Ett nej som det förhoppningsvis ekar om i framtiden
Till sin vana trogen var Harry Redknapp en av de mer aktiva pjäserna under Deadline Day. Sista minuten-värvningarna av Niko Kranjcar och Sandro förstärkte den mediala bilden av QPR som en frenesispenderande klubb. Men när fönstret stängdes var ändå inte allt sig likt.
Den första september. Harry Redknapp befann sig i sitt kontor med telefonen, mobilen och datorn alla påslagna. Agenter skulle ringas, spelare skulle signeras och truppen skulle breddas. Deadline Day är ju hans specialitet. Den svenska fotbollsdebatten tenderar att kretsa kring 51-procentregeln, den tyska likaså och den spanska domineras av den ojämna fördelningarna av Tv-pengarna. England? De hysteriska summorna i landets klubbfotboll skäl oftast rubrikerna, men under 24 timmar av året får Redknapp minst lika stort medialt utrymme. Sedan tiden i Portsmouth och Tottenham har bilturen från träningsanläggningen till hemmet den sista övergångsdagen fått stort genomslag bland gemene fotbollsälskare i landet och är numera kultförklarad. Under den återger han det senaste, upprepar samma gamla superlativ - bland annat att spelare X är en "top man" eller "nice fellow". Den brittiska pressen har genom åren insett sträckans fördjupande och komiska värde. En Deadline Day-intervju med engelsmannen har förblivit en uppskattad tradition. När han nu tränar QPR och förfogar över Tony Fernandes välfyllda plånbok har inte precis uppståndelsen minskat.
Inför årets avslutning på övergångsfönstret flockades inte de flesta journalister utanför Manchester Uniteds eller Citys träningsanläggning. De var i London, men inte heller i närheten av Chelseas, Tottenhams eller Arsenals kontor. Fokus låg på QPR. Med tanke på klubbens tillkortakommande som attraktionskraft var det ett väldigt modigt drag av mediebolagen. Men Redknapp svek dem inte, han hade redan stora planer på en fin avslutningsmeny på sommaren. Till förrätt skulle en Premier League-rutinerad kroatisk playmaker anlända, till huvudrätt skulle en skallig brasiliansk mittfältsdynamo hämtas från en annan London-klubb och till efterrätt skulle en Liverpool-ratad ersättare till Loïc Rémy kontrakteras. Dagen började bra. Niko Kranjcar och Sandro återförenades med Redknapp. Tränaren själv var överlycklig och gav journalisterna vidare information om rykten och osanningar. Allmänhetens intresse initierades, världsfotbollens bevakning av händelserna i västra London steg och mediebolagens val av plats började tydas som genialisk.
QPR har de senaste åren beskrivits som en förening där pengar går på högvarv likt regnskurarna en avslagen höstkväll. Denna tes cementerades den första september i takt med förstärkningarna, parallellt som Redknapp kunde förstärka sitt Deadline Day-rykte. Men sedan kom den italienska efterrätten. Den visade sig vara seg, osmaklig och svårövertygad. Redknapp hade hört talats om dess namn, Fabio Borini, och priset £90'000 per smakprövning. Acceptera det? Glöm det. Även den allra mest populistiske storhandlaren hade sin gräns, trots försäljningen av Rémy, trots behovet av en ersättare, trots att det endast återstod ett fåtal timmar av transferfönstret. Även om endast tre forwards fanns kvar i truppen var den engelske tränaren konsekvent i sitt handlande. Redknapp var villig att erbjuda £60'000 i lön. Hade han reflekterat över Axel Munthes välrenommerad citat "Att ha pengar är bra, att ha kontroll över pengar är bättre."? Jag vet inte. Men jag är obönhörligen övertygad om att QPR, efter fönstrets stängning, inte var samma klubb som vid dess öppning. Föreningens inträde fläckades av ett mytomspunnet alternativ för spelare med det ekonomiska intresset i första hand men samma organisation lämnade festen utan en talangfull 23-årig anfallare som hade synats av ryktet.
