Hull City-Liverpool FC 3-1. Get in there!
Vem hade kunnat ana detta när Anthony Taylor blåste av lördagens match hemma mot Palace förra helgen? Vår seger var definitivt inte den vackraste, men frågan är om de inte var en av de skönaste denna säsong.
Jag tänker inte bryta ner matchen i dess minsta beståndsdel och analysera hur många passningar som Davies och Bruce slog till varandra.
Jag har inte heller någon större lust att skriva en detaljerad matchrapport, utan allt detta låter jag Liverpool-redaktionen sköta just nu. Jag hänvisar dock gärna till Jens Edvarsson (LFC-redaktionen) och hans höjdpunktsskrivna summering som ni finner genom att trycka "här". Nedan följer några snabbt skriva tankar.
Gårdagens match var inte på något sätt välspelad eller speciellt spännande ur den opartiskes syn. Vi fick se ett Liverpool som såg ut att ha slut på idéer redan innan anfallen började, samtidigt som Hull inte hade några planer på att öppna upp sig. Vi genomförde i mina ögon en nästintill perfekt laginsats, hur tråkigt det än må ha varit att kolla på för majorieten. Vi kunde plocka bort Suarez från matchbilden, skära av nästintill alla försök till ett hotande anfall och samtidigt spela klokt när vi höll i bollen.
Vi kan snegla lite snabbt på statistiken och se 39-61 i bolleinnehav, vilket på sätt och vis berättar mycket om matchen på ett fint vis. Visst, Liverpool fick rulla mycket boll, men vad skapade de förrutom Moses drömläge och någon enstaka frispark? De kom ingenstans! Jag vill egentligen berömma alla lagdelar i en match som denna, där defensiven höll uppe koncentrationen matchen ut, samtidigt som Huddlestone och Livermore kunde spela klokt på mittfältet. Vi fick se en frenetiskt jobbande Sagbo på topp som imponerande stort på mig. Han var egentligen helt ensam på topp, men höll Liverpool-försvaret på helspänn matchen ut. Han tog löpningar, höll fast bollen på offensiv planhalva och låg även bakom målet som avgjorde matchen, när han kunde spela fram Huddlestone som träffade en för dagen klinskt avslutande Skrtel.
Det är dock viktigt att inte segla iväg allt för mycket efter en sån här match. Jag är fortfarande något oroad över vad laget kan skapa offensivt, där 1-0 målet kom till efter en styrning på Skrtel, som även var olyckskorpen i matchen slutskede i och med sitt självmål. Vi visade dock upp en enorm vilja och moral, vilket gjorde laginsatsen helt avgörande.
Nu väntar en bortamatch mot seriens kanske bästa lag, Arsenal. En match där vi kommer att få klara oss utan Curtis Davies, som varit lagets kanske bästa spelare under hela säsongen. Jag har inga större förhoppningar om att få med oss något resultat i denna kommande match heller, men det vore inte första gången som Hull City står för en skräll.
