Inför Man U vs Everton: "Whiteside krossade mitt hjärta!"
Det finns ingen klubb som krossat mitt hjärta så hårt som just Manchester United. Jag kan än idag drömma mardrömmar om momentet som tog oss från att vara odödliga till att bara vara fantastiska. Skillnaden är gigantisk.
FA-cupfinal 1985.
Everton har promenerat hem ligatiteln och cupvinnarcupen. Vi är bäst i Europa. Vi kommer promenera hem Europacupen nästa år (det fick vi inte då de engelska klubbarna stängdes av efter den tragiska Heysel-katastrofen i Europacupfinalen mellan Juventus och Liverpool). Det fanns faktiskt inget som kunde stoppa oss. Vi hade kört över FC Bayern München i cupvinnarcupens semifinal och Liverpool FC var bakom oss i tabellen, och med all respekt för Juventus, så var Liverpool och Bayern München de enda klubbar som stod i vägen för att vi skulle nå den absoluta toppen. Så bra var Everton då.
Man U - ett lätt byte
Att då vinna över Manchester United i en FA-cupfinal, såg vi som ännu ett steg mot himlen. Vinst på Old Trafford och hela 5–0 hemma på Goodison i ligan talade sitt tydliga språk om hur säkra på seger vi var. När dessutom Uniteds mittback Kevin Moran blev utvisad som den förste spelaren någonsin i en FA-cupfinal (om jag inte missminner mig), efter en hemsk tackling på den alltid lika oskyldige Peter Reid… ja, då korkade jag Pommacen (var ju bara 15 år) redan i halvtid. Men…
I efterhand har jag pratat med flera av spelarna i just detta Everton om den matchen och de har alla beskrivit någon form av mental trötthet. Den normalt rätt tungsprungna gräsmattan på Wembley tycktes helt plötsligt vara rena rama sandbunkern. Det fanns ingen fart i benen. Det handlade om att överleva. På spel stod en trippel. På den tiden hade endast Tottenham och Arsenal vunnit The Double (ligan och FA-cupen) under 1900-talet, och ingen hade vunnit den tillsammans med en europeisk cup. Men trots denna vetskap och trots alla magiska insatser när det gällde som mest tidigare under säsongen, så tuggade Everton gräs. Det slog inga gnistor. Inte som i semifinalen mot FC Bayern München i cupvinnarcupen, då hela Goodison gungade som aldrig förr. Det var trögt. Och ändå var vi elva mot tio.
Whitesides skruvade boll
Matchen gick till förlängning. Jag var fortfarande helt övertygad om att vi vinner. Visst, det ser lite trögt ut, men detta gäng kan inte förlora. Men så kommer det... I förlängningen. Momentet som jag, alla Evertonians som var där eller såg på tv och inte minst Evertons vänsterback Pat van den Hauwe såväl som världsmålvakten Neville Southall, aldrig kommer att släppa.
Uniteds Norman Whiteside ser trött ut, men närmar sig Evertons straffområde från höger. Den – normalt sett – benhårde van den Hauwe avvaktar. Sannolikt eftersom han är trött och inser att inget kommer att hända. Men Whiteside slår helt plötsligt en skruvad boll från vänsterfoten som letar sig in bakom Southall. Chock. För alla. Inte minst ett extremt överraskat Manchester United. Och Southall… sannolikt bäst i världen, men lät ändå detta maskerade skott smita igenom. Och varför kapade inte van den Hauwe Whiteside?
Varför? Hur?
Frågorna ekar i evigheten, men något jag – eller andra Everton-fans – aldrig kan komma ifrån är att den mest framgångsrika säsongen genom tiderna för vår älskade klubb slutade i total misär. Lite typiskt oss. Elaka tungor säger att managern Howard Kendall (som byggde framgången på en alldeles unik gemenskap) hade tagit hela laget på kalas under torsdagsnatten till fredagen efter cupvinnarcupfinalen. FA-cupfinalen spelades på lördagen. Detta intygar alla spelare är en myt, men... Kendall missade aldrig ett tillfälle att fira och dynamiken i laget fungerade på samma sätt. De bommade aldrig en fest och utgångspunkten var alltid att dominera på natten såväl som på plan.
För den som kan sin historia så menar väl många att vi fick vår revansch 1995, då vi segrade i FA-cupfinalen mot ett riktigt bra Manchester United. Men nej, det går inte att jämföra. Whiteside gick för övrigt till Everton några år efter hans ödesdigra mål och blev oerhört uppskattad som spelare även på Goodison.
Personliga förnedringar
Personligen minns jag när Louis van Gaal med fru för några år sedan passerade hela Swedish Toffees som var kvar på läktaren för att fotograferas med dåvarande managern Roberto Martinez. ”Sorry guys”, sa han på sitt välmenande (nja) men rätt överlägsna sätt när han flanerade förbi oss. Vi hade förlorat med 0–3 och jag kunde inte vänta på att få gå till puben The Black Horse för att glömma allt.
Benitez genialtiet
Nu möter vi en klubb med så många stjärnor, där man dock ännu inte funnit balansen. Vi är dessutom oerhört skadedrabbade. Nu är det dags för Rafa Benitez att visa upp sin överlägsna taktiska förmåga. För den kommer att behövas. Vi är väldigt långt borta från 1985 och mitt hjärta kommer inte krossas lika hårt denna gång, men jag har svårt att se att vi ska kunna snyta tre poäng på Old Trafford. Räkna med start för unge Anthony Gordon. Samuel Rondon har ännu inte fysiken för att starta i Premier League, men med tanke på alla skador, lär han vara på plan. Kanske får vi se ett inhopp av unge Ellis Simms.
Trolig uppställning:
Pickford - Godfrey, Keane, Mina. Digne - Doucoure, Allan - Townsend, Gray, Gordon - Rondon
