En fadd eftersmak

En fadd eftersmak

Den 17e juli lämnade Ed Woodward United försäsongsturné med hänvisning till ”urgent transferbusiness”. Den 3e september vet fortfarande ingen vad det vad som var så bråttom och i slutändan blev allting precis vad man förväntade sig. En lång belgare med stort och krulligt hår.

Det skulle ju bli så spännande det här. En sommar med ett nytt ansikte på bänken såväl som vid pennan med det färska bläcket. Ed Woodward var inte en man som någon visste speciellt mycket om mer än att han var, än mer en Gill, en av Glazers män. Han hade agerat som deras lojala högra hand längst in i hjärtat av organisationen och farhågorna fanns där. Vilka pengar hade han? Hur mycket var han villig att spendera? Och vad visste han egentligen om fotbollsövergångar? Svaret på frågorna är än idag relativt oklara även om det mesta lutar åt är rätt lite. Han hade, inför den här helt nydanande sommaren, väldigt lite eller ingen erfarenhet alls av att göra affärer av den här typen. En affärsman ut i fingerspetsarna, absolut, men helt utan något track record av att köpa och sälja fotbollsspelare. Oroväckande så klart, men samtidigt tycker man att organisationen United ska vara så mycket större än en enskild man, allt kan inte vara avhängt på vad Woodward är kapabel till och inte. Så är det ju så klart, om inte annat bör Moyes varit högst delaktig i de flesta besluten men samtidigt har skotten rensat rätt bra i leden bakom sig. Ett klokt drag? Säkert på sikt men för att haft absolut bäst förutsättningar när han klev in på kontoret 1a juli hade han garanterat inte lidit av att ha ett gäng rävar med sig.

Det är inte resultatet i sig som lämnar den fadda eftersmak som nu råder, det är hela karusellen som snurrade oss hit. Enligt alla rykten och källor var vi intresserade av Thiago, en spelare som på många sätt och vis passade som handen i handsked för United. Ung, erkänt lovande och en central mittfältare. Men när han väl var presenterad för Peps pojkar ska vi plötsligt aldrig ens hört av oss. Varför? Vem missade honom? Hur kan vi inte ha velat ha en av fotbollseuropas hetaste talanger som precis gjort succé i ett mästerskap?

Sen var det Cesc och den soppan. Manchester United, en av världens största klubbar, har varit mästare på att sköta affärer i skymundan. Man har lyckats styra sig förbi de stökiga transferhistorierna och landat affärer när ingen riktigt anat att det var klart. Nu fick samma klubbs manager stå öppet och berätta att man lagt bud på en antagonist tidigare lagkapten och en av Barcelonas, till viss del, egenfostrade produkter. Det osar inte United-klass. Hur man sedan kunde dra den historien i en hel månad utan att någonting gick framåt är och förblir en gåta, var det ens nära? Fanns det ens något intresse från Fabregas själv? Jag är tveksam och den tveksamheten klär mig inte. De summor som rapporterades i Fabregas-härvan var skrattretande och talade om en taktik som antingen var direkt hånfull eller helt enkelt oerhört obegåvad. Vilket som är bedrövligt!

Nu blev det som det blev och som det borde ha blivit för flera veckor sedan. Marouane Fellaini är en väldigt kompetent fotbollsspelare, det kan alla skriva under på. Men det är inte Den värvningen, inte det köpet som vi förväntade oss och framförallt inte 30 minuter innan fönstret stängde. När det rapporterades att tre United-män irrade runt och budade på allt och alla nere i Spanien gav jag upp. När sedan rapporterna sa att dessa män inte ens representerade United utan var någon typ av advokattrio så hade det gått åt helvete för långt. Manchester United tappade precis allt vad anseende heter på transfermarknaden den här sommaren och man raserade det arbetet som Ferguson byggt upp under så många år.

Det alla måste förstå är att Fellaini aldrig varit första valet, det kan inte ha varit så. Moyes har hela tiden vetat att belgaren velat följa med honom till Manchester och förmodligen har man spenderat sommaren med att sondera terrängen i övrigt medan Marouane fått agera ”Safe Card”. Nu sumpade man 40 miljoner extra i övergångspengar, enbart för att man väntade så länge med att gå all-in på Evertons gunstling, en affär som de glasögonprydda och rödhåriga männen i USA knappast kan vara nöjda med. Affären började för någon månad sedan, med ett skambud på såväl Fellaini som Baines. Kenwright måste ha trott att Moyes tappat det fullständigt, trodde han att duon skulle följa med för kaffepengar? Istället fick Martinez behålla Baines och United betalade ett, onödigt pris för Fellaini, det är inte utan att man skrattar åt eländet.

Tydligen ska även Ed ha kastat iväg något lånebud på Coentrao också. Där någonstans både börjar och slutar den mannens fotbollskompetens.

Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist

Gustaf Granqvistgustaf.granqvist@gmail.com@ggranqvist2013-09-03 09:57:05
Author

Fler artiklar om Manchester U

MUWomen’s Barmy Army: Marinbiologen som räddar allt
Tre tankar och spelarbetyg efter segern mot Manchester City
Inför: Manchester City – Manchester United