Hull City AFC's Historia
Här kommer Hull's historia som fotbollslag. Ta del av den.
Hull City Association Football Club bildades 1904, och började då spela vänskapsmatcher på The Boulevard (hemmaplan för Hulls rugbylag) och Anlaby Road Cricket Ground. Notts County stod för motståndet i klubbens första match som slutade 2-2. Efter ett år av sporadiska matcher och klubbens första deltagande i FA-Cupen valdes klubben in i Football League. Man fick börja i dåvarande division två och deltog alltså för första gången i seriespel 1905/06. Den första seriematchen spelades mot Barnsley på Anlaby Road där The Tigers (ett namn man fått efter sina klubbfärger, svart/orange) vann med 4-1. Man slutade sin första säsong på en femteplats och höll till i toppen av tabellen fram till första världskriget.
1909/10 års upplaga av serien är det närmsta man kommit av den absoluta toppfotbollen. Hull slutade då som trea i serien och missade uppflyttning till högstaligan efter att ha förlorat mot Oldham med 3-0 i säsongens sista match. Oldham slutade tvåa och såg därmed till att Hull bittert nog fick stanna i division två. Inte nog med att man missade uppflyttningen, man gjorde det på ett av de hårdaste sätt man kan tänka sig. Det skilde inte mer 0.29 mål upp till Oldham, en av de minsta marginalerna någonsin gällande uppflyttning.
I januari 1914 värvade man en spelare vid namn David Mercer. Mercer gjorde sin debut för klubben tre månader senare, som sedan följdes upp av inte mindre än 218 matcher i följd. Noterbart är även att 142 av dessa var under krigstiden, något som inte gör bedriften mindre beundransvärt. Inte undra på att han kallades ”Magical Mercer”.
Under 1920-talet hamnade klubben i ekonomiska problem, vilket fick följderna att man var tvungen att sälja sina bästa spelar. Trots det faktum att spelare tvingades lämna klubben i en rasande fart, lyckades man behålla en spelare vid namn George ”Geordie” Maddison. Han visade klubben stor lojalitet och stannade i Hull under inte mindre än 14 säsonger.
1929/30 var en säsong med väldigt blandade turer. Man gjorde sin bästa insats i FA-Cupen någonsin när man slog Blackburn och Plymouth, som då ledde andra respektive tredje divisionen. Man fortsatte bana väg med att slå både Newcastle och Manchester City, två klubbar från förstadivisionen. Man var framme i semifinal, där man ställdes mot Arsenal. 2-2 slutade matchen efter att Hull haft ledningen med 2-0. I omspelet gjorde The Gunners matchens ändå mål. Hull var ute ur cupen trots en strålande insats i cupen. Det sägs att en olycka sällan kommer ensam. Tyvärr stämde det denna säsong för Hull. Inte nog med att man trots allt var lite besviken över att inte ha nått final i cupen. Man hamnade även i stora problem i serien p.g.a. det täta spelprogrammet och skador. Man hade inte mindre än nio matcher på 28 dagar. Detta ledde till att Hull slutade näst sist i tvåan med endast Notts County efter. Efter diverse strul, där målskillnad återigen spelat Hull ett elakt spratt, stod det klart att Hull fick lämna division två. Efter att ha haft som mål att gå upp till ettan under en längre tid fick man alltså lämna divisionen i fel ände.
Man vann division tre säsongen 1932/33 och tog sig alltså tillbaka till division två efter 3 säsonger i trean. Bill McNaughton satte rekord i klubben med 41 mål under säsongen. Man satte även klubbrekord denna säsong i kategorin ”största segern i FA-cupen” när man slog Stalybridge Celtic med 8-2 i första omgången.
Man åkte dessvärre ut ganska omgående, 1935/36, efter att ha tvingats använda hela 32 spelare p.g.a. skador. Man blev kvar i trean fram till andra världskrigets slut.
1948/49 var klubbens absolut bästa säsong när man smärtfritt gick genom serien och samtidigt satte en del rekord på vägen. Under Raich Carters ledning vann man t.ex. de 9 första matcherna, vilket då var rekord för divisionen. Man satte också divisionsrekord i antal åskådare när man tog emot Rotherham på juldagen.
49,655 betalande trängde ihop sig, ett rekord som fortfarande står sig. Man togs sig även långt i FA-Cupen, där man i femte omgången lottades mot Manchester United. Mötet lockade inte mindre än 55,019 åskådare till Boothferry Park. Manchester vann matchen med 1-0, men åskådarantalet kommer för alltid stå fast som rekord på Boothferry Park.
Historien upprepades åtskilliga gånger och hissen mellan division två och tre fortsatte skicka upp och ner Hull, men publiken bjöds trots det på godbitar.
Klubben hittade bland annat två forwards i Chris "Chillo" Chilton och Ken "Waggy" Wagstaff. Ett anfallspar som formligen öste in mål och som kom att bli legendariska i klubben.
Man tog sig till kvartsfinal i FA-Cupen 1965/66 där man bjöds på ett möte med Chelsea. I bortamötet i London lyckades man spela 2-2 men förlorade omspelet med 3-1. Detta andra möte lockade 45,328 åskådare.
Man lyckades aldrig riktigt fullt ut i seriespelet och hade säsong 1970/71 som topp, då man slutade femma i division två.
1988/89 gick Hull till kvartsfinal i FA-Cupen. Motståndaren hette Liverpool, och hade spelare som John Barnes och Ian Rush i laguppställningen. Hull höll på att överraska hela fotbollsengland när man gick till paus med en 2-1 ledning. Liverpool lyckades dock vända och vinna med 3-2. Det kändes rätt typiskt för den tiden.
Det skulle dröja fram till nutid innan man på allvar blev en klubb att räkna med.
Denna nya era fick sin start när man investerade stora pengar, 43,500,000£, i att bygga en ny arena; Kingston Communications Stadium.
Under säsong 2003/04 hade man hittat en stabilitet som tidigare saknads och hade fått ett ordentligt uppsving i ekonomin. Samtidigt hade man skaffat Peter Taylor (f.d. förbundskapten) vid rodret. Allt detta tillsammans med nya spelare gjorde att Hull lyckades ta sig ur division tre relativt smärtfritt. Glädjen över uppflyttningen gick inte att ta miste på. Det var många, både spelare och fans, som tänkte ”aldrig mer ner i träsket”. Dessbättre var, att samtidigt som vi supportrar fortfarande jublade över uppflyttningen till division två smidde Taylor & Co. nya planer om hur vi skulle fortsätta vår klättring genom systemet. Många visste att vi hade ett bra lag, med nya intressanta spelare, däribland hemvändande Nick Barmby. Att lägga till det visste vi alla att klubben sköttes formidabelt. Trots att det såg väldigt bra ut på samtliga plan var de flesta nog överens om att vi skulle vara nöjda om vi genomförde säsongen i division två på ett, med egna mått mätt, bra sätt. Bara vi fick stanna kvar kunde vi bygga därifrån.
Till allas obeskrivliga glädje blev det inte så. Laget visade definitivt upp en helt ny klass och det är nästan orättvist att framhäva några särskilda spelare i det otroliga lag som 2004/2005 slutade som tvåa i ligan och därmed tog sig upp i The Championship, men man måste nästan nämna spelare som Leon Cort, Stuart Elliott och Nick Barmby. Utan dessa herrar hade nog inte denna oförglömliga säsong slutat som den gjorde. Framtiden får utvisa om vi hör hemma i fotbollens finrum eller om vi återigen kommer harva runt i de lägre divisionerna. Det vi vet är att klubben, med sina visioner, kommer göra allt som står i deras makt för att fortsätta utveckla klubben till det bättre.
Up The Tigers!
