En murare i Premier League
Förra året hänfördes många av Rickie Lamberts färd från rödbetsfabrikerna till Premier League-arenorna. En av dem hette inte Charlie Austin. Han var istället fullt upptagen i sin egen resa.
Vackra historier förtjänar inte att kvävas av tystnadens lag. Att en murare spelar i dagens högkvalitativa, kommersialiserade och pengastinna Premier League har nog många svårt att begripa. Charlie Austin är en av dem. Medan Manchester United har en armada av skyttekungar till sitt förfogande och Tottenham har råd att bänka en 26 miljoner pund-anfallare förlitar sig QPR på att en före detta 40-timmarsarbetare ska avsluta anfallen. Modigt och galet på samma gång, men de ingredienserna är samtidigt i full harmoni med Austins väg till London, till de stora arenorna och till de stora matcherna. Hade engelsmannen varit tvungen att arbeta kvällspasset och inte morgonskiftet en vacker höstdag år 2009 skulle han nog fortfarande spelat i de lokala amatörserierna inför 88 åskådare borta mot Moneyfield istället för de dryga 76’000 på Old Trafford.
– Strax innan avsparken mot Moneyfield blev jag informerad om att Danny Wilson, Swindons dåvarande manager, skulle närvara för att studera mig. Jag tror inte att han visste att jag hade arbetat under matchdagen. Mitt arbetsskift slutade 16:30 och sedan körde jag från Basingstoke, området där jag arbetade, direkt till arenan vilket tog en timme. Trots avsaknaden av uppvärmning gjorde jag två mål i den första halvleken.
De inledande 45 minuterna hade övertygat Wilson. Två dagar senare bytte Austin sydkusten mot inlandet, amatörserierna mot professionell fotboll och hamnade i ett Swindon som då låg i League One. Vardagarna som murare var en händelse han kunde prata om i dåtid. De ekonomiska fördelarna som spelare i den divisionen och tiden som avsattes för träning avlägsnade behovet att arbeta utanför planen. Men bakom den vackra fasaden fanns också ett inre som krävde flera år att stabilisera. Att Austin tillslut hamnade i League One var inte någon slump utan berodde mycket på människorna i hans omgivning. Som 15-åring blev engelsmannen ratad av Reading efter att ha ansetts vara för fysiskt skör och i tonårsnaiviteten sanna anda trodde anfallaren att han hade fått se sin dröm blivit krossad, att det som var hans första motgång exkluderade allt ljus bakom krönet. Austin valde att inte söka sig till ett nytt lag, istället fungerade vardagsfotbollen med kompisarna som den kontakt han behöll till sporten men för varje vecka som passerade desto tydligare blev det för hans vänner att avhoppet var ett felval. Den unge britten lät sig övertygas och startade om i lokalbygdens förening, Kintbury Rangers.
En målexplosion och skytteligaseger senare i den fysiskt tuffa amatörserien hade den då 16-årige Austin dels motbevisat sina belackare i Reading men även lockat till sig intresse hos fler klubbar i närområdet. Andrew Fitton, en man som senare kom att betyda mycket för anfallarens karriär, var då ordförande i Hungersford och angelägen om att värva honom. Det skedde och nog ångrar sig varken han eller Austin att deras vägar korsades trots att succén initialt uteblev. Engelsmannen hade det tufft såväl på som utanför planen. Problemen verkade leva i en dunkel värld, ett mörker som var beroende av att negativitetens obarmhärtiga vakter infiltrerade och genomsyrade både hans privat- och offentliga liv. Austin mäktade endast med fem mål under säsongen 2007-08, något som symboliskt nog oftast kunde likställas vid det klockslag han brukade återvända hem efter intensiva utekvällar. Tonåringen var inne i en personlig omvandling, steget från tonåring till man var i sin rörelse och han handlade därefter likt en individ märkt av en identitetskris. Studierna övergavs och prestationerna ifrågasattes.
- Mina lagkamrater var betydligt äldre än vad jag var. När de gick ut för att fira en seger följde jag oftast efter dem. Ung och naiv gick det överstyr när det här började definiera mina fredagskvällar. Då påbörjades en negativ spiral.
Men än var han inte fullt vuxen. Austin bodde fortfarande hemma hos sina föräldrar. För hans eget bästa beslutade sig familjen för att flytta till Bournemouth, början om från noll och försöka lämna problemen utanför deras nya verklighet. Det lyckades dem med. Även om sonen hade förändrats under sin sista tid i Hungersford var han fortfarande en passionerad fotbollsälskare. Det första Austin gjorde efter att ha bosatt sig på den engelska sydkusten var inte att återvända till skolan, utan istället söka anställning hos ett murarföretag. När väl den ekonomiska säkerheten tillfälligt var garanterad skulle den sociala motsvarigheten hittas, och den här gången sökte sig inte anfallaren till pubarna i Bournemouth men väl närområdets andralag, Poole Town. Att han hade hittat tillbaka till både formen och sig själv blev bevisat 46 gånger. Fitton hade sedan tiden i Hungersford haft förtroende för Austin trots spelarens personliga bekymmer och med en överlägsen skytteligaseger säsongen 2008-09 blev han övertygad om att tiden för en återförening var inne.
Han var nu ordförande i Bournemouth, stadens stora förening som då låg i League One, och ordnade ett provspel för den unge engelsmannen. Austin imponerade, klubben fortsatt intresserade och lade kort därefter ett bud som accepterades av Poole Town. Ett transferembargo som Bournemouth hade straffats med av förbundet innebar dock att övergången aldrig materialiserades. Men även om Austins förbindelse till föreningen bröts var den lika stark mellan honom och Fitton, något som innebar att den sistnämnde rekommenderade sin tidigare adept till Swindons tränare tillika personliga vän Danny Wilson. Och den där höstdagen år 2009 var det väl tur att Austin inte jobbade kvällsskiftet. Den brokiga vägen som anfallarens karriär hade varit tills den punkten rätades till och vägdes upp ordentligt just där och då.
Nivån i League One visade sig vara för låg för Austin då hans målstatistik var lika stark som krafterna av en gigantisk våg. Efter 37 mål på 60 matcher hade Burnleys intresse inte endast stannat i det teoretiska utan även omvandlats till ett praktiskt faktum i början av år 2011. Och han svek dem aldrig. En förening med ambitioner att bli uppflyttade till Premier League lockade spelaren med ambitioner att fortsätta motbevisa Reading. Ett perfekt par. Målen gjordes, anfallaren var lika hal som ålen men vägde inte lika lätt som nålen. Man kan nog debattera i all oändlighet vem som är den person Charlie Austin borde visa mest tacksamhet mot – Andrew Fitton, Danny Wilson eller schemaförläggaren hos murarföretaget i Basingstoke – men en sak är säker. Ungdomstränarna i Reading ångrar troligen att de år 2004 ratade en viss 15-åring. Eller som Fred Austin, Charlies far, uttryckte det:
– Klarar man av att stångas mot försvararna i de lägre divisionerna och på amatörnivå där fysiken ligger på en mycket högre nivå än vad det speltekniska gör och varje säsong bidra med många mål undrar jag vad Readings definition av liten och tunn är.
När man väl har börjat flyga kan det ge ett påslag av adrenalin och att landa var därför aldrig tänkbart för Austin. Även i QPR har han bevisat sig, en första säsong som avslutades med både uppflyttning till Premier League och överlägsen seger i den interna skytteliga innebar fortsatt förtroende som spjutspets hos Londonklubben i återkomsten till fotbollens finrum. Under hösten har det dock debatterats flitigt kring engelsmannens status. Somliga har sina tvivel kring huruvida han håller på den absolut högsta nivån eller inte och menar att ett mer rutinerat anfallsalternativ vore att föredra. Trots ständigt imponerande målskytte. Trots misstaget från Reading. Trots resan från ett murarföretag i Basingstoke till Premier League. Men Poole har då inte glömt honom:
– Vi i Poole känner självklart till Austins historia. Han är mannen som alltid har överträffat alla förväntningar. Därför har fansen ordnat en insamlingsfond där alla som vill satsar 150 pund och därmed har chansen att vinna 50 gånger pengarna om Austin någon dag skulle göra mål för England, erkände Tom Killick, den nuvarande Poole Town-tränaren.
Källor: Pitch Hero, Sky Sports, The Independent, Daily Express, The Guardian, Daily Mirror.
