HAMMERS HISTORIK del 166-170
Leif Thomas fortsätter att leverera trevliga historier från världen runt omkring West Ham. Han blandar sina alster med dikt, fantasi och verklig historia. Mycket nöje med din läsning och stort tack till Leif Thomas för hans underhållande alster från West Ham Redaktionen. 166 George Kitchen. 167 LÄMNADE DEM ALLTID SKRATTANDE. 168 George "Power Station" Webb. 169 "THE WEST HAM WAY" 170 West Hams beskyddare.
HAMMERS HISTORIK del 170
Sedan 1885, faktiskt längre än vad West Ham United funnits som fotbollsklubb, har Henley Standard varit den ledande nyhetstidningen i Henley - on - Thames. Ingen annan tidning har bättre täckning över all form av roddsport som pågår på floden Themsen.
Den tidiga sommaren, eller sena våren om man så vill, bjöd allehanda roddfinaler på den berömda floden som den lilla staden var uppkallad efter. Lagkapten för det yngsta roddlaget som vann den dagen och blott 13 år gammal var ingen mindre än Imogen Boleyn.
Dagen efter triumfen dök en personligt riktad dikt upp till den blott trettonåriga flickan (som i framtiden skulle komma att övertaga beskyddanderollen för det stora lilla laget från östra London). Diktarna har förblivit okända men dikten publicerades på samma dag i både Henley
Standard och Coventry Telegraph 1974.
Poem to Imogen
Have you seen her dressed in claret?
Have you seen her dressed in blue?
See the sky in front of you
and her face is like a sail
speck of white so fair and pale
have you seen a lady fairer?
Arry & Ian
HA EN FANTASTISK SOMMAR
ALLA HAMMERSSUPPORTRAR
ÖNSKAR DET HISTORISKA FAKULTETET
HAMMERS HISTORIK del 169
"THE WEST HAM WAY"
>>>Play up, play up and play the game.<<<
-Lord Melchior Boleyn, år 1900.
Play up, play up and play the game. Just så skrev Lord Melchior Boleyn i det Boleyn letter (det Boleyanska brevet) i juni år 1900. Där skrevs ned vad som idag kallas för The West Ham Way. Brevet undertecknades av tre personer: Lord Boleyn själv, leksaksfabrikören George Hone, och en viss E.S. King. I samband med brevet blev Thames Ironworks också West Ham United Football Club. Laget skulle ha Claret and Blue som sina klubbfärger och en ny arena skulle byggas (läs: Boleyn Ground, invigd 1904).
George Hone blev omgående en av West Hams första direktörer, E.S. King lagets manager, kanske mera känd som Syd King. De tre namnunderskrifterna skulle även symbolisera de tre tornen på klubbmärket (något som gått dagens ägare totalt förbi). Brevets förtrollade makt på den engelska division 1 innebar att den som styrde The House of Boleyn kunde närsomhelst upplösa ligan. Vilket inträffade efter säsongen 1991/92 då Leeds United vann division 1 och West Ham United åkte ur.
Leeds dåvarande manager Howard Wilkinson skämtade illa och sa att Leeds, Manchester och Sheffield var de enda lagen värda att kallas United. Detta fick den nuvarande beskyddaren av West Ham och ledande kraften bakom dagens House of Boleyn, Lady Imogen Boleyn att i vredesmod öppna brevet och därmed tvinga FA att antingen lägga ned ligan eller döpa om den. FA drabbades av panik då de insåg vad det Boleyanska brevets öppnande förde med i sina segel. Därav det rätt fjantiga och i all hast framtagna - Premier League. Åter hade West Ham United
påverkat fotbollshistorien.
1910-talet ser West Hams första publikgunstling utkristallisera sig i form av den sensationellt sevärda och ytterst kortvuxna Herbert "Tiddler" Ashton. 1914 bryter Första världskriget ut. "Tiddler" försvinner mellan jul och nyår 1915 och befaras avliden ute på krigsfälten. Men lille Herbert Ashton hittas aldrig och blev heller aldrig dödförklarad. Enligt hundratals trovärdiga vittnen genom årens lopp påstås att "Tiddler" dyker upp på Boleyn Ground som åskådare mellan jul och nyår varje år.
1920-talet ser West Ham spela i den första FA-Cupfinalen att spelas på Wembley. Året var 1923 och Bolton Wanderers går segrande ur finalen, som allmänt är ökänd som "The White Horse Final". Även om polishästen ska ha varit mera grå än vit till färgen. Vid samma tidpunkt och under många år framöver heter skyttekungen i Hammers Vic Watson.
1930-talet ser West Ham föra en mindre framgångsrik tillvaro i division 2. 1933 tar managern Syd King sitt liv och mörka skuggor kastas över Boleyn Ground.
1940-talet ser mörka skuggor över hela Europa och även England bli indraget i Andra världskriget. West Ham vinner War Cup över Blackburn 1940 med 1-0. West Ham supportern Winston Churchill tar över premiärministerrollen och reder ut stormen eller blitzen, städer som Southampton, Coventry och inte minst London blir sönderbombade. I ett sista desperat försök att vända kriget till nazitysklands fördel bombar "den konstnärliga österrikaren" (läs: Adolf Hitler) Boleyn Ground.
1950-talet ser Boleyn Ground återställt. West Hams nya manager är Ted Fenton. Hattfantasten Fenton lägger tillsammans med spelarprofilen Malcolm Allison grunden för West Hams ungdomsakademi. 1958 återvänder Hammers under pompa och ståt till division 1. West Ham är ju som bekant ett av de endast 8 lagen i engelsk fotboll som aldrig spelat lägre än division 2. West Ham har under tiden i division 2 haft sällskap av både Liverpool och Manchester United.
1960-talet ser Greenwood-eran ta fart. West Ham vinner FA-Cupen 1964 och Cupvinnarcupen 1965. Förlorar dubbelmötet i Ligacupfinalen 1966. Men Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters vinner istället VM guldet på hemmaplan 1966. Med tanke på att Bobby Moore som lagkapten fick höja bucklan och att därtill Geoff Hurst gjorde hattrick i VM finalen mot Västtyskland och Martin Peters stod för ett mål ger varje Hammers supporter rätt att lite kaxigt säga: Vi är den enda klubben som vunnit VM guld! Så det så.
1970-talet ser den lojala John Lyall ta över som manager. Ron Greenwood tar över jobbet som förbundskapten för England 1977 och låter året därpå Forest Viv Anderson debutera som den förste färgade spelaren i A-landslaget (John "Charlo" Charles släppte Greenwood fram i West Ham redan på 60-talet). Billy Bonds visar vägen för The West Ham Way då han lamslår Chelsea med att göra ett hattrick 1974. Trevor Brooking framstår som världens elegantaste fotbollsspelare med precisa passningar och uppoffrande glidtacklingar och blir West Ham trogen under hela karriären trots anbud från andra klubbar. West Ham vinner FA-Cupen 1975. 1978 åker West Ham ur division 1. Trots spel i division 2 har West Ham märkligt nog massor av A-landslagsspelare?
1980-talet inleds med klassiska FA-Cuptriumfen över storlaget Arsenal. West Hams publikfavorit Alan Devonshire snurrar upp Gunnerskaptenen Pat Rice såpass att denne skiter på sig mitt under pågående final. En mörk episod i Arsenals historia och en mörk fläck på Rice byxor. 1985/86 ser West Ham prestera på topp. Trots att veteranerna Brooking och Bonds lagt av, så är nye skotten Frank "Super Mac" McAvennie på ett strålande målhumör vilket smittar av sig på vanligtvis pålitlige målgöraren Tony Cottee. Hammers slutar 3:a i ligan. Sägas bör väl att Billy Bonds gör comeback och spelar sin andra och sista Testimonialmatch i Hammerströjan 1990. Samma år Bonzo ska fylla 44!
2015. Samuel Allardyce tackar för sig. Efter 4 år som manager för det stora lilla laget från östra London går parterna skilda vägar. Samtidigt vill Sir Alex Ferguson ha ett ord med i laget. "Den skotska fågelskrämman" f.d. manager under lång, lång tid i Manchester United får ingen ro, vad är The West Ham Way undrar Sir Alex? Uttrycket är ett outgrundligt mysterium för den 73-årige legenden. Sin vetgirighet har gubben inte förlorat, det känns skönt. Hoppas någon översätter Hammers Historik del 169 för Fergie, för endast då får gubben reda på vad The West Ham Way är för något.
Till sist. Skönt att se att både James Tomkins och Winston Reid tackar Big Sam för sin gärning i klubben. Både bedyrar att Samuel är en bra ledare och inte minst viktigt en bra människa. Kul att få ta del av. Det Historiska Fakultetet anser förvisso att det känns rätt att gå skilda vägar med Big Sam. Men helt klart blir vi i West Hamfamiljen en stor profil fattigare. Glöm aldrig scenen med Big Sam och Russell Brand. Fotboll när den är som bäst, faktiskt. Trots att det hände efter matchen som vanns över Manchester City i oktober ifjol. Klassiskt!
Det finns mycket som inte har nämnts här. Cassettari´s café, George Kay, "Tonka", Phil Parkes, Clyde Best, familjen Lampard, rivaliteten till Millwall, Chelsea, Tottenham, Blades och mycket annat. Men det får bli en annan gång. Allt som återstår av säsongen när detta skrivs är FA Cupfinalen 2015 mellan Arsenal och Aston Villa. Det kunde ha varit vi, West Ham istället för Aston Villa, men nu blev det inte så. Många frågar sig varför? Därför att det är också en del av The West Ham Way, ibland vinner man och ibland förlorar man. Det är bara att gå rakryggad ifrån säsongen 2014/15. Och ta nya tag.
HAMMERS HISTORIK del 168
>>>Who´s for the trench -
Are you, my laddie?
Who´ll follow the French -
Will you, my laddie?
Who´s fretting to begin,
And who wants to save his skin -
Do you, my laddie?<<<
-Jessie Pope
Hammers Historik del 168 inleds med en dikt från det Första världskriget. Vilket fantastiskt sammanträffande. Just det, vilket fantastiskt sammanträffande med vad denna episod ska handla om.
George Webb. Just det, George Webb. Webb? Om vi istället då skriver "Power Station" Webb. Då vet alla som nån gång känt att West Ham är unika att det rör sig om den första, stora riktiga centertanken i Hammers historia.
Även rör det sig om West Ham Uniteds förste A-landslagsspelare. Det var nämligen George "Power Station" Webb som var först att ikläda sig den engelska nationsdräkten i ett möte med lilleputt och grannationen Wales 1911.
George Webb var född ett stenkast från sin nya hemmaplan, Boleyn Ground, en riktig Eastender. En farbror till honom hade varit med och startat det som skulle komma att bli West Ham United. Webb var född 1888 och kom till Hammers redan 1905.
A-lagsdebuten skedde dock först 1908, då publikfavoriten Herbert "Tiddler" Ashton snurrade upp Leyton Orient försvaret och serverade Webb öppet mål. Mål i debuten av den storväxta Webb. Lika snabbt som Herbert Ashton blev "Tiddler" med hemmapubliken på Boleyn Ground blev George Webb "Power Station" med densamma.
Charlie Paynter hävdade att George "Power Station" Webb var spelaren som uppfann överstegsfinten. Det ska ha inträffat i en landskamp mot Skottland. Skottarna protesterade och ville ha frispark, för så där fick man väl inte göra ändå? Jo, minsann. Det fick man. Och snart hade "Power Station" många efterföljare, inte minst "Tiddler" blev en mästare på att utföra överstegsfinten.
Första världskriget utbröt 1914 och ställde det mesta på kant. Nyheter färdades inte lika snabbt på den här tiden. Nyhetsflödet var antingen segt eller rentav stillastående. Därför kom det som en chock för alla West Ham supportrar att George Webb gått bort i tuberkulos 1915.
George "Power Station" Webb, West Hams förste landslagsman. Webb blev bara 27 år gammal. Senare har det blivit något av en myt med kända celebriteter som dör vid en ålder av 27. Inte minst inom musiken. Hursomhelst, "Power Station" Webb dundrade in 32 mål på 62 framträdanden i Claret and Blue.
George "Power Station" Webb (1888-1915) en sann legend i klubben. Eller som man uttrycker det på engelska: True West Ham Legend. Det betyder att George Webb, kallad "Power Station", för alltid har legendstatus i den stora lilla klubben från östra London som de flesta känner igen som West Ham.
HAMMERS HISTORIK del 167
>>>I don´t suppose raindrops
will ever replace
the sound of small feet<<<
-Jewel Kilcher
LÄMNADE DEM ALLTID SKRATTANDE
Efter debuten mot Queens Park Rangers den 1:a september 1908 blev Herbert "Tiddler" Ashton snabbt den första stora publikgunstlingen för West Hams supportrar hemma på Boleyn Ground. QPR besegrades dessutom med 2-0. Inte med så stora siffror kan tyckas.... Men det var på sättet laget från västra London besegrades som stack ut. "Tiddler" snurrade upp Rangers högerback så att denne efter matchen stod och höll sig i hörnflaggan för att inte trilla omkull. Ifrån QPR källor förnekar man att uppge högerbackens namn. I den blåvita klubben är ärendet inte preskriberat ännu efter 107 år. Och det är förståeligt. Efter den "lekstugan" blev Herbert Ashton "Tiddler" med dåtidens Hammers supportrar.
"Tiddler" uppslukades av Första världskriget, officiellt som mekaniker i flygvapnet, och gick upp i tomma intet mellan jul och nyår 1915, efter 249 matcher (mest av alla då i Claret and Blue). "Tiddler" förmodas ha omkommit i kriget endast 28 år gammal, men ingen har någonsin varit säker på den saken. Redan på 1920-talet påstås det att West Ham supportrar sett "Tiddler" på Boleyn Grounds läktare som åskådare. Alltid mellan jul och nyår. Och så har det fortsatt. Senast "Tiddler" lär ha setts på Boleyn Grounds läktare var så sent som i slutet av december 2014, då en uppjagad slaktare från östra London svor på att han suttit bredvid "Tiddler" och att denne försvunnit i tomma intet helt plötsligt. Omdömet "Tiddler" fick av supportrarna redan på 1930-talet var att han LÄMNADE DEM ALLTID SKRATTANDE.
Långt efter det att den gode Herbert Ashton debuterat i West Ham debuterade en annan bolltrollande underhållare i Claret and Blue. Närmare bestämt mot Queens Park Rangers - 68 år efter det att "Tiddler" debuterat. Alan Devonshire förlorade dock med 0-2 i sin debut, men blev nästan lika snabbt som sin föregångare publikens gunstling nummer ett på Boleyn Ground. Med sin folkliga framtoning blev "Dev" kantspringaren som inte kunde göra något fel i supportrarnas ögon. Med sin moderna mustasch och det fladdrande hårsvallet blev "Dev" en symbol för den offensiva fotbollen West Ham förknippades med. Att "Dev" dessutom åkte tunnelbana till hemmamatcherna gjorde honom odödlig för 1970-talets supporterskara. Även om West Ham inte alltid rosade marknaden poängmässigt så fanns där alltid "Dev" som utmanade och snurrade upp motståndarbackarna.
FA-Cupfinaltriumfen över Arsenal 1980 var i sig en makalös bedrift eftersom West Ham låg i division 2 vid tillfället, men det ingen glömmer är den åktur som Gunners meriterade lagkapten och rutinerade högerback Pat Rice bjöds på. Alan Devonshire låg indirekt bakom Brookings sanslösa nickmål som blev finalens enda och avgörande mål, dessutom släckte "Dev" stackars Pat Rice karriär. Rice blev så bortvänd, uppsnurrad och ifrånsprungen att karln sket på sig mitt på Wembleys ärorika gräsmatta. Att det var just Elton John och hans Watford som förbarmade sig över den misslyckade och bajsdoftande Rice och tog honom till nåder är en annan historia. Nu var det inte bara Arsenals bittra högerback som gjordes till åtlöje, utan "Dev" snurrade gladeligen upp motståndare under hela karriären. På 1990-talet då skador tillslut satte stopp för "Dev" var omdömet från nostalgiska supportrar att han LÄMNADE DEM ALLTID SKRATTANDE.
Cassettari´s café maffians ledare var utan tvekan Malcolm Allison. Under 1950-talet kunde man hitta Malcolm där nästan varenda dag. Alltid efter ett träningspass. Allison höll låda och skrävlade. Allison höll låda och skämtade. Allison höll låda och briljerade. Ingenting var omöjligt i Malcolm Allisons värld. Malcolm Allison var inte den stora kreatören på planen utan snarare den stora inspiratören rent allmänt. Och det var som inspiratör Allison och dåvarande managern Ted "The Phantom" Fenton hittade ett fruktbart samarbete. Allison var intresserad av managerbiten redan som spelare medan Fenton, som själv var gammal spelare i West Ham, hade ett annat starkt intresse som tog upp dennes tid. Fenton har tilldelats äran för West Hams ungdomsakademi, men många hävdar att det i själva verket var Malcolm Allisons lysande idé. Osvuret är bäst.
För att manager Fenton skulle kunna köra sträckan upp till Luton dagligen och deras på 1950-talet så blomstrande hattfabrik blev det överenskommet att Allison skulle hålla i Hammers träningar och Fenton skulle genom att prova nya hattar dagarna i ända få uppslag till att ta ut rätt startelva till helgens match. Tack vare denna unika överenskommelse lade herrarna Allison och Fenton grunden till West Hams återkomst i de stora sammanhangen. Allison var ett energiknippe. Hejdlöst fartfylld i allt han tog sig för. Men oturen lurade bakom hörnet. Allison tvingades operera bort ena lungan. Även om mannen som många menar borde ha stått staty utanför Boleyn Ground återhämtade sig så var fotbollskarriären över. Bobby Moore påstod att Allison lärde honom grunderna och att Allison såg Mooros talang vid en tidpunkt då ingen annan kunde upptäcka den. Malcolm Allison var senare manager i Manchester City vid två olika tillfällen, också manager i Crystal Palace vid två olika tillfällen. Omdömet de som hade förmånen att se och höra den bullrande Allison under åren i östra London var att han LÄMNADE DEM ALLTID SKRATTANDE.
HAMMERS HISTORIK del 166
Att göra mål i sin debut är något varje fotbollsspelare drömmer om. Men det som gjorde George Kitchens mål i sin debutmatch för West Ham så unik i sitt slag var att George Kitchen var målvakt.
Året var 1905. West Ham hade säsongspremiär hemma på Boleyn Ground mot Swindon Town. Hammers tilldömdes en straff och ordinarie straffskytten Fred Blackburn lade bollen på straffpunkten. Då hördes ett avgrundsvrål från andra sidan planen.
Till allas stora förvåning kom den nye målvakten Kitchen älgandes med en stil som påminde om extrema knäuppdragningar över hela planen. Alla stod som förstelnade då Kitchen med sin drygt 100 meter långa ansats drämde till lädret ribba in - stenhårt och otagbart.
George Kitchen ombads efter några matcher att hålla igen lite på sina utsparkar eftersom dessa oftast hamnade utanför Boleyn Ground i närliggande kvarters rabatter. Managern Syd King menade att det var uppgjort att Fred Blackburn och George Kitchen skulle dela på straffskyttet. Något Fred Blackburn surt förnekade, både 1905 och långt senare.
George Kitchen skadade sig allvarligt då han utförde en av sina fantastiska räddningar på straff emot det egna laget. Motståndarna Newcastle trodde på enkelt avancemang i FA-Cupen 1908, men Kitchen gjorde en fotparad i krysset och fick i samband med den räddningen en efterhängsen bristning i låret. Lårskadan gick upp gång efter annan och Kitchens framträdanden i Claret and Blue minskade drastiskt.
Kitchen avrundade karriären med två säsonger i Southampton innan han blev golfproffs i Bournemouth. George Kitchen spelade i West Ham från 1905 till 1911. 205 matcher totalt och 6 mål. Alla på straff. Det unika med George Kitchen var att han släppte aldrig in något mål på straff och sköt sina samtliga sex straffar i mål. Men inte bara det.
Vid varje av de sex straffmålen tog Kitchen en drygt 100 meter lång ansats och otroligt nog satte målvaktslegenden alla straffarna på samma sätt. Alltid stenhårt. Alltid otagbart. Och faktiskt, helt sensationellt nog, ribba in varje gång!
Kuriosa är också att Kitchen gjorde aldrig något mål för någon annan klubb. Målvaktslegenden gjorde således bara mål för Hammers. Efter golfkarriären var Kitchen ett tag crickettränare i Dulwich, sista pusselbiten någon vet om George Kitchen är att han 93 år gammal arbetade pigg och glad vid Lee Greens klubb 1969.
Leif Thomas
