Ny skribent
Hull-redaktionens senaste nyförvärv Joakim Rask berättar om hur intresset för klubben väcktes, levererar Tigers-kanoner från svunna tider samt spekulerar i hur klubben kommer att agera under sommarens transfermarknad.
Stuart Elliott, Theodore Whitmore, Ian Ashbee. Mitt intresse för Hull tog sin början med Championship Manager-spelen runt sekelskiftet. Fångad av bl.a. Stuart Elliotts utmärkta attributer och de häftiga färgerna på tröjorna, blev en Hull-save något återkommande för alla årgångar av spelet fram till idag. Just Stuart Elliotts förträffliga profil fanns det kanske fog för vid tidpunkten, då han genom 27 mål och en bärgad guldsko sköt upp Hull i The Championship säsongen 2004-2005. För Stuarts del skulle det visa sig bli höjdpunkten i karriären, den rivige yttern lyckades aldrig prestera på samma nivå efter uppflyttningen. Lyckligtvis skulle en viss hemmason strax återvända till klubben och frälsa fansen på den nivå som krävdes för ännu en uppflyttning, denna gång till ligasystemets finrum.
I många år följde jag laget via text-tv och DN:s resultatbörs. Trots att jag aldrig hade sett laget spela blev Hull det enda lag jag kände starkt för utanför Sveriges gränser. När man gick upp i Premier League efter Dean Windass legendariska volleymål på Wembley i kvalfinalen på 2008, såg jag fram emot att äntligen kunna se mitt favoritlag spela på riktigt.
Premier League-äventyret inleddes ju på ett alldeles strålande vis. 2-1 mot Arsenal på Emirates efter ett drömmål av Geovanni, seger över Tottenham efter ännu ett drömmål signerat Geovanni och endast en förlust på de nio första omgångarna. En tredjeplats i tabellen vid den tidpunkten hade nog ingen förväntat sig av den nedflyttningstippade Premier League-debutanten. Verkligheten kom emellertid ikapp och när säsongen skulle till att summeras hade man undvikit degradering med blott en poäng. Den efterföljande säsongen slutade i degradering.
Inför återkomsten till Premier League finns det i Hull-lägret en uttalad försiktighet vad gäller attityden på transfermarknaden. Degraderingen 2010 innebar inte bara en sur eftersmak sportsligt, också ekonomiskt såg det mörkt ut. Den kortsiktiga satsningen hade inte burit frukt och nu satt man fast i ett skuldtrassel orsakat av höga löner, långa kontrakt och ännu inte fullt avbetalda transfers. Seyi Olofinjana och Jimmy Bullard har av ledningen belysts som exempel på vad som inte får upprepas. Olofinjana kom till klubben 2009, lämnade 2013, och inkasserade för sina 24 starter under årens lopp 6 miljoner pund i lön. För rekordsumman 5 miljoner pund och en lön på nästan två miljoner kronor i månaden fick man av Jimmy Bullard visserligen 7 mål på 23 matcher, men större delen av de tre säsonger Bullard spenderade i klubben spenderades i själva verket i sjukstugan eller hos en knäspecialist på andra sidan Atlanten.
Kanske är inga exceptionella shower från spelare av Geovannis (dåvarande) mått att vänta på KC eller Emirates kommande säsong. Låt oss istället hoppas att Elmohamady, förutsatt att han löses från Sunderland, får bjuda fansen på sin smittande robotdans många gånger till. Ett par långskottskanoner från nyligen signade Maynor Figeroua skulle inte heller sitta fel. Steve Bruce har enligt lokala tidningar fått tillåtelse att hämta in sex nya spelare. Det återstår att se vilka som radar upp sig för avspark på Stamford Bridge den 17:e augusti.
