It´s the end of the world as we know it
Hur rubbar man världens mest stabila fotbollsklubb? Hur får man en av världens största supporterskaror att skaka av nervositet? Hur gör man får att få hela fotbollseuropa att sitta på helspänn? Frågan man Manchester United är svaret enkelt. Man säger ingenting.
Igår satt jag på en lunchrestaurang i Helsingborg och pratade fotboll. Man tenderar ju att hamna just i de diskussionerna, kring fotbollen alltså och det här var inget undantag. Utanför det stora shoppingscentret strålade solen och gav oss de vanliga löftena om en analkande sommar där ingenting kan gå fel. Mittemot mig satt en person som var supporter till Newcastle, ni vet succélaget från ifjol och tillika krislaget från i år. Hårddraget så klart. Som vanligt när man pratar Newcastle så ramlar man in på Alan Pardew och som vanligt när man pratar om Pardew kan man lätt ramla in på Ashtons enda rimliga anledning till Pardews kontrakt, nämligen kontinuitet. När man pratar kontinuitet finns bara en man att prata om. Alex Ferguson. Sir Alex Ferguson.
Nu är ju inte det här något nytt, vi har "denna vägen vandrat" åtskilliga gånger tidigare, men det finns faktorer som gör att det känns lite mer på riktigt just nu, just idag. Med tanke på Uniteds börsintroducering kommer kravet att man måste delge marknaden om eventuella förändringar inom ledarstaben. Ferguson är kanske inte ledare per se, han är snarare den allsmäktige härskaren, men i dessa torra bolagspapper klassas han kort och gott som en manager. Och för er som inte har stenkoll på vad grabbarna på Wall Street sysslar med, så kan jag berätta att det här av allra största vikt för alla aktieägare i klubben. Fergusons vara eller icke vara i klubben spelade en väldigt avgörande roll när Glazers tog över inte minst, då riskerna ansågs betydligt färre om Sir Alex skulle bli kvar.
Med detta i båten, faktumet att man måste delge detta till sina aktieägare, ter sig den totala tystnaden väldigt märklig. Ingen ledare eller tjänsteman/kvinna inifrån Manchester United har alltså valt att förneka dessa rykten, vilket i regel är kutym oavsett hur sant eller inte sant det än må vara. Inte minst Ferguson själv brukar vara väldigt rapp i sina förnekanden kring rykten om så väl sig själv som eventuella transfers in eller ut från klubben. Må hända kom golftävlingen i vägen, men i dagens mediasamhälle känns det som en klen ryggrad att luta sig mot. Samtidigt stod Ferguson bara för ett par dagar sedan och pratade om eventuella nyförvärv och en förvriden transferpolicy i och med köpet av Robin van Persie förra sommaren. Idag ska han alltså lägga av eller i alla fall kliva åt sidan. F*n vet.
Jag satt i Euro Talk för drygt ett år sedan och frågan kring Fergusons ersättare dök upp. I det läget tyckte jag inte att det fanns någon, ingen värdig ersättare till mannen från Gowan. Visst, Moyes finns där, Solskjaer har hintat om ett intresse tidigare och även Mourinho har uppenbara kvalitéer för att styra det fartyget som är Manchester United. Idag, precis som för ett år sedan, känner jag exakt samma sak. Moyes har inte vunnit något även om han gjort det förbannat bra i Everton, Solskjaer känns något för orutinerad med sina år med reservlaget i United och Molde i Norge. Mourinho känns som ett slag i ansiktet på den stabilitet som råder på Carrington och Old Trafford. Visst, med Mourinho finns möjligheterna med en senasationell återkomst för en av Uniteds bästa genom tiderna, C.Ron, men det finns gränser för hur mycket ont man vill ta med det goda.
Genom alla dessa år av otalig framgång och makalös succé har Ferguson ändå matat in ett löfte till alla oss supportrar, löftet om vad han ska lämna efter sig. Som det ser ut nu finns där mängder av talang i spelare som De Gea, Rafael och Phil Jones. Vi har spelare som Welbeck, Cleverley och Kagawa som väntar på att få slå sig in som helt ordinarie på Old Trafford. Där finns Hernandez, Powell och efter sommaren även Zaha som vill sätta spår i den röda tröjan. Det är ingen illa pinkad framtidstrupp, men visst känns det ändå som att något saknas? I dagsläget ser jag inte nästa Paul Scholes och inte minst heller nästa Ryan Giggs. Där finns inte den klockrena superstjärnan som åtminstone jag förväntat mig. Förstå mig rätt, det finns mängder av talang och framtid, men det där lilla exceptionella saknas. Även nyförvärven av Powell och Zaha vittnar ändå om att han kommer stanna, åtminstone ett par år till. Powell kom som bekant till just United, mycket p g a Fergusons ihärdighet och skottens löften om en viss typ av framtid vilket Gradi pratat om i intervjuer efteråt. Ferguson är en man som håller sitt ord, det har han alltid varit.
Så den åttonde maj 2013 kan antingen bli dagen när Ferguson tog det aktiva valet att trappa ner, lägga av och njuta av tiden med Cathy, det kan också bli dagen som blev precis som alla andra. Dagar när United är en klubb utöver det vanliga, den stöttestenen man behöver när allt annat känns lite tungt. Tills vi vet kommer texter som dessa fortsätta skrivas, det kommer fortsätta att funderas.
Tills någon behagar plocka bort bladet från munnen vill säga.
Väl mött!
Er hägnvine krönikör
/Gustaf Granqvist
Twitter: @ggranqvist
