ITFC SWEDENS LÖRDAGSPANEL - VECKA 7 (Nr 438)
Pelle och Dan håller ställningarna i lördagspanelen, vecka 7. COYB!
I lördags mot WBA såg det stundtals lovande ut om än något stappligt emellanåt, särskilt defensivt. I onsdags mot Millwall tog det en kvart men sen såg vi ut som tidigare på säsongen, dvs stekheta. Vad tar du med dig från dessa båda matcher?
Pelle:
Att vi fortfarande är ett väldigt bra lag. Att vi är ett av de fyra bästa i den här serien. Och att det aldrig någonsin handlat om flax, nykomlingstur eller något sinnessjukt jävla flyt. Men kanske att vi i glappet från att George Hirst skadade sig och fram till nu saknat en stark, mobil och fotbollsintelligent anfallare i startelvan. Detta är nu åtgärdat, vilket också syntes tydligt i båda matcherna. Och oavsett vad än självutnämnda experter eller ängsliga sportjournalister förmedlat det senaste, så är vi i allra högsta grad med i kampen om en direktuppflyttningsplats. Vi är det, för att vi är bra nog att vara det.
Dan:
Verkligen skönt att det lossnade igen. Och som McKenna sa, så var vi värda ett sånt här resultat. Jag tyckte att man kunde skönja mycket redan i andra halvlek mot Preston. Men nu skulle det handla de två senaste matcherna… Och det jag tar med mig därifrån är beslutsamheten från WBA-matchen, att vi verkligen bara skulle ha med oss minst en poäng. Och egentligen var vi väl värda alla tre, men släpper man till för enkelt bakåt blir man lätt straffad. Men det ska vi inte tänka på nu. Och i matchen mot Millwall gick verkligen allt vår väg. De lyckades inte, som Preston, slå hål på oss tidigt, trots att det hade en drös halvchanser. De var helt enkelt inte tillräckligt skarpa på sista tredjedelen, och hade heller inte riktigt samma hjälp av domaren. Och när vi väl hade fått in två bollar gick luften mer eller mindre ur dem, och vi kunde rida på framgångsvågen, som vi lade grunden till i andra halvlek mot Preston och i hela matchen mot WBA. Så, det tar jag med mig från matcherna: vårt jävlar anamma och vår kämpaglöd att alltid satsa hela vägen ut, och att vi kan vara ruskigt effektiva när vi kommer in i flytet. Om vi kan kombinera de två fortsatt, kommer det att bli en väldigt rolig vår.
Förra säsongen fick Ipswich fart på grejerna igen i februari och sen var det bara fullt ställ fram till promotion. Kan du se några likheter för innevarande säsong och att vi skulle kunna göra motsvarande resa?
Dan:
Givetvis kan jag se likheter, även om de flesta likheter är negativa, i form av ganska negativa och magra december och januari, följda av ett plötsligt uppsving i en vinst med 4–0 (Forest Green förra året). Nu återstår bara 15 förlustfria matcher som avslutning – förra året tog vi 41 poäng på de sista 15 matcherna, med en målskillnad på 46–4. En sån avslutning vore ju mumma, men knappast trolig, va? En sån avslutning skulle också med all säkerhet innebära direktuppflyttning till Premier League. En sån avslutning kommer det aldrig att bli. Men de närmaste 8 matcherna ser onekligen mindre tuffa ut, och om vi kan plocka många poäng där, kan vi kanske till och med ha lite marginal från andraplatsen till Leeds och Southampton. Men, det finns många om som ska gå vår väg. Men man kan väl få drömma lite, eller? Och jag kan se oss få bra resultat i de flesta av de matcherna. Och allt går tillbaka till ännu ett lyckat januarifönster – se där ännu en likhet med förra året. Vi har förstärkt i rätt positioner och kan troligen klara oss bra även med skador på en eller några av de reguljära startspelarna. Så bra trupp har vi nu, känns det som. Men kanske är jag lite ”skadad” av succén i Millwall, vem vet? Opartisk är jag i alla fall inte.
Pelle:
Ja, jo, kanske. Eller egentligen nej. Att en dipp, blipp eller formsvacka inträffar är ju oundvikligt. Och även om vi vid ungefär samma tidpunkt förra året ersatte en nedåtgående period med en fantastisk formtopp…så är detta bara en potentiell slump. Än så länge vet vi inte med säkerhet om vi faktiskt befunnit oss i en (djupare) svacka. Inte heller om vi hittat tillbaka till mästartakterna.....eller var säsongens resa slutar, för den delen. Den analysen tror jag att vi får skjuta lite på.
Vem är player of the season så långt för dig och varför?
Pelle:
Kunde ha varit George Hirst om inte han hade gått och blivit långtidsskadad. Kunde också ha varit Hladky, som måste vara den av våra spelare som tagit flest steg framåt under den här säsongen. Herregud han var ju helt uträknad inför ligastarten, men har med sitt snabba bolldistribuerande spel varit en väsentligt bidragande orsak till vår succé. Men samtidigt så tycker jag att han påvisar några svagheter i det renodlat klassiska målvaktsspelet. Så för mig är valet ganska givet. Det är Sam Morsy som är vår player of the year. Ledarskapet, pondusen, tekniken (ja, faktiskt!), att han gör andra spelare bättre, men framförallt hans höga lägsta nivå. Tror inte att han gjort en riktigt dålig insats under den gångna säsongen.
Dan:
Hladký. Tätt följd av Morsy, förstås, Chaplin och Davis. Mest för att han har överraskat mig så, men också för att han har varit väldigt viktig för vår framgång, dels i form av suveränt fotarbete när vi har spelat oss ur motståndarnas press, dels i form av orädda ingripanden och avgörande räddningar. Med sin ibland löjligt höga position, nästan på motståndarnas planhalva, är han också delaktig i att hålla kvar pressen mot och trötta ut motståndarlaget. McKenna och teamet har verkligen fått ut mer än nån trodde var möjligt av honom. Som jag ser det har han varit en ovärderlig tillgång den här säsongen, och jag blir väldigt irriterad på folk som vill ha in Walton i stället, så fort Hladký begår ett litet misstag. Och jag kan inte se hur Walton ska kunna få tillbaka sin plats.
