Det är blåsigare på toppen
Vi är beredda. Vi står stadigt. Bring them on.
Ok, låt oss direkt vara ärliga, Queens Park Rangers FC har opererat i skuggan i hela 15 år fram till förra säsongens makalöst dramatiska upplösning.
Nej alltså, vi som har koll på laget och följt dom lika hårt som när vi lirade i högsta divisionen tycker inte det. Vi har ju haft en del riktiga toppar och roliga matcher under dessa 15 år. Vi har trots allt legat bland Englands 30 bästa lag (ehh?) under det mesta av den tiden.Men sett till hur den breda massan re(a)gerar är det Premier League som gäller. Och vad potentiella anhängare har beskådat around the world har vi sweet fa att visa upp under 15 år.
En och annan FA-cup final med ett “mindre” lag kanske får en del att höja på ögonlocken också (men vi har som mest nått kvarten och jag behöver inte påminna er om vilket uselt cuplag vi är).
Vi har aldrig ens prenumererat på en plats i högsta ligan. Våra 12 år i rad mellan 83-96 är faktiskt klubbrekord.
Under dessa 15 år är det nog inte många nya fans laget dragit till sig.
Nu har jag skrivit “15 år” fem gånger. Sjunker det in?
Det är nämligen en femtedel av livet om du blir så gammal som en svensk genomsnittsman blir (tvivlar dock på att det gäller QPR’are).
Det är tiden det tog dej att gå igenom hela barndomen och ut ur grundskolan.
Det är i själva verket så lång tid att dagens kommentatorer och bisittare (“experter”) glömt att det mest centrala laget från London heter QPR och inte “Queens Park”. Eller också visste de inte ens om det? (De flesta tidningar har fortfarande inte fattat vad vi heter men det är en historia för sej).
15 år! Tror f-n att vi inte vunnit många nya anhängare!?
Men nu har vinden vänt. Från att varit anonyma för den breda massan är vi att räkna med. Och då kommer hån, spottloskor och löjliga kommentarer från småglin som ett brev på posten (eller är det “mail i inboxen“ man säjer nuförtiden?).
Vet ni vad? Jag kunde inte bry mej mindre. Vad ni än kommer med finns det ingen äkta QPR-fan som bryr sej ett skit. Vi har nämligen gått igenom allt redan.
Konkurshot, styrelsekupper, vansinniga avskedanden, byte av 11 managers på 4 år, nervärderande ägare, danska skallar, karatefotboll, oegentligheter, agentfiffel, degraderingshot, dryga böter och världens sämsta värvningar. Lägg därtill ett par tre stycken envåldshärskare som kan lika mycket om fotboll - och om kärleken till fotbollsklubbar - som jag kan om raketforskning, så är listan komplett. Nej, förresten det är den inte. Men vad ska man lägga till? Pistolhot? Trafikdöd? Knivmord? För det är nämligen bisarrt nog också sant. Trot eller ej.
Jag har en grabb på 7. Han går oftast klädd i sin QPR-mundering och har aldrig längre än 1 meter till en fotboll. Han lirade häromdan med några killar från kvarteret. De hade tröjor med Barcelona, Milan, ManU och Che****. De frågade inte ens vilket lag han “hade på sej” denna sommar. Men så sent som förra året fattade inte ens vuxna lagom fotbollsintresserade vad det var han bar med stolthet (host… farsans stolthet).
Nån sorts avtryck gjorde segrarna mot Che****, Arse, Spurs och Pool förra säsongen. Sanna mina ord.
Det är nya tider. Spännande tider. Jag kan säga att jag är mäkta nöjd. Finns det nån QPR-fan som INTE är det? Då ska ni nog uppsöka hjälp för hybris eller tvärtom.
Detta är inget annat än en ren kärlekshyllning till mannen som gör allt detta möjligt.
Tony Fernandes gör allt rätt. Han kommer in öppen och ärlig, Lyssnar mycket på fansen. Visar att han menar allvar genom att faktiskt spendera av sin förmögenhet (till skillnad från förra ägarna där käften var det enda medlet).
Hoppas att han lämnar klubben lika otroligt vackert och värdigt som han kom in. Jag känner mej väldigt lugn med den frågan. TF är min Gud.
Kolla hur han jobbar in spelare. Kolla hur han jobbar in Asien. Kolla flygplanet! HALLELUJAH! (Jag är inte religiös och han är affärsman, jag vet, jag är inte dum i hela huvet. Vet ni vad? Jag hoppas att han håvar in mer pengar än Joakim von Anka för hans passion för QPR är tillräckligt äkta för mej).
Fantastiskt är ordet och jag tror att QPR som förening håller på att inleda sin starkaste period nånsin. Vi har funnits i över 125 år. Min kärlek till denna klubb startade inte vid födseln för då sneglade jag mest efter morsans tuttar och sket på mej emellanåt. Men jag lärde mej gå, jag lärde mej förstå och jag insåg snart att en FOTBOLL är världens roligaste leksak. När jag upptäckte att QPR var världens charmigaste lag, ja då var jag helt såld.
Tony Fernandes är i mina ögon redan nu en av våra mest färgstarka, mest ärliga, mest ambitiösa och troligtvis den tätaste ägare vi haft (nej, jag glömmer inte Mittals, men de har vi ju gillat hela tiden, där finns en del genuin känsla för klubben också) och för min del är det en tidsfråga innan TF blir lika stor som Jim Gregory.
JG som höll världens roligaste, divigaste och bästa fotbollspelare, Stan Bowles, i schack.
JG som hade visioner och kapital och genomförde allt vi kunde önska.
JG som tog oss från ett ganska beskedligt lag från västra London till att bli bland de bästa klubblagen i hela Europa. Ja, i hela världen faktiskt.
Jag börjar tro på allvar att jag får uppleva en rejäl framgång innan jag dör. Jo, jag har aningar. Nåt är på gång. Men vet ni en sak? Medan en idag 20-årig ManU-fan kan fira 12 serievinster under sin livstid så kommer jag att vara lika glad som han bara vi typ;
1. Hänger kvar igen
2. Spöar Chel**** ännu en gång
3. Tar oss till kvarten i FA-cupen
We are back. We are truly back. We are QPR.
