Tio år sedan Hamburg: Allting började 2007
I år är det tio år sedan Fulham spelade final i Europa League mot Atletico Madrid i Hamburg. Detta är historian om hur Londons äldsta professionella fotbollsklubb tog sig dit.
Fulham FC. Londons Finest. Londons Oldest. 141 år ung. Sir Johnny Haynes, George Cohen, George Best, Bobby Moore och Sir Bobby Robsons klubb. Historien är lång och gedigen. Alla som nuddats av Fulhams skimmer har sin period, sina spelare, ledare, profiler, som man minns bäst. Perioden 2006 till 2010 är dock något alla som var med under tiden och som fått berättat det för sig i efterhand, kan relatera till, glädjas åt, minnas tillsammans. Och för er som inte vet vad den här perioden innehöll är det hög tid att ni får det berättat för er.
Barry "Bazza" Hayles, steget före Tobias Linderoth, då i Everton.
Fulham gick upp till Premier League för första gången 2001, efter att rullat hem Championship med över 100 inspelade poäng med lirare som Barry Hayles, Luis Boa Morte och Louis Saha längst upp. Min egen första Fulham-match live var på Loftus Road som laget spelade på 2003-2004, mot Leeds United. Fulham vann med 2-0, Leeds åkte ner samma säsong, och ett av mina mest bestående minnen från matchen är hur en lönnfet Ian Pearce tar nacksving på en tanig Alan Smith. Inte ens frispark. Det var en ögonöppnare för en som bara sett lite allsvensk fotboll live.
Lawrie Sanchez in, ingenting förändrades
2006 var laget på väg ur Premier League. I truppen återfanns förövrigt en viss Björn Runström, som jag tror bara gjorde ett inhopp i Premier League, borta mot Tottenham. Med fem matcher kvar sparkade dåvarande ägare Mohamed Al Fayed tränare Chris Coleman, som en gång hade slagit transferrekord i nuvarande League One när han anlände till Fulham som mittback. In kom Lawrie Sanchez, då förbundskapten i ett Nordirland som gick överraskande bra i kvalet. Sanchez tog över på korttidskontrakt och fortsatte vara förbundskapten samtidigt. Fulham fick inte direkt något större uppsving och tog bara fyra poäng på de avslutande fem matcherna men det räckte och Sanchez fick förfrågan om ta över permanent. Det snackades om att Al Fayed och Sanchez hade någon form av gentlemen agreement som gick ut på att om Sanchez höll klubben kvar skulle han bli erbjuden ett kontrakt. Sanchez tackade ja och hoppade därmed av jobbet i Nordirland.
Till 2007-2008 tog Sanchez in jäkla massa killar från just sitt Nordirland - David Healy som vann skytteligan i EM-kvalet den här perioden, kapten Aaron Hughes, Steven Davis och Chris Baird. Sanchez fick en hiskelig massa pengar för att undvika föregående säsongs bottenstrid och totalt värvades femton spelare mellan 27 juni och 31 augusti. Paul Koncheky och Danny Murphy var också bland dessa.
Side note: Även Seol Ki-Hyeon värvades. Rykten gick att detta var för att dåvarande huvudsponsor på tröjan - Sydkoreanska LG Electronics - satt press på Fulham att plocka in en sydkorean och Seol var vid tillfället stor. Jag la upp nyheten på denna sida, någon dag gick och plötsligt blev jag kontaktad av LG Electronics svenska kommunikationsansvarig som sa att hon å kedjans vägnar starkt ville dementera att det skulle ligga någon sanning i detta. Jag, 17 år gammal, tyckte ju givetvis det här var sjukt coolt.
In kom Roy Hodgson
I alla fall, Lawrie Sanchez tid i Fulham blev en stor flopp. Laget gick skit på nytt, och Nordirland började ju förövrigt gå dåligt i kvalet efter att Sanchez försvann och missade EM 2008. Kort sagt inget bra val eller utfall för någon av dessa parter. Fulham låg, så som jag minns det, sist i tabellen med bara två segrar när Sanchez fick sparken. Detta var i december och den klassiska jul/nyårsperioden. Inget lag som legat sist i Premier League vid den här tidsperioden hade någonsin klarat sig kvar till nästa säsong. Det såg med andra ord inte så ljust ut. In kom Roy Hodgson. Hodgson fick jobbet som Fulham-tränare den 28 december 2007. Under de senaste åren hade Roy varit tränare i Udinese, Förenade Arabemiraterna, Viking Stavanger och Finland. Faktum är ju att Fulham var Hodgsons blott andra klubb han tränat i Premier League, bortsett från en säsong i Blackburn Rovers 1997-1998. Både Roy och Fulham var utdömda på förhand, och det började inte bra.
Roy plockade i januari in sju förstärkningar, bland annat Brede Hangeland från FCK. En typ 40-årig Jari Litmanen, senast i MFF, hämtades också in på fri transfer, men var av någon anledning alltid skadad när det var dags för match, dock inte när Finland skulle spela, vilket Roy tidigt såg igenom och surnade till på. Jari lämnade Fulham efter säsongen utan att ha spelat en match. Sportsligt då? Det dröjde en månad innan första vinsten, som inte på något sätt blev en vändning. Faktum är att laget bara tog två segrar under perioden januari-februari. När Fulham förlorade hemma mot bottenkonkurrenten Sunderland med 1-3 den 5:e april, då det återtod sex matcher av säsongen, kändes det onekligen som att loppet var kört. Sedan följde en osannolikt händelseutveckling.
Diomansy Kamara med sin klassiska målgest.
Tidernas vändning
Reading, också en bottenkonkurrent, väntade härnäst, på bortaplan. Fulham hade inte vunnit en bortamatch på hela säsongen. Men man vinner den här matchen, med 2-0, och har tre bollar i virket. Matchen därpå blir förlust mot Liverpool hemma, vilket innebär att laget måste upprepa det osannolika och vinna säsongens andra bortamatch i säsongens tredje sista omgång där Sven-Göran Erikssons Manchester City på Etihad Stadium väntar. Matchen börjar katastrofalt. Man City går upp i en 2-0-ledning som står sig till paus. Fulham är i detta skede matematiskt degraderade.
Med 20 minuter kvar står det fortfarande 2-0. Då bestämmer sig Diomansy Kamara av alla fotbollsnomader för att sätta ett avtryck i föreningens historia. Han fixar 2-1, och kort därpå blir det straff. Den stensäkra Danny Murphy, som kunde pricka vafan som helst, slår en skitdålig straff som Joe Hart motar, men bara så att Murphy kan slå in returen. 2-2. Men Fulham är fortfarande ute. Så kommer Kamara loss på en djupledsboll från Murphy. Jag minns det så tydligt, hur jag sitter i vardagsrummet med min pappa, både genomsvettiga. Kamara är loss och vi står båda upp vid det här laget. Ingen vet vad han ska göra, ingen såg vad han gjorde komma heller, ett stenhårt skott rätt upp i nättaket från halvtaskig vinkel. Total eufori, Svennis skrynklar ihop sig i sin fina Etihad-fotölj, jag omfamnar min betydligt tyngre far och lyfter honom från marken i rent adrenalinpåslag, det var inte sant. Bara det att det var sant. Kolla in highlightsen från matchen här.
Efter den vändningen var jag övertygad om att allt skulle lösa sig. Och det gjorde det.
Jag och pappa åkte till London för nästa hemmamatch, mot Birmingham City hemma. Brian McBride, den amerikanska kaptenen som hade vunnit interna skytteligan föregående säsong men som varit borta i princip hela denna säsong pga skada, gjorde comeback och nickade in ett mål. Erik Nevland, en klassisk Roy Hodgson-värvning från januari, gjorde 2-0.
Så sista matchen, borta mot Portsmouth. Tre poäng är allt som räknas, 0-0 står sig länge, men med en kvart kvar får Fulham frispark. Jimmy Bullard slår inlägget, bollen seglar in, Danny Murphy hoppar upp, blundar, får bollen i pannan, och bollen går in i mål. Murphy, antagligen den sämste huvudspelaren på plan, har efteråt återgett att han plötsligt fann sig i straffområdet vid frisparken. Att han aldrig någonsin befann sig så långt in i straffområdet vanligtvis vid liknande lägen men vafan, nu behövdes ju ett mål. Att han inte visste vad han skulle göra när bollen var på väg mot just honom mer än att hoppa och hoppas på det bästa. Och jävlar vad bra det gick. Fulham vinner 1-0, tar tre raka bortasegrar på sina fem sista, och klarar den klassiska The Great Escape-historian tack vare bättre målskillnad än Reading. Vilket ju skulle visa sig bara var början.
Ett fantastiskt ihopklipp av hela Great Escape kan ni se här. Imorgon fortsätter jag med att återge andra halvan av vägen mot Hamburg!
