Förbannelsen kring nummer 9
Nummer 9 brukade bäras av stjärnor som Osgood, Dixon och Bentley - men tröjan har visat sig vara en förbannelse som inte bara skadar spelarna som bär den utan också klubben i stort.
Osgood, Bentley och Dixon. De hör alla till en svunnen tid, spelare vi yngre Chelseasupportrar bara hört mytologiska berättelser om. Osgood som debuterade som 17-åring mot Workington och gjorde två mål, Roy Bentley som åtta säsonger blev klubbens vassaste målskytt och Kerry Dixon som mellan 1983 och 1992 gjorde 193 mål för ett Chelsea helt olikt Chelsea av idag.
De är samtliga symboler för klassiska brittiska målmaskiner, samtliga symboler för arketypen av en perfekt nummer 9, siffran som självklart prydde deras ryggtavlor. Nian är, efter Maradonas och Pelés 10, förmodligen fotbollshistoriens mest prestigefyllda nummer och har i andra klubbar burits av namn som di Stefano, Ronaldo, van Basten och Gerd Müller. Chelsea har givetvis inte velat vara sämre, och alltså har siffran historiskt sett alltid tillfallit skyttekungen i spetsen för anfallsarmadan; en Osgood, Bentley eller Dixon.
När Kerry Dixon 31 år gammal lämnade Chelsea för Southampton gick det utför såväl karriärmässigt som privat (droger, gambling och en fängelsedom så sent som 2015). Men det gick också utför för Chelseas ärofyllda tröja nummer 9.
Först i raden att axla den tunga manteln som nummer 9 innebar, var Tony Cascarino. Cascarino hade haft fina år i Gillingham och Millwall, och skulle senare även producera mål på löpande band i Marseille, men de två åren i Chelsea blev ett misslyckande: 7 mål på 39 matcher var inte riktigt det som förväntades av irländaren.
I oktober 1993 värvade dåvarande tränaren Glenn Hoddle anfallaren Mark Stein från Stoke, där den Sydafrikafödde engelsmannen gjort sig känd som en skarp målskytt. Och Stein blev genast en injektion på Stamford Bridge, när Premier League-säsongen 1993/94 summerades hade anfallaren gjort 13 mål på 18 matcher. Sommaren 1994 flyttade anfallskollegan Cascarino till Frankrike, varpå Stein fick överta nummer 9 - ett ödesdigert misstag. De kommande två säsongerna gjorde Stein 30 framträdanden och 8 mål, och tappade alltmer sin plats i laget. 1996 lånades han tillbaka av sin gamla klubb Stoke.
Nyförvärvet Sutton presenteras med tränare Vialli.
Gianluca Vialli var lagkapten i Juventus och ett av de stora namnen i den välmående italienska fotbollen när han gick till Chelsea inför säsongen 1996/97 och presenterades med tröja nummer 9. En del Chelseasupportrar ser Vialli som en klubblegendar, och visst visade han stundom sin briljans och målsinne, men faktum är att man kunde förväntat sig mer av italienaren. Lägg därtill att anfallarens tid i klubben kantades av ständiga bråk med tränare Ruud Gullit, innan Vialli själv fick ta över tränaransvaret.
Tränaren Vialli sprängde banken i jakten på Chelseas nya nummer 9 - valet föll på Chris Sutton, Blackburnstjärnan och Shearers vapendragare som 10 miljoner pund senare anlände till Stamford Bridge. Suttons tid i Chelsea blev ett fullständigt fiasko och den engelske skyttekungen mäktade bara med ett mål på 34 matcher, innan han efter en säsong skamset drog till Skottland och Celtic.
Som sagt, flera vänder sig säkert mot att bunta ihop Vialli med Cascarino, Stein, Sutton eller nutida klassiker som Kezman och Falcao (we’ll get there…) men i modern tid finns det egentligen bara ett enda undantag vad gäller förbannelsen kring Chelseas nummer 9: Jimmy Floyd Hasselbaink. Holländaren värvades från Atlético Madrid 2000 och blev genast en stor publikfavorit på Stamford Bridge. Under sina fyra år i Chelsea gjorde Hasselbaink 74 mål och bildade ett fruktat anfallspar med Eidur Gudjohnsen. När Jimmy Floyd Hasselbainks kontrakt löpte ut sommaren 2004 och holländaren skrev på för Middlesbrough kunde man ändå glädjas åt att han återupprättat nians heder. Men istället skulle mörka år, ännu mörkare än de på 90-talet, vänta för siffran.
Mateja Kežman brukar nämnas som ett skräckexempel när klubbar allt för lättvindigt slår till på spelare som dominerat i Holland. Serben hade ett brutalt bra facit i sitt PSV Eindhoven - 105 mål på 122 matcher där Kežman de två sista säsongerna gjort fler mål än matcher. Motståndarna darrade inför tanken på att ställas mot den ”nästa stora anfallsstjärnan i Europa”, som föga oväntat fick ta över Hasselbainks nummer 9. Kežman visade sig ha otroliga svårigheter att ta steget från den svagare Eredivisie till Premier Leagues absoluta topp. 4 mål på 25 matcher var inte riktigt vad Mourinho tänkt sig när han slog till på målmaskinen i Eindhoven. Efter en säsong lämnade Kežman Chelsea som en historisk parantes. Och nej, han blev aldrig någon anfallsstjärna i Europa.
Hernan Crespo, den argentinske anfallsprofilen med oklanderligt rykte i Serie A, fick ta över nian. Crespo värvades till Chelsea redan 2003, men bar då nummer 21 under sin första säsong i Chelsea som statistiskt var bättre än den andra. Efter ett år lånades argentinaren ut till Milan, innan han återvände när Kežman drog till Spanien. Crespo hade en fantastisk karriär och det kan te sig orättvist att nämna honom i samma sammanhang som många stolpskott, men tiden i Chelsea var verkligen inte hans bästa i karriären, även om 20 mål på två säsonger inte kan klassas som dåligt.
Kanske insåg klubbledningen sommaren 2006 att nummer 9 skadade anfallarna. När den holländske försvararen Khalid Boulahrouz köptes in från Hamburg tilldelades han då oväntat nummer 9. Men förbannelsen visade sig även gälla längre bak i plan, Boulahrouz blev inte en speciellt lyckad värvning, slog sig aldrig in i laget och fick mest utgöra backup till Paulo Ferreira. Efter en säsong lånades han ut till Sevilla. Inte heller slog det väl ut när nummer 9 gavs till en mittfältare: Readingtalangen Steve Sidwell visade sig vara en habil spelare i ett bottenlag i Premier League, men på tok för dålig för toppnivå. Engelsmannen stannade likt sina företrädare med nian inte särskilt länge och såldes efter 15 matcher till Aston Villa.
2008 var nian tillbaka på en forwards rygg, och nu kanske till den sämsta anfallaren publiken på Stamford Bridge någonsin skådat: Franco di Santo! Den stackars 19-årige argentinaren sågs märkligt nog av tränarstaben som ett hett löfte, men visade ganska snabbt att han inte var mogen för att bära Chelseas nummer 9, ja, inte mogen att bära en Chelseatröja överhuvudtaget. På en säsong fick han åtta matcher och gjorde inte ett enda mål, och när Chelsea vann ligan 2009/10 var di Santo utlånad till Blackburn.
Falcao - en i raden av misslyckade Chelseanior.
Kanske trodde man att genom köpet av Fernando Torres, då en av fotbollsvärldens hetaste anfallare, skulle säkerställa att nians förbannelse bröts och att numret hamnade i händerna på en målmaskin. Men Torres tid i Chelsea blev som bekant ett stort misslyckande. Visst att spanjoren kunde visa upp glimtar från fornstora dagar, visst att han var jätteviktig som vänsterback i Champions League-semin mot Barcelona, men hur många gånger satt man inte och hoppades att den gamle El Niño äntligen skulle förlösas - för att aldrig se det hända? Torres är och förblir en 10-talets Chris Sutton.
Torres stannade dock i London ett bra tag och spelade faktiskt fler matcher för Chelsea än för Liverpool (!). Men 2014 tog den olyckliga och destruktiva kärleksrelationen äntligen slut när han lånades ut till Milan.
När Chelsea vann Premier League 2009/10 var nummer 9 vakant. Året efter att Torres lämnat skulle klubben ta hem titeln - återigen utan en nia i truppen. Under fjolårets fiaskosäsong fick nummer 9 nytt liv igen, genom det fullständigt obegripliga lånet av Radamel Falcao. I Chelsea fick Falcao 10 matcher, gjorde ett mål och det stod klart väldigt tidigt in på säsongen att lånet var pengar direkt i sjön alternativt Jorge Mendes ficka. Colombianen har sedan han otroligt hajpad lämnade Atlético Madrid för Monaco 2013 blivit en slags omvänd Kung Midas och har inte lyckats med i princip någonting, även om rapporter från den svaga Ligue 1 säger att Falcao nu fått rätsida på tillvaron och målskyttet.
När den gamle Chelseaspelaren Daniel Sturridge kritade på för Liverpool fick han erbjudandet om att ta nummer 9, men avböjde. Pressen skulle helt enkelt bli för stor. En delförklaring till alla Chelseaniors misslyckande kanske ligger i att tröjnumret som kanske brukat vara till för att boosta målskyttar blev ett ok för tungt att bära.
Att se Chelsea spela Premier League-fotboll i år är fantastiskt - laget går som tåget och leder ligan med åtta poängs marginal. Den som kan sina tröjnummer har säkert noterat att det i årets succélag inte finns en enda spelare som bär tröja nummer 9. Det kanske alltså visar sig att förbannelsen är större än att den påverkar de enskilda stackars spelarnas öden - utan även påverkar klubben i stort.
Så, snälla Antonio Conte, vi ser jättegärna flashiga spelarvärvningar och nya stjärntillskott till vårt Chelsea - men bespara oss nummer 9. Inte bara för spelarnas, utan också för hela klubbens skull.
