att man inte heller vill ta cykeln till matchen. I listor på webben där världens mest cykelvänliga städer rankas, kommer engelska städer aldrig med, och om inget görs kommer de aldrig komma med i framtiden heller.
I juli 2020 spreds en video på Middlesbroughs tränare Neil Warnock som cyklade hem genom stan. Om den inbitne Warnock kan cykla i Middlesbrough, borde väl också andra kunna göra det med.
Vad krävs för att en förändring ska ske? Det lättaste hade varit att titta på London, men det är inte alltid lätt att få lokala politiker att ta samma beslut som de stenrika pamparna i huvudstaden. Men vill folk ens att en förändring ska ske? Det känns som att många i Middlesbrough inte vill ha några nya cykelfiler, vilket blev uppenbart efter kritiken på Linthorpe Road. Londons nya Cycleways verkar dock vara exakt vad som skulle behövas för att få fler personer att cykla, och siffrorna visar att sådant har varit fallet i huvudstaden. De ovänliga vägarna i Middlesbrough gör att till och med dem som VILL cykla inte har lust att göra det.
Egentligen har jag ljugit under hela artikeln. Det stämmer inte att det inte var några cyklar parkerade utanför arenan den lördagen. Det fanns en enstaka cykel uppställd längst ett stängsel.
Den vita och lite slitna mountainbiken tillhörde en funktionär, som modigt nog trotsade de bilinriktade normerna i England för att ta sig till jobbet. Kanske kommer han inspirera andra till att cykla till matcherna i framtiden.
Läs gärna några av mina andra historiska krönikor om Middlesbrough:
Middlesbrough i de Olympiska Spelen
När Middlesbrough besökte Sverige
Målvakten från Teesside som slog världsrekord
Middlesbrough i Olympiska Spelen
För övrigt vann Middlesbrough matchen mot Stoke med 2-0.Hayden Hackney stod för ett otroligt mål från distans som säkrade de tre poängen för Boro.