Erase/Replace
För tre veckor sedan klev två av Europas största klubbar in på en av världens största scener till en förväntans vind. Man klev av exakt samma scen till applåder som dånade av lycka, glädje och en helt öppen andra holmgång. Det här kan gå precis hur som helst.
Inför matchen i Madrid fanns det ett favoritskap som vilade över det spanska lagets axlar. Spelare för spelare nagelfarades i de båda lagen och egentligen talade det mesta för att Real skulle vinna hemma på Bernabeu. För Uniteds skulle skulle det mest handla om skademinimering, att få med sig ett så minst dåligt resultat som möjligt hem till England och intala sig själva om att man skulle kunna klara av det. Klara av att ta sig vidare från en av fotbollsvärldens svåraste lottningar, det mäktiga Real Madrid. Vad United gjorde? Precis som det som United gör bäst, spelade som ett lag, gav varje andetag för varandra och såg till att ställa hela tillställningen på ända. Real Madrid må fortfarande ses som någon typ av favorit sett till spelarmaterialet, men frågetecknen och osäkerheten kring returen är betydligt större än vad Mourinhos mannar hade hoppats på. Frågetecken som dessutom ska besvaras efter ett tufft motstånd hemma i sangrians förlovade land.
Sir Alex beskrev Madrid-lagets senaste match mot Barcelona som en "One-off performance". Allt verkade stämma, försvarsspelet såväl som det offensiva och man slog tillbaka världens bästa klubblag inte bara en, utan två gånger. Det är självklart något att ta i beaktning, Real Madrid är i en fantastisk form med bara 1 förlust på den här sidan nyår. United då? Jodå, tackar som frågar, det blåser positiva vindar på Carrington och det finns en tilltro till det här lagbygget som nästan börjar likna hybris. När Ferguson går ut och jämför dagens lag med det kultförklarade gänget som sparkade hem en trippel 1999 så vet han vad han pratar om. Han vet att det kan vara ord som såväl lyfter som dem riskerar att stjälpa det självförtroende som finns. Tar man jämförelsen på fel sätt kan man hamna i någon typ av överarbetande, att man helt enkelt känner sig tvingad till att bevisa jämförelsens existens. Tar man den rätt, ja då spelar man som Manchester United gjorde i Madrid. Som ett kollektiv. Som ett gäng fotbollsspelare som aldrig skulle vika sig en tum om fan själv stod och hotade en till livet.
Det finns egentligen ingenting som United inte ska ta med sig från det första mötet, bortsett från Rafaels första 45. David De Gea bevisade för alla belackare att det enda han egentligen behövde för att få det där självförtroende han saknat, var att få komma hem en sväng. Att få chansen att bevisa för alla därnere i södra Europa att han inte alls var så dålig som den engelska pressen gjorde gällande. David De Gea må inte ha växt speciellt mycket vare sig på bredden eller längden rent fysiskt efter sin heroiska insats senast men mentalt blev han ungefär lika lång som Yao Ming, det kinesiska basketundret. Rio Ferdinand tog ett steg åt andra hållet. Han såg ut som att han precis insett vad hans riktiga yrke var bortsett från krögare, kläddesigner och fan och hans moster alltså. Ferdinand trivs på de största scenerna, han trivs när han får stå i rampljuset. Jag undrar om han insåg att han oundvikligen förlängde sin karriär med ett år till.
Och vi skulle väl kunna fortsätta så här, med att hylla det som vi så gärna hade velat låta föbli som vi lämnade det sist. Det hade inte känts helt fel att låta det vara en enda match, få minnas den fantastiska matchen för vad den var och sedan låtit framtiden komma över oss utan att vi hann uppfatta den. Men det går ju inte, det är inte möjligt enligt naturens alla lagar. Carrick, Evans och Kagawa, vilka som nu spelar, måste göra precis lika bra ifrån sig som senast, kanske t o m lite mer. Hur svårt det än är att ta in så kan den matchen som vi alla minns som en av dem fem senaste årens absolut bästa vara helt förgäves. Det är den bistra sanningen för mig, för dig och för de 11 spelarna som ställer upp på planen iklädda världens vackraste klubbmärke.
Hur många Ronaldos som än kommer att passera på Old Trafford, för det kommer att komma fler, så kommer alla inte få den här chansen eller upplevelsen. Men skriverierna och frågorna kring hans återkomst har passerat alla rimliga gränser och de står mig fullständigt upp i halsen. Det har ältats och stötts och blötts sedan lottningen blev klar och det har slutat i att jag knappt orkar bry mig längre. Det kommer kännas konstigt, definitivt, samtidigt så är det bara logiskt. Ronaldo blev en fantastisk fotbollsspelare i Manchester United, den bästa i världen. Nu spelar han för sin barndomskärlek och det finns ingenting att göra åt det. Det finns som tur var ett Manchester United kvar, ett lagbygge som inte är utav denna värld, spetsat med några av världens bästa fotbollsspelare. Det är bara att en av dem inte råkar vara Madeiras finest.
Det som kommer krävas för avancemang är egentligen världens enklaste sak att kräva, nämligen en sjuhelvetes laginsats. Att förlita sig på att Oh Robin van Persie frälser oss fungerar inte, Michael Carrick kommer inte att kunna diktera mittfältet helt alléna och Rio Ferdinand kommer inte orka stå emot ett gäng anstormande maränger på egen hand. Det kommer att krävas mer eller mindre perfektion redan från att van Persie sätter in första pressen till att Evans ska chansbryta vid eget straffområde. Det kommer att krävas all möjlig kunskap om hur De Gea slår något så enkelt som en vanlig bredsida till närmsta ytterback till att Rooney avslutar efter en furiös 60 meters löpning. Kort sagt kommer det krävas precis det som United står för under Sir Alex Fergusons ärofyllda era.
Att oddsen ändå visar fördel Real trots att en hel del statistik talar för United är perfekt. Finns det något omklädningsrumssnack som jag skulle vilja höra under mitt liv så är det Fergusons innan matchen imorgon. Vi har ju ingen aning om hur hans matchplan ser ut, hur han vill att de nervösa 90 minutrarna ska se ut under tisdagskvällen. Kanske ger han det ett kaxigt försök i att sätta hög press, screena bort alla passningar till Alonso och göra det så svårt som möjligt för Real att bygga upp längre anfallssekvenser. Kanske väljer han, likt första mötet, att sjunka lågt och lita på omställningarna och att man lyckas ta de chanser som faktiskt uppstår. Kanske säger han nåt så enkelt som:
Manchester United. We do what we want.
Väl mött!
Er hängivne krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
