Intervju med Jonny Rödlund - den första svensken i Manchester United
Redan som tonåring går Jonny Rödlund till Anderlecht men strax därpå går flytten till England och Manchester United. Jonny blev den förste svensken i Manchester Uniteds organisation och trots att det bara blev ett år i klubben har han mycket att berätta om tiden där. En spännande tid där Sir Alex Ferguson precis hade börjat forma klubben till den klubb han ville ha. Jag fick mig ett samtal med Jonny om hans tid i klubben och karriären i stort.
Jonny Rödlund föddes 22 december 1971 i Västerås. Han började sin fotbollskarriär i Skiljebo SK, fortsatte i Västerås SK innan han blev ungdomsproffs, först i belgiska Anderlecht och sedan vidare till Manchester United. Efter Manchester-äventyret fortsatte karriären i IFK Norrköping, BK Häcken, Västerås SK och Degerfors IF innan flyttlasset bar av till Portugal och Braga i två säsonger. Efter en kort mellanlandning i Västerås igen blev nästa äventyr Tyskland och Energi Cottbus där han var med och spelade upp det forna östtyska laget i Bundesliga. Jonny hann även med ett år i Kina, med spel för Bejing Guoan, innan skutan vände hem till Sverige för två säsonger i Enköpings SK och så småningom slöts cirkeln i Skiljebo SK där karriären en gång började.
Jonny Rödlund har representerat Sverige i U-15, U-17, U-19 samt U-21. Han har även två träningslandskamper med A-landslaget och Västeråssonen var med sina två mål också en viktig del av Sveriges OS-lag 1992 i Barcelona där Sverige åkte ut i kvartsfinalen. På meritlistan finns även ett SM-guld och en titel i Svenska-cupen - både med IFK Norrköping.
Du gick ju till Anderlecht väldigt tidigt och sedan vidare till United. Berätta lite om hur Anderlecht och sedermera Manchester United fick upp ögonen för dig?
– Jag var ganska het där under pojk och U-15 landslaget, så Anderlecht fick nys om mig på en nordisk pojkturnering nere i Ronneby. Men jag trivdes inte så bra i Anderlecht. När jag sedan var iväg på en dubbel landskamp mot England på Villa Park så var tydligen Sir Alex Ferguson där och tyckte om det han såg.
Hur var din första kontakt med United sedan?
– Dagens efter landskampen ringer Sir Alex kontaktperson i Sverige till mig på hotellet och säger att Alex Ferguson är intresserad av mig och att United vill att jag ska komma dit. Jag glömde ganska fort att jag tyckte det hade varit jobbigt i Anderlecht – för ringer United, som var stora redan då, så var det inte mycket att fundera över. Jag åkte hem och bytte i stort sett bara kläder och åkte direkt till flygplatsen med familjen. Väl där blev jag stoppad i tullen. För jag sa att jag heter Jonny Rödlund och jag ska spela fotboll för Manchester United. På den tiden kunde man inte bara skriva på ett kontrakt och flyga till England, man var tvungen att ha ett arbetstillstånd. Så jag satt på flygplatsen i bra många timmar innan jag blev insläppt helt enkelt.
Hur var det på den tiden med agenter och sådant?
– Jag hade ingen agent men det var väl då allting började komma i gång med sådant. Jag tror klubbar jobbade mer med kontaktpersoner i olika länder, eftersom det var en svensk som tog kontakt med mig för deras räkning.
Du kom dit under Sir Alex Ferguson första tid som tränare i klubben. En liten tyngre period där man inte vunnit ligan sedan 60-talet. Hur upplevde du att klubben mådde just då?
– Jag märkte att Alex Ferguson började bygga upp akademin, för det var väldigt mycket äldre spelare som var där när jag kom. Känslan var att det var där som startskottet gick när jag kom över. Inte för att jag gjorde så mycket väsen av mig, men klubbens strategi var ju att satsa lite mer på egna produkter som de tog in tidigt. Jag tränade två gånger i veckan med A-laget och sen resten med B- och juniorlagen.
Hur såg din första tid ut i klubben?
– Först och främst så var det ju en helt annan miljö än vad det hade varit i Anderlecht. Engelsmännen är ju lite mer öppna och jag umgicks väldigt mycket med Mark Bosnich. Jag bodde tillsammans med ett tiotal spelare hemma hos Brenda Gosling som fungerade som ”landlady”. De flesta rumskompisarna var från Skottland och Irland kan man säga. Jag trivdes otroligt bra där i början. Annars var det mycket träningar i början.
Hur var det?
– Det var tufft. Jag var ju den enda som inte kom från de brittiska öarna och var inte riktigt van vid den kulturen. Exempelvis fick man inte ha långbyxor på sig om det var kallt ute, man skulle ha shorts. Sedan var nog mentaliteten tuffare hos tränarna än vad de är idag kan jag tänka mig. Jag hade några tuffa tränare, bland annat Archie Knox som var en riktig tuffing som körde hårt med oss. Vi höll till på ”The Cliff” under denna tid och känslan var att allt var väldigt proffsigt, det var häftigt helt enkelt. Det var mat varje dag, juniorlaget åt tillsammans med a-lagsspelare, så det var coolt.
Hur var förhållandet mellan A-lag och Juniorerna i klubben?
– Jättebra. Det är nog något jag aldrig kommer att glömma. A-lags killarna var ju stjärnor i mina ögon men de skojade även med oss. De var inga divor på något vis. Så fort man kom in på The Cliff var känslan att alla var lika mycket värda – det var samma familj helt enkelt
Du var väldigt ung när du gick till United. Hur såg ett ungdomskontrakt ut på den tiden?
– Det var ju inga pengar egentligen. Kommer inte riktigt ihåg men tror jag hade 30 pund i veckan. Sen var det gratis mat och gratis boende. Eftersom jag bara var 16 år så la jag det mesta av mina pengar på att köpa Twix eller Mars.
Hur såg kontakten ut med Sir Alex under din tid i klubben?
– Som jag var inne på så var vi som en familj så han brydde sig lika mycket om mig som han brydde sig om Bryan Robson. Vi var även hemma hos Sir Alex, mina föräldrar och jag, och åt middag. Han pushade och stöttade mig hela tiden och fanns alltid där, han var grym helt enkelt. Även om det var hans första tid i United så såg man vad han ville med klubben. Jag vet inte hur det var innan men jag tror han ville få in det här med familjekänsla i klubben – att alla juniorer skulle känna det också. Det lyckades han verkligen med för det var ju bara några år senare som alla ploppade upp, bland annat Paul Scholes och Lee Sharp. Lee Sharp debuterade för a-laget när jag var där och eftersom vi bodde ihop då så minns jag att det vart fest när han hade fått debutera.
Vilket är ditt bästa minne från tiden i United?
– Jag minns morgonträningarna när man var lite trött och det var kallt och vi fick ta på oss de här kortbyxorna. Ibland fick vi även åka minibuss till något annat ställe i för att träna. Det var lite roligt att man fick sitta där och huttra med igenimmade fönster. Plötsligt kom vi bara ut till ett stort fält och tränarna sa att nu skiter vi i bollarna den här träningen, nu blir det löpning i stället. Det är sådana småsaker man kommer ihåg. Sen minns jag också min landlady, Brenda, hon var guld värd. Vi spelade ju tidig morgon på lördagar och sen tittade vi på A-laget vid tre. Efter det stack de andra hem och kom tillbaka först på måndag eftermiddag. Så då umgicks jag oftast med Mark Bosnich eller Brenda.
Du lämnade redan efter ett år i klubben. Vad var det som hände?
– På den tiden var man tvungen att ha minst 40 landskamper för att få ett arbetstillstånd i England och jag hade ju inte det. Dessutom råkade jag i en tv-intervju säga att jag spelade i Manchester United, utan att nämna att jag även gick i skolan. Med facit i hand skulle jag naturligtvis sagt det då myndigheterna bara gav tillstånd att vistas i England i ett år utan sysselsättning utöver fotbollen.
Hur fick du reda på allt det här?
– Det var Sir Alex som kallade in mig till sitt kontor och sa att han hade en bra och en dålig nyhet. Den bra nyheten var att jag skulle få gå till IFK Göteborg och att United hade option på att köpa tillbaka mig om jag fortsatte att utvecklas. Den dåliga nyheten var att jag inte fick vara kvar på grund av arbetstillståndet.
Hur kändes det där och då?
– Både bra och dåligt. Jag hade ju längtat hem en del så det kändes kul att komma hem och träffa familjen och kompisar. Jag var ju trots allt bara 17 år. Men givetvis var det också tråkigt, kanske inte just då, men i efterhand har jag ju funderat på vad hade hänt om jag fått vara kvar.
Hade du kontakt med någon från United efter du hade lämnat?
– Nej, inte direkt. Jag var liksom inte kompis så där med någon, det var ju konkurrens och man blev lite utstött, speciellt när man inte kunde språket till 100 %. Det var väl lite tufft på det sättet men fotbollsmässigt gick det ju faktiskt bra. Det var väl några matcher i början där jag inte riktigt hängde med – det gick ju mycket fortare. Det var efter Unitedtiden som jag gick ner på mittfältet i stället för anfallare som jag hade spelat innan.
Det blev Norrköping i stället för Göteborg och du vann SM guld redan första året där. Hur var det efter det sen?
– Det vart lite som ett tråkigt jobb där sen. Jag hade ju varit proffs och jag hade spelat i A-landslaget och så vidare. Som jag sagt i tidigare intervjuer tycker jag förbundet gjorde fel när de lät mig representera fem olika landslag under början på 90-talet, vilket gjorde att jag inte fick den konditionsträning som jag skulle ha behövt helt enkelt. För när det var landslagsuppehåll så tränade lagen ganska hårt och då jag var borta och bara fick lätta träningar med landslaget så kände jag att jag släpade efter under ett par år. Jag tappade suget lite där och då och tappar man suget för sitt jobb så presterar man inte.
Efter ett tag i Sverige så bar det av till Portugal och Braga. Hur var det?
– Efter några mellanår i Sverige skrev jag på för Braga 1996. Där gick det riktigt bra de första månaderna men sen åkte jag tyvärr på en långtidsskada då jag skadade korsbandet. Så visst hade jag lite motgångar i karriären.
Sen har du även varit i Tyskland en sväng. Hur var den upplevelsen?
– Jag kom ner till Cottbus 1999 när de låg i 2. Bundesliga och samma säsong gjorde jag det avgörande målet när vi gick upp. Sen blev jag tyvärr skadad igen så det blev bara några inhopp i Bundesliga. Men på den tiden så styrde agenter ihop med tränare ganska mycket vilka som skulle spela har jag fått höra i efterhand. Detta var ju i gamla Östtyskland och jag var enda spelaren från väst så det blev som det blev där.
Efter Tyskland bar det av till Kina. Var det en bättre upplevelse?
– Ja, det var under ett år och det var ett ganska speciellt år. Ligaupplägget, med tre månaders spel i taget och sen uppehåll i två månader, passade mig bra då man kunde åka hem två gånger under året. Jag tjänade ganska bra också.
Hur följer du fotboll idag?
– Jag är inte så fotbollsintresserad längre. Jag har upptäckt att jag mår ganska bra utan fotbollen faktiskt. Jag slutade som tränare för tre år sedan och det är det bästa beslutet jag har tagit. Jag höll ju på med fotboll från 4 års ålder tills jag fyllde 48, så jag kände att jag kanske ska göra någonting annat.
Egna tankar efter intervjun:
Det som såklart hänger kvar hos mig efter samtalet med Jonny Rödlund är vad som hade hänt om han fått vara kvar i Manchester United och fått utvecklas under Sir Alex Ferguson. Sir Alex började ju släppa fram många unga spelare under denna period och kanske hade Jonny också fått chansen att visa vad han gick för. Jag tycker även han lyfter intressanta aspekter på hur Sir Alex jobbade med att få in en familjekänsla i klubben, som kanske saknades tidigare. Han lyfter även hur svårt det kan vara att komma som ung till ett nytt land och hur viktigt det är med folk som tar hand om en från klubbens sida. Där får jag känslan av att han uppskattade tiden i United, och även om det var en konkurrenssituation, så var det många som brydde sig om de yngre.
Jag upplever att han har haft en karriär som verkligen gått upp och ner. Från att ha varit väldigt trött på fotbollen till att i Portugal verkligen börjat tycka om det igen.
Att skadorna kom i helt fel skede av hans karriär förstörde säkerligen en hel del för honom. Trots detta låter det som han är ganska tillfreds med sin karriär och att han nu mår riktigt bra trots att fotbollen inte längre är en del av hans liv.
Det var riktigt kul att prata med en av Sveriges, vid den här tidens, största talanger om hur han upplevde tiden som ungdomsproffs i vårt kära United och hans syn på storheten hos Sir Alex Ferguson som man bara hört talas om tidgare. Nu fick vi det bekräftat från en som verkligen har upplevt honom och hur han var under de första åren i United. Trots att det aldrig blev någon A-lagsmatch för Jonny så kommer han alltid finnas med i Manchester Uniteds historia som den första svensk som varit i klubben och det är stort i mina ögon.
GGMU