En liten hyllning till en stor begåvning
Mittbackar associerar fotbollsplanen med väktarjobb. Anfallare ser fotbollsplanen som ett fält för att stärka sitt eget självförtroende. Centrala mittfältare? De bolltrygga sådana ser fotbollsplanen som ett laboratorium, en plats där de kan prova kombinationer som i slutändan betraktas som genialt. Till dess får man ha tålamod.
Han var kapten för sitt skollag, skrev sedermera på för Tottenham i tonåren, signerade sitt första proffskontrakt som 18-åring och hyllades som ”den nya Modric”. Framtidsutsikterna var ljuva för den gode Tom. Utlåningarna till Leyton Orient och Derby County skulle endast vara hållplatser till den slutdestinationen – det centrala mittfältet i Spurs. Tränare Harry Redknapp insåg tidigt potentialen hos den unge engelsmannen, han var ju den personen som konstruerat transportsträckan. När det kroatiska spelgeniet lämnade brittisk mark och beträdde spansk skulle Tom Carroll vara redo att axla manteln. Redknapps ersättare, André Villas-Boas, hade visserligen en annan spelfilosofi än sin företrädare men deras åsikt om den unge talangen överensstämde. Han var A-lagsmaterial. I den portugisiske tränarens offensiva, fartfyllda och kortpassningsorienterande lära var meningen att Carroll en dag skulle bli professorn. Genom honom skulle spelet starta i dur, fortsätta i dur och avslutas i dur. Tekniken, spelförståelsen och snabbheten har alltid varit brittens styrkor och i Villas-Boas sydeuropeiska synsätt på fotboll skulle de förenas harmoniskt. Försäsongsprestationerna var betygsatta och godkända. Dörren till Premier League var på glänt.
Men någonting hände. Många ansåg att Redknapp oförtjänt fick lämna sitt uppdrag och att Levy begick ett misstag. Konsekvensen? Villas-Boas kände av pressen att snabbt leverera resultat för att få opinionens stöd, truppen skulle därför utgöras av redan etablerade spelare. En Démbélé, en Sigurdsson och en Dempsey senare hade Carrolls transsportsträcka förändrats. Modrics ersättare? Nej, dörren var inte bara stängd – den var även låst. Ur QPRs nedflyttning senare den säsongen kom dock hans räddning. Redknapp fick uppdraget att bygga en nytt lag som snabbt skulle återvända till fotbollens finrum. Han hade fortfarande förtroende för den unge engelsmannen, vände sig till honom för att förstärka truppen och mittfältaren brände inte möjligheten till regelbundet med speltid. Det sägs att återföreningar ska undvika då de är negativa. I Carrolls fall anser många att den mytbildningen är korrekt. En flärd, tunnbyggd spelare bör rimligtvis ha problem att anpassa sig till en kall januarikväll på en lerig plan i Huddersfield i den fysiskt lagda engelska andra divisionen. Skulle han lyckats hade all logik trotsats. Föga förvånande sinade Redknapps och fansens förtroende för honom ju längre tiden led. Men positiva tendenser fanns.
Ett exempel är Onuohas ledningsmål mot Nottingham Forest. Ett oavgjort resultat hemma mot ett formsvagt Nottingham i playoff-jakten skulle varit förödande för klubben. Pressen på spelarna var extra hög, fansens rop nådde en extra decibel och Redknapp var extra försiktig i sin uppställning. Alla förstod att en vinst var ett måste för QPR. I den 75:e minuten kom lättnaden. Onuohas mål var ett resultat av Carrolls spelgenialitet. Ynglingen var markerad av tre motspelare men istället för att slå den enkla och säkra passningen sökte han djupledspassningen mellan Forest-spelarna, slog den och friställde därmed försvarsgeneralen. Trots kritikvågen visade han ett gott självförtroende. Carroll höll på att översvämmas av vågen men vågade möta den, tittade den i vitögat utan rädsla och beordrade den att åka tillbaka. I psyket är den unge Tom en vis man. På planen är jag säker att han en dag utvecklas till att bli lika genial. Tyvärr verkar det inte ske i QPR.
