QPR - Millwall
Inför QPR v Millwall
“It’s the hope that kills you”. Sedan degraderingen från Premier League 2014/15 har QPR byggt ett lag för att överleva the Championship, plats 21 eller bättre – that’s it. Varken mer eller mindre, dagens startelva har kostat strax över £4M, manager Warburton och hans företrädare har kokat soppa på en spik. Klarat sig kvar har man, men så fort man börjar känna doften av Playoff så dör hoppet direkt, så även i lördags mot Huddersfield.
Som QPR-supporter har man accepterat att klubben befunnit sig in en ”återuppbyggnadsfas” i 6 säsonger. Långsamt, långsamt känns det som att klubben, numera med väldigt små medel, är på väg åt rätt håll. Säsongen 2019/20 slutade man på en 13:e plats efter att nosat på nedflyttningsspöket ett par säsonger, en 13:e plats som med ett bättre uppvaknande efter pandemiuppehållet kunde blivit betydligt bättre – men där hoppet blev för starkt och laget var tvunget att rätta in sig i ledet. Att komma 13:e eller bättre verkar nu vara det gängse målet för 2017.
Runt nyår 2021 såg det väldigt dystert ut i W12, med 11 raka matcher utan vinst kom League One-spöket allt närmare. Men, Mark Warburtons taktiska spelstil med 3-5-2/5-3-2 fick fäste i samband med att klubblegenden Charlie Austin kom tillbaka till klubben efter 5 års exil i januari, en transfer som gav truppen energi och självförtroendet åter.
När segrarna så staplas på rad, så är det oundvikligt att man inte börjar titta uppåt. Hoppla, ett par vinster till och vi har häng på playoff! Och det är där den syniska bitterheten kommer in hos en QPR-supporter. Första tanken är nog ”jaja, men vad har vi där att göra?”. Sen kommer minnena från en härlig majdag på Wembley 2014 mot Derby tillbaka och drömmarna får fotfäste. Kanske är det vårt år igen? Och det är precis där frasen ” It’s the hope that kills you” kommer in.
Det är rätt enkelt att se att under vilken given säsong så är det i alla fall 5 lag som är sämre än QPR. Så allt är lugnt. QPR har kommit 18-16-19-13 senaste 4 säsongerna, vi är inte dumma – vi vet vad vi är. För bra för att åka ut, för dåliga för playoff. Det kittlar att drömma, men vi får inte flumma iväg för länge.
Inför helgens match mot Huddersfield så hade QPR tagit 4 vinster på 5 senaste hemmamatcherna, motståndarna bara 1 poäng av 15 senaste bortamatcherna. Mitt inflöde från sociala medier var entydigt – alla jag kände spelade emot QPR. Dels för att skydda sig, dels för att man ”visste”. Som alla QPR-supportrar vet vid det här laget, ”its the hope that kills you”. Ingen idé att hoppas, mycket riktigt så vinner Huddersfield med 0-1. QPR har mycket boll, men vid Huddersfields straffområde är det tvärstopp. Och givetvis frå Hudds in en boll bakom QPRs Seny Dieng.
Under 2021 har Mark Warburton lyckats bibehålla sin startelva med så små förändringar som möjligt. Under större delen av januari och februari arbetade Warburton med ovanligt små penseldrag när en plitade ner sin startelva. Men, med tiden blev matchandet för tufft och han kände sig tvungen att göra förändringar för att in slita ut på truppen. Vilket är fullt förståeligt när bänkspelare som Chris Willock, Albert Adomah, Geroge Thomas, Sam Fields, Charlie Kelman alla kommer in och briljerar och i vissa fall belönas med startplatser.
Men, efter att ha kört fast med Huddersfield i helgen så är det kanske dags för Warburton att backa bandet lite. Framför en av ligans bästa målvakter Seny Dieng återfinns som vanligt Rob Dickie och Yohann Barbet. Inlånade (från Hull i League One!) holländaren Jordy de Wijs fick efter två lyckade starter vila mot Huddersfield, men i ett derby mot Millwall känns rätt at holländaren – som bara har vunnit med QPR får chansen igen. På kanterna har den tidigare så bespottade Todd Kane börjat hitta rätt med sina inlägg och på vänsterkanten får Glasgow Rangers förre lagkapten Lee Wallace se till att hålla rent.
Förutom Charlie Austin plockade QPR i januari även in norrmannen Stefan Johansen på lån från Fulham. Bortsett från att Johansen är fullständigt iskall in offensivt straffområde, så har han dominerat QPRs innermittfält från första sekund och många röster höjs redan om att QPR måste göra allt in sin makt för att får behålla Johansen även efter sommaren. På kanterna har Iilias Chair börjat piggna till igen en ganska slak höst och vinter och Sam Fields har imponerat sedan ha kom in i starelvan i februari.
På topp är Charlie Austin given och han närmar sig nu att få starta en hel match, bredvid honom kan vet vara värt att testa Albert Adomah för en start igen.
Bring on Millwall!
