Heerenveen - RKC Waalwijk
Inför QPR v WBA
Man behöver inte vara en raketforskare för att se ett mönster i QPRs säsong: fantastisk hemmamatch följs upp av en bortaförlust, därpå en fantastisk hemmamatch som följs upp av en bortaförlust. Landslagsuppehåll, repeat. Den här lördagen spelar Queens Park Rangers på Loftus, så spika etta på match 3 QPR v WBA.
”Bortamatchveckorna” brukar vara ganska hårda att smälta för de vitblåa supportrarna, det är svårt att ta in hur det kan vara så stor skillnad att spela på en annan gräsmatta än Loftus Road. Det borde rimligtvis vara samma regler, lika många motståndare, lika stora mål och så vidare. Men att vi snart avverkat halva serien utan en endaste fjuttig poäng på bortaplan är obegripligt, även om vi hårt luttrade supportrar varit med om många ökenvandringare sedan Premier Leagues födelse.
14 månader utan bortaseger förra sejouren. Eller att i QPRs förra Premier League säsong-kom första segern efter Lucia. Så, vi ska inte gnälla, det här är ingenting. Nu har vi bara en pinne upp till strecket och redan fyra segrar när stjärngossar, nissar och pepparkaksgubbarna sjungit klart. Drömläge.
Det sätter givetvis en otrolig press på att leverera på hemmaplan, men det har man verkligen gjort de senaste månaderna i den kokande grytan i västra London. Segrar mot bottenkonkurrenterna Villa, Leicester och Burnley, lägg där till fantastiska matcher mot City och Liverpool som även de kunde gett tre poäng var.
Den senaste bortaförlusten mot Everton var spelmässigt en av de bättre bortamatcherna den här säsongen, även om den måttstocken inte är mycket att dekorera den nyinköpta granen med. QPR skapade visserligen som väntat inte så värst många farligheter i avstängde Charlie Austins frånvaro, men man höll spelet uppe på mittplan någorlunda väl, även om man stod för en del individuella misstag som ledde till Evertons tre mål. Dessutom var en QPR spelare sist på bollen vid samtliga målen, även om det inte var lika grovt som mot grannklubben Liverpool då QPR mer resolut bjöd på två klockrena självmål tidigare i höstas.
Harry Redknapp har ett någorlunda ordinarie lag till sitt förfogande, Sandro är fortfarande borta och chilenska högerbacken Mauricio Isla följer landslagskompisen Eduardo Vargas fotspår och missar matchen pga barnafödande hemma i Chile. Hoppas de är medvetna om att den ursäkten att missa en match bara funkar max en gång per säsong…
Även om Robert Green inte kunde lastas för något av målen senast såg han inte riktigt lika stabil ut mot Everton som han varit i tidigare matcher, kanske har det att göra med att backlinjens skepnad hela tiden förändras. Senast var Steven Caulker borta och den här gången försvinner alltså Isla. Nedum Onuoha får vackert hoppa ut på kanten igen när Caulker kommer tilbaka, han bildar mittbackspar med Richard Dunne och förmodligen håller Yun Suk-Young en tröja ute till vänster, även om formen är tveksam.
Mot Everton i måndags tyckte Harry Redknapp av någon outgrundlig anledning att det var läge at testa Matt Philips, Jordon Mutch och Junior Hoilett från start på mitten. Kanske hade han redan på förhand gett upp matchen? Ingen av trion tog vara på sin chans och ingen av dem lär få nytt förtroende om Harry går tillbaka till 4-4-2 nu när Austin är tillbaka.
Matchen visade även att Vargas gör sig bättre som högerytter än på topp, samtidigt som Joey Barton och Karl Henry tar han om kriget i mitten. Efter att fått starta 8 matcher i rad petades plötsligt Henry, men Mutch svaga spel gör nog att Henry får tillbaka sin startplats. Ute till vänster springer Leroy Fer som gjort mål de två senaste matcherna på Loftus Road.
På topp är som sagt Charlie Austin tillbaka efter sina två gula kort mot Burnley hemma för två veckor sedan. Rimligtvis borde han få med sig Bobbt Zamora på topp, Zamora som mot Everton gjorde sitt första Premier Leaguemål sedan februari 2013.
COME ON YOU Rs!
