Inför Aston Villa vs Everton: "Vi är inte West Ham of the north!"
Villa Park. Platsen för mötet mellan två giganter, vilka en gång i tiden var delaktiga i starten av ligan och har sedan dess radat upp framgångar. Inte minst ligatitlar. Men det enda jag kan komma på mig själv att tänka på är magi, och West Ham United på 1960-talet. Den magi vi upplevde mot Burnley och det Hammers som charmade så många, utan att ta någon ligatitel.
Magi. På något annat sätt går det inte att beskriva vändningen mot Burnley senast. Okej, för många andra handlar magi om smått övernaturliga prestationer i stil med ett Leicester som tar en Premier League-titel från ingenting eller som när Nottingham Forest gick upp från andradivisionen 1976/77 för att bli mästare på första försöket 1977/78 och sedan ta hem Europacupen två säsonger på raken.
Eller när Evertons store stjärna på 1960-talet Alex “The Golden Vision” Young har en sådan där dag då spelet bara flyter och han gör showen fotboll till något som inte bara kan kallas magi, utan snarare är stor konst. Det folk brukar beskriva som magi, det vill säga inte tre poäng hemma mot Burnley.
Obegränsad passion - som på 80-talet
När jag upplevde vändningen på bara några minuter mot Burnley kändes det som jag befann mig i en magisk bubbla. Ja, mitt i ett mirakel. I så många år har Everton haft svårt att göra det som publiken på Goodison älskar och som alla framgångsrika Everton-lag genom tiderna (vilka ändå är rätt många) varit bra på, det vill säga: get in, mix it eller kämpa för varje grässtrå på den anrika gamla damens gräsmatta.
Även Moyes
Kombinationen av att kunna variera skönspel med fullkomlig hänsynslöshet i form av obegränsad passion är det Everton jag så innerligt älskade under 1980-talet och som även karakteriserat tidigare framgångsrika upplagor. På senare tid lyckades David Moyes locka fram samma inställning under en period där de ekonomiska resurserna begränsade klubben att få ihop en trupp för att utmana om de stora titlarna.
Fucking West Ham of the north
Därefter har allt varit som… ja, kanske West Ham under 1960-talet, fast så mycket sämre. Evertons gamle manager Harry Catterick sägs en gång ha blivit fly förbannad på spelarna när man "lirat" lite väl mycket i cupen mot ett sämre lag, men presterade uselt mot tuffare motstånd i ligan. Han skrek åt sina spelare att de var “A fucking West Ham of the north”, och då svor Catterick ändå rätt sällan, eftersom han var mån att vårda en image av en äkta gentleman, trots en ganska så modest bakgrund.
Fantastiskt lag
West Ham hade på den tiden magiska spelare vars talanger nog borde resulterat i ligatitlar. Bara det att tre av de tongivande spelarna för England i VM-finalen 1966 var från West Ham. Lagkaptenen Bobby Moore, finalens hattrickskytt Geoff Hurst och givetvis även han som gjorde det fjärde målet i 4-2-segern; Martin Peters. Och när det stämde för West Ham kunde de spela skjortan av vem som helst. Dessutom underhållande. Men… för ett hänsynslöst lag med blodvittring var The Hammers ett drömmotstånd. De vek sig ibland, helt enkelt. Och då tar man inga ligatitlar.
Vi som viker ned oss
Everton har på senare år infriat Cattericks farhåga om “West Ham of the north”, med den skillnaden att vi inte ens har känts i närheten av det gamla West Hams toppar och talang. Visst, Roberto Martinez hade en säsong där det kändes som vi var nära något vackert, men det sprack. Sedan dess har Everton bara varit laget som vikt ned sig när det känts lite svårt. Inte minst var förra säsongen en riktig besvikelse i det avseendet. Just därför kändes vändningen mot Burnley som ren och skär magi.
Rafas viktigaste mål
Rafa Benitez har från allra första början pekat på vikten av att alla måste ge allt i varje moment och på så sätt skapa en ryggrad som inte funnits i Everton på mycket länge. Det är för tidigt att säga att han har lyckats, men segern mot Burnley ger hopp. Ifjol hade vi aldrig vänt en sådan tillställning. Nu såg det nästan ut som om Burnleys mål sporrade oss. Ett sedan många år tillbaka allt bittrare Goodison exploderade och omfamnade vad man såg. Magi. Kort och gott magi.
Två giganter
Men nu väntar Aston Villa borta. Vi kan inte luta oss tillbaka mot Goodison. Det kommer att bli ännu en tuff utmaning. Dessutom i det mest klassiska mötet av dem alla. Inga klubbar har mötts fler gånger i högstadivisionen än just Everton och Aston Villa, vilket är ett bevis på vilka giganter det handlar om.
En surande Richy
Dominic Calvert-Lewin är tyvärr på skadelistan, vilket är ett stort avbräck. Å andra sidan lyfte Benitez fram Richarlisons osjälviska och hårdjobbande insats som spjutspets senast.
Richy är lite av ett fenomen. Med tanke på OS har han knappt vilat något på över ett år, men ser ändå ut att vara piggare än de flesta. Dessutom börjar nog det stora flertalet gilla hans illa dolda besvikelse varje gång han blir utbytt, oavsett hur sent det är i en match, så ser hans ansikts- och kroppsuttryck ut som om världen kommer falla sönder och alla orättvisor drabbar just Richarlison. Precis samma fenomen som när han försöker knycka till sig en straffspark, trots att han vet att det egentligen är Calvert-Lewin som är den utsedda. Det finns något sympatiskt över hans reaktioner, särskilt som han till slut alltid accepterar läget och kommer sedan ut i nästa match med full fokus och engagemang.
Prövning väntar
Villa borta kommer bli ännu en prövning, men vi har några moralhöjande insatser i ryggen. Allt annat är oviktigt.
Trolig uppställning:
Pickford - Keane, Godfrey, Mina - Coleman, Allan, Doucoure, Digne - Townsend, Richarlison, Gray.
