Engelsk fotboll på hälsokontroll

England saknar engelsk fotboll. Landslaget reser till Brasilien för att gestalta något nytt. Valet mellan Raheem Sterling och Wayne Rooney kan vara nyckeln till att sända hem ett livstecken.

Tidningen The Economist började under våren 2014 att vrida och vända på frågan om den engelska fotbollens utveckling. Man bottnade i frågeställningar om vem sporten tillhör nu för tiden. En kolumn redogjorde snyggt för de kulturella schismer som uppstått i och runt Premier League. I en text titulerad "The World's game, not England's" förkunnade man att den engelska fotbollsritualen, som förbinder landet och är en gemensam, klassöverskridande nämnare, nu är under hot.

Människor i landets mer ekonomiskt ansträngda delar drabbas hårdast av identitetskrisen. Utländska ägare, spelare, fans, tränare, TV-bolag och sponsorer har gjort att sporten påverkats mer av globaliseringen än många andra delar av det brittiska samhället. Som exempel på fotbollens förmåga att hålla ihop landet frågar sig Economist om Skottland överhuvudtaget hade funderat på att frigöra sig från Storbritannien om man hade haft representation i Premier League.

I maj presenterade samma magasin sedan sina resultatet av en studie över engelsk fotboll. Slutsatsen visade en långtgående och nedslående korrelation; hur mycket ett lag spenderar avgör var det slutar i tabellen. Efter att ha undersökt 34 klubbar som deltagit i Premier League mellan 1996 och 2014 kunde man dra slutsatsen att väldigt få avvikelser förekommer över tid.

Det är ingen nyhet för oss som följer engelsk eller europeisk fotboll på nära håll. Men det faktum att ett politiskt och nutidsanalytiskt magasin som The Economist plötsligt börjat gräva i den engelska fotbollen tyder på en allt mer påtaglig förändring på de brittiska öarna. Slutsatsen från tidningen är dramatisk; något livsviktigt är på väg att tas ifrån det engelska folket.

Vi ser en större mängd supporterledda initiativ som manar till avståndstagande från "den nya fotbollen". Vi ser även en intensiv diskussion i de engelska medierna, främst om konsekvenserna för FA och landslaget. Ett återkommande tema är bristen på engelska spelare och tränare. Det skrivs dagligen texter som redogör för en krympande andel britter på de brittiska arenorna. Det klagas över en oförmåga att ge engelska tränare ordentliga chanser.

Före detta spelare och ledare drar ofta slutsatsen att den engelska fotbollen "kvävs av utländska importer" och blickar gärna tillbaka mot en tid där britterna fick utveckla sin fotboll ostört och på så vis kunde fostra ett bättre (?) landslag. Istället för att ta del av de kontinentala influenserna som nu erbjuds, vänder många ryggen till. Istället hoppas man på namn och ex-spelare, som U21-landslagets Gareth Southgate, när man egentligen borde ge utrymme åt tränare stöpta i moderna filosofier. Vi ser resultatet av något sådant i Liverpool. Det är också därifrån som England ska hämta inspiration och hopp när man reser till Brasilien.

Den nya vågen
Om någon spelare ska personifiera den engelska fotbollens framsteg under det senaste året är det Raheem Sterling. För ett drygt år sedan var hans icke-vara i Liverpool ett ämne för diskussion. Nu menar en opinion att han ska starta i VM-premiären på självaste Wayne Rooneys position och förpassa "Wazza" till vänsterkanten. Sterlings utvecklingskurva är symptomatisk för det nytänk som Liverpool använde i sin revolutionerande säsong. Landslagets stomme, Liverpoolklicken, andas gränslös entusiasm på planen mycket tack vare sin innovativa tränare Brendan Rodgers. Glen Johnson, Steven Gerrard, Jordan Henderson, Raheem Sterling och Daniel Sturridge har alla ägnat sina senaste nio månader åt att krossa föreställningar om vad som är möjligt och inte. Tillsammans försåg man en drömsvulten fotbollspublik med bevis på att korrelationen mellan lönebudget och tabellplacering går att rubba med något så enkelt som bra fotboll.

I Raheem Sterlings fall talar vi om en spelare som gynnats av det globalt influerade ledarskapet. Hans spelartyp har traditionellt sett förpassats till en kantspringarroll där snabbhet och teknik nyttjas för att komma ned till kortlinjen och pricka någons panna. I ett annat England, ett annat lag och under en tränare med andra idéer hade han förmodligen gått det ödet till mötes. Han hade blivit en Aaron Lennon eller Shaun Wright-Phillips.

Men Sterling har fått komma till uttryck och vunnit en plats centralt. Detsamma går att säga om Adam Lallana under Mauricio Pochettinos ledarskap och Ross Barkley under Roberto Martinez. En generation engelska mittfältare som skolats i ett aggressivt, fritt och flexibelt anfallsspel, snarare än formats efter historiskt förankrade riktlinjer.

Med en uppsjö offensiv talang, snabbhet i överflöd och rutin finns det förutsättningar för sommarens trupp att ge sin cyniska hemmapublik något att vara stolta över. Landslaget står äntligen redo att gestalta resultatet av det globaliserade Premier League i nationen Englands namn. För att det ska bära frukt krävs en förbundskapten som vet hur man ska förvalta den tillgång som nu ligger i hans händer.

Den gamla skolan
Roy Hodgson är stöpt i en annan tid. Han ägnade år åt att missionera 4-4-2 över Europa och har en fallenhet för defensivt präglad, trygg och kompakt fotboll, snarare än den våghalsiga offensiv som Barkley, Lallana och de många Liverpoolspelarna frodats i under säsongen. Gary Lineker uttryckte nyligen en oro över att England skulle retirera till raka linjer och tappa den dynamik ett femmannamittfält erbjuder. Det finns fog för den farhågan om Hodgson blir rädd.

I träningsmatchen mot Peru såg vi varningssignaler som pekade på vissa svårigheter i försvarsspelet. Med 4-2-3-1 kunde motståndarna enkelt öppna upp England vid flera tillfällen under matchupptakten. Mot Honduras var det anfallsspelet som gick i lås. Om så blir fallet i fler matcher finns risken att Hodgson snabbt återvänder till det han vet bäst.

I fallet Wayne Rooney kan vi få en fingervisning om vilket England vi kommer bjudas i sommar. Vid 29 års ålder är detta mästerskapet då Rooney ska befästa sin position som den spelare både England och resten av världen har utmålat honom som. Men det är en karriär som kan vara på väg att stagnera. I ett krampaktigt Manchester United som saknat självförtroende har Rooney inte vuxit nämnvärt med uppgiften det senaste året. En strålande fotbollsspelare med inneboende världsklass å ena sidan. Samtidigt finns tendenser som vittnar om en Fernando Torres-liknande förtidspension. En kropp som sprungit mer än många andra kan mycket väl finna det svårt att hitta samma form som en gång såg honom utropas till en av världens bästa.

Rollen som släpande anfallare, nummer 10 eller vad man nu vill kalla det, i det föredragna spelsystemet blir avgörande för Englands anfallsspel. Det får helt enkelt inte låsa sig där. En frustrerad Rooney som känner sig otillräcklig behövs inte på bekostnad av en hungrig Raheem Sterling med farten uppe. Ett stort beslut för Roy Hodgson, men också ett som kan sätta riktningen för det vi känner som engelsk fotboll.

Nyckeln i Brasilien är att låta den nya vågen komma till uttryck. Inte bara för landslagets VM-öde, utan för att sända ett budskap om engelsk fotboll. Det finns många där hemma som vill veta att den lever och mår bra.