Det eviga famlandet
"Va fan skulle jag hit och göra egentligen?"

Det eviga famlandet

Manchester United skulle hålla grepp om sin sista titelchans. Samtidigt satt vi och letade efter linjer i det som varit ett enda stor virvarr av taktiska korrigeringar och drag. Vi fick varken eller.

När lagen ställde upp var det två sidor som sa väldigt mycket om varandra. På den ena sidan fanns den nya tidens lagbygge. En sorts panikbyggen som kastas ihop under en sommar men sällan berör fotbollsromantikern speciellt mycket. Den andra sidan bestod av en fransman outtröttliga vilja av att bygga det vackrast spelande fotbollslaget i England. Vissa har varit där många år, någon är ny för säsongen. Någon, Danny Welbeck, stod på helt fel sida.
 
Danny Welbeck lämnade Manchester United under transfersommaren 2014. På många sätt var han den sista spiken man satte i kistan som är det gamla United. Han tillhör den generation som aldrig lyckades axla det tunga ansvar som så många hoppats på. Istället offrades han, helt osentimentalt, för den nya tidens fotbollskultur. In kom Falcao och Di Maria, kryddat med en drös andra nationaliteter och kulturkrockar. Då fanns det inte plats för en äkta ”manc” som växt upp, levt och andats klubben Manchester United. Man vill inte tro att fotbollshistorien redan är skriven innan matchen ens dragit igång. Men det var väldigt mycket som tydde på att Welbeck skulle avgöra måndagskvällens match. Symptomatiskt nog blev så också fallet och när han satte 2-1 igår och avgjorde matchen satt hans ersättare på bänken. Och kostade dryga 3 miljoner i veckan.
 
När van Gaal spräckte allt vad transferrekord hette var många förvånade. Samtidigt pratade man om vilka muskler Manchester United visade genom att spendera pengar som aldrig förr. Då satt van Gaal och hävdade att han behövde tre månader på sig att bevisa sin storhet. Sedan ändrades det till att, jodå, efter säsongen kommer ni få se att jag ”kan min skit”. Den sista tiden handlar det om att hans uppdrag i att föra United tillbaka till toppen minsann är på tre år, d v s hans kontraktstid. Kort kan man konstatera att det här varken blivit som van Gaal eller klubben tänkt sig. Mycket av kritiken ska riktas till van Gaal, men även en hel del till klubben i stort.
 
Ed Woodward, Uniteds starke man och Glazer-familjens egna marionett, har inte gjort någon hemlighet av att han inte är någon fotbollsledare. Den före detta ekonomen sitter där för att han vet hur man tjänar pengar i en värld där allt mer bara handlar om just det, pengar. När han kritiserades för sommaren 2013 löste han det genom att kasta ut stora summor på Fellaini. När van Gaal öppet kritiserade klubbens värvningsstrategi under sommaren 2014, öppnade Woodward plånboken igen. På sätt och vis har han framstått som den där giriga personen vi alla känner. Den som snålar och snålar tills han tycker att det räcker och då räcker det med besked. In med champagnen.
 
Vad van Gaal sedan gjort med Woodwards inköp blir man inte riktigt klok på, än mindre förstår jag vad han vill uppnå. United har roterat formationer, startelva och positioner på spelare som inget annat lag i Europa. Wayne Rooney är det tydligaste exemplet på det. När alla forwards fanns tillgängliga var han inte tillräckligt bra för att spela på topp utan användes som balansspelare. Men när van Persie drababts av en längre skadefrånvaro, ja då är Rooney mannen som ska spela som ensam forward.
 
Ander Herrera är en annan. I inledningen fick han chansen och hade troligtvis helt orimliga krav på sig, så han förpassades till bänken. När han nu väl fått kontinuerlig speltid så blir han framröstad till månadens spelare i United. Tillsammans med Daley Blind har spanjoren bildat något som har liknat ett balanserat mittfält. Mot Arsenal valde van Gaal att ta ut Herrera i paus för att sätta in Carrick, ett byte som var helt idiotiskt.
 
Man kan argumentera för att Carrick är en av ligans bästa balansspelare när han är i form. Men efter att ha varit skadad under en period och enbart gjort något inhopp, kan man knappast kräva att en spelare ska prestera på sin toppnivå direkt. Att då placera honom bredvid en ganska likvärdig spelare på ett innermittfält i ett lag som behöver göra mål, ja då begår man tjänstefel. Louis van Gaal må ha tänkt i banor som att stärka upp defensiven och lita på de snabba omställningarna som Di Maria, Young och Rooney erbjöd. Bekymret jag har med det är att det inte är det Manchester United jag lärde känna.
 
Manchester United ska äga en match hemma mot Arsenal och inte behöva förlita sig på snabba omställningar. Men det verkar som att van Gaal helt gett upp hoppet om att bygga en kreativ offensiv. Istället vill han förlita sig på en stabil defensiv och hoppas på att de många miljoner som finns däruppe på topp ska lösa resten. Igår svek den dyraste av dem alla, medan två andra hyfsat kompetenta offensiva fotbollsspelare satt kvar på bänken under hela matchen. Istället placeras Fellaini som släpande forward för att agera bollmottagare. Vad som är tanken i de fall där han lyckas samla in bollen istället för att bara skarva den vidare, är dock svårt att avgöra. Framförallt med tanke på att de flesta av hans passningar går bakåt till en innermittfältare. När United jagade ett ledningsmål igår så var dessa innermittfältare Carrick och Blind, knappast några offensiva genier. Samtidigt sitter Juan Mata på bänken och undrar hur många förluster som krävs innan han får chansen igen.
 
Hela den här säsongen har känts som ett enda stort famlande efter en ny identitet. Sällan blir det mer tydligt än när man möter ett lag som kan sin utan och innan. Medan United rullade runt bollen i backlinjen och på mittfältet, i väntan på att någon skulle göra en individuell prestation. Arsenal hade fart och idé i varje anfall, något som man som United-supporter inte fått se på nästan hela säsongen. Det sorgligaste av allt? Uniteds insats under första halvlek var klart godkänd sett till hur det såg ut. Men van Gaals byten i paus och Di Marias tröjdragning på Oliver förstörde den här kvällen. Sista kvarten var ett mörker.
 
På planen sprang sedan nio utespelare runt för att försöka rädda sin heder. På läktaren stod supportrarna och sjöng om den kvällen i Barcelona. För snart 16 år sedan. Det var säkert inte många som var med på Camp Nou den kvällen. Som nu stod på läktaren i Manchester alltså men jag är säker på att vi alla känner samma sak. Det här är inte samma klubb, det är knappt samma färg på tröjorna längre. Klubbmärket må vara likt, men dess innebörd har förändrats markant. 

Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2015-03-10 13:33:43
Author

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United