Kaos i London
I helgen gjorde jag min första resa sedan Leeds-matchen. Ja, jag kan verkligen välja mina fajter nuförtiden.
Annars började det bra. En frukostöl på Skavsta kl 06:00 gjorde nog inte familjen stolt men god var den. Och jag var ju solo. Hamnade sedan perfekt i kön och slajdade in fint på en fönsterplats i planet. Noterar att det blivit allt vanligare med “priority-fusket”. Endast en i sällskapet köper priority och bordar planet och håller sedan platser åt resterande kompisar och fruar.
En halvtimme försenade så är vi iväg till kabinpersonalens mässande om de där rökfria ciggen. Har NÅGON NÅGONSIN sett någon köpa ett paket?
“Tåta” och jag brukar ibland skoja om att man kanske åker lite väl ofta när man känner både personal och pilot samt passkontrollanterna. Och där var en av dom! Min absoluta favorit. Inte ett leende sedan första boerkriget tog slut. Inget hejande och chattande här inte. Bara en stålhård blick på passet och sedan iväg med dej bara. Effektiv snubbe men ingen solstråle direkt.
Framme vid hotellet på Shepherds Bush Road där jag bott åtskilliga gånger förut blir det först ett besök hos min lokala newsagent. Han nickar välbekant åt mej och åt min QPR-jacka och säjer nåt om klubben. Såklart, nu är vi ju i de bästa kvarteren. Först i kön är ett gammalt fyllo till kärring som gapar om att hon inte vill ha en liten flaska brandy utan en stor. Hon pekar och pekar men han väljer ideligen fel och damen blir tjurig. När hon efter 28 förslag är nöjd vill hon ha en coca-cola också. Mannen ber henne att hämta den själv och efter mycket stånkande och stönande och riv efter pengar är hon till slut klar. Mitt skägg har hunnit växa flera centimeter men den som väntar på något gott. Det blir både mackor, läsk och sprit i min påse. Och hör och häpna; en liter vatten! Shit, man börjar tackla av (men man kan säja att den är till whiskeyn).
Eftersom jag hade bokat in ett besök på en tatuerarverkstad på Uxbridge Road kl 14 så hoppades jag få rummet innan 13:30 som är incheckning annars. Och jadå, min indiske vän ropar på städerskan från Malaysia. “U clean room 21 now!”.
Good on you boss, säjer jag. Jag hör inte vad hon svarar och en halvtimme senare ropar han igen. Hör inte riktigt vad som säjs där jag sitter men nu är det väl snart klart. Härligt, redan vid typ kvart över 12 tänker jag. Men nu har det faktiskt ändå snart gått en hel timme. Han tittar in där jag sitter och ursäktar sej. Sorry, not ready yet, give us 10 more minutes. Ok, klockan går och efter ytterligare en halvtimme klättrar han några steg i trappan och ropar igen. Denna gång högre och en aning mer irriterat så jag hör vad som säjs; “What r u doing, I told u 2 clean the other room, a customer is waiting!”. Jag bara väntar på att han ska lägga till typ “silly cow”. Hon svarar. “oh I thought you told me NOT to hurry with 21 cause no one was waiting for that one". Neeej! Så nu fick jag vänta ytterligare minst en halvtimme innan det minimala rummet duger för inflyttning enligt den plötsligt alldeles otroligt noggranna städerskan. Jag stod nu utanför rummet för att skynda på, men det blev nog alltså motsatt effekt. Så jag kom in 13:20. Hurra, hela 10 minuter tjänade jag. Fawlty Towers. Men jag gillar stället ändå på nåt sätt.
Såklart blir det istället lite stress men stress kan man inte anklaga killen från Brasilien i tattoo-parlouren för. Lugn som en filbunke plockar han fram sitt material under extremt lång tid och noggrannhet. En evig process med nål och färg och pusslande med stenciler och diverse gummisnoddar. När jag äntligen trodde han skulle köra igång gick han plötsligt ut och rökte!
Drygt 3000 spänn fattigare och flera timmar senare är jag därifrån. Dags att träffa ett par kompisar och ta några öl. Det blev några rundor innan jag stupade i säng. Låååång dag. Men kul som fan.
Matchdag!
Laddar först lite på hotellrummet. Satan vilket kallt ställe förresten. Ligger helt påpälsad med alla kläder jag har. Nu skulle man normalt sett lyssnat lite på The Boys gamla sköna plattor eftersom den konserten är inbokad till kvällen. Men jag kan inte sluta lyssna på Arabia Mountain med Black Lips. Den är för bra för att stängas av! Jag ligger i bingen och noterar att dekorkaklet inne på muggen kanske skulle passat bättre nån annanstans. För det är nämligen nallar och flodhästar på. Jag ser inte ens så bra så då förstår ni storleken och standarden på rummet. Lite småkul iaf att man kan sitta och skita samtidigt som man tittar på den lilla tv‘n.
Självklart besöktes Crown & Sceptre efter att plejset seglat upp som en liten svenskfavorit. Och det bidrog jag ju mest till själv. Här träffar jag några engelska och svenska själsfränder. W12, Goldhawk Road och Ume_R bland andra. Det är alltid lika kul att snacka QPR och det var riktigt nice att träffas boys!
När jag skulle in på matchen var kön så lång till matchprogrammet att det blev andra gången i hela mitt liv jag skippade att köpa ett. En sanning med viss modifikation eftersom förra gången var när den där kinesen försökte mörda mej. Det programmet köptes ju inte för att jag helt enkelt glömde bort det. Och hade jag kommit ihåg det hade jag supit bort det i alla fall.
Matchen har väl de flesta sett och hört och läst om redan. Jag vet att jag inte kan garantera att vi skulle vunnit om inte vår nye fransman hade ballat ur men faktum är att jag hade satsat en årslön på att vi hade det. Åtminstone efter jag fått bänkat mej. Hela Loftus andades 3 poäng och det syntes tydligt på spelarna också. Min bong med en tenner på 4-0 kändes riktigt bra. 1-0 efter en kvart var bara ett steg mot en säker seger. Ja, detta är vår dag mina kamrater. Idag vinner vi. En debutant gör dessutom mål. Killen var med och krossade oss med 6-0 för ett tag sedan. Nu jublar han som om han är QPR through and through.
Detta känns så säkert att jag nu kunde satsat två årslöner. Det är dags för en viktig trea, vi är bättre och Wolves hittar inte bollen alls.
Men snart ska det såklart hända grejer. Det skulle ju inte vara Queens Park Rangers annars. Senaste nyförvärvet kapas och flyger snabbt upp och knuffas lite. Det korta snabba stryptaget (som mer är ett “käktag”) ser jag inte vid tillfället. Domarn är uppe med det gula ganska snabbt och folk blir nöjda med det. Det var ingen vacker satsning. Men det röda dyker också upp. Tyvärr till fel spelare. Nu är det ju så att det inte går att vifta med nävarna i huvet på folk för då åker man ut (eller hur Zlatan?).
Jag skiter i hur många benbrott den här killen haft. Jag skiter i om han blev “rädd” och arg. Jag skiter i om han vantrivs i resten av sin karriär och sedermera avlider i syfilis. Sånt här får bara inte hända. Jag LOVAR att detta kostade oss matchen.
Cissé och Barton tjänar förmodligen bäst i hela laget. Och ni kostar oss poäng åt fel håll? LAGET för fan era jävlar.
Det blir ju bara ett lidande efter detta. Har ingen lust alls att skriva en matchrapport. Låt mej bara få nämna att den enda riktigt stora ljuspunkten var Taarabt. Klart lysande. Den med flera mil bästa aktören på banan.
S K I T! Nu gäller det att komma över detta så gott det går så resten av kvällen blir trevlig. Det var inte lätt kan jag meddela. Av fyra personer som jag skulle med till Boys-giget föll dessutom två bort. Den ena typiskt nog vår tänkta chaufför med svåra ryggsmärtor. Så tuben ut till Millwall-land fick det bli. Efter några pints och lite värmande punk så började sinnet att ljusna något. The Boys var grymma och det var kul att höra alla deras klassiker. First Time, Brickfield Nights, Terminal Love, I don’t care, Sick on you, Heroine, Kamikaze, ja, you name it. Den enda jag saknade var möjligtvis Jimmy Brown men de körde Svengerland! För er som inte vet är det en passning till Sven Göran Eriksson.
Kul också att se och höra alla norrmän därinne. Ett gäng såg ut som ett värre Hells Angels och levde rövare till ett norskt förband. Sket nästan ner mej trots mitt skandinaviska ursprung.
Utanför hade nu snön “vräkt ner” och inga tåg gick längre. Nä, det var ju 0 grader och hela 5 centimeter snöslask. En piss i universum för en svensk men en katastrof i London. Och inga taxibilar gick att få tag på. ALLA ville ju ha en. Till slut fick vi tag i en svart och han ville givetvis ha alldeles för mycket stålars. Men inte ville vi vara strandsatta i fiendeland, vi ville hem till västra. Kl 02 kunde jag öppna kylrummet och slänga mej i säng.
Utcheckning söndag. En del shopping på schemat. Städerskan hade nu varit så schysst varje gång hon knackade på så i slutändan lämnade jag massor med dricks. Jag är ju så genomtrevlig. Och hon bäddade medan jag satt kvar. Hon kröp på alla fyra i sängen och det fick mej att skruva på mej lite. Jag satt ju nästan där själv. Nej nej nej, det var inte därför hon fick dricks, jag lovar.
Clubshopen första anhalt. Öppet mellan 10-16 var tiderna så det var lugnt att glida ut från White City-station vid kvart i 12. Men tror ni det var öppet? Nä, såklart, det är en resa med Shanksy vi pratar om här. Luckorna på Springbok for dock upp exakt kl 12 så jag gick in och tröstade mej. Förklarade för damen bakom pumparna och hon sa att det beror nog på att personalen inte kan ta sej dit idag. Nä, nu var det ju hela tre centimeter snöslask.
Så in till city för att handla lite billigt på Lillywhites. Detta verkade ha gått bra men när jag kom hem var alla kläder till grabben för stora.
Jag tillbringade hela dagen på nämnda shop, HMV och pubar och senare på Stansted med diverse tidningar. Kompisen som var med på giget var sliten och höll sej hemma.
Jag sa förra gången jag checkade ut en söndag (men hade flyget hem tidigt på en måndag) att jag var “too old for that shit”. Men snart skulle jag bli tvungen att ligga där bland alla ungdomarna på det hårda betonggolvet igen. Snart pensionär som jag är. Titta där mamma, en ful gubbe.
Ändå hade jag faktiskt lite andra planer från början. Jag hade kollat upp när security stängde och öppnade och hade full koll på öppettiderna i butiker och restauranger. Jag var i så god tid att jag tänkte glida in och hänga lite på Windmill, shoppa lite och sen kanske slagga lite på en soffa. Men inte visste jag att världens tjurigaste kärring skulle stå boarding pass vakt. Hon var förbannat otrevlig och mästrande. Nä, här får du inte komma in ikväll förstår du väl, du flyger ju imorron. Jag brukar inte diskutera nån längre tid med auktoriteter därav har jag med min oerhörda erfarenhet sett alldeles för dåligt resultat för de som väljer att tjafsa. Och vad tjänar det till? Hon var ju obeveklig.
Jag smet iväg och drack en tunna whiskey innan jag smög tillbaka och provade en annan kö så långt ifrån kossan jag kunde komma. Denna dam var förtjusande men hon intygade att kossan tyvärr hade rätt. Mitt plan var lite för sent på morgonen för att jag skulle få passera denna kväll. Något svar varför fick jag väl direkt inte men det var bara att gilla läget, jag drog en tunna till innan jag “bäddade” bredvid en reklamskylt och några andra backpackers. Jag får helt enkelt försöka koppla av några timmar. Jo, det var ju lätt med en stor färsk tatuering och inte blev det bättre när Black Lips plötsligt försvann i öronen. Det enda nöje jag hade kvar. Givetvis hade jag brutit sönder kontakten.
När jag äntligen kunde passera och kom över på rätta sidan hade jag mått bättre. Och inte fanns just det där deosticket frugan ville att jag skulle köpa heller. Och det första grabben frågade efter när jag kom hem var givetvis en QPR-tröja som inte fanns kl 12 i en affär öppen mellan 10-16. Inte hade jag klarat mitt rökstopp heller. Inte en cigg sedan den 11/1 förvandlades till 7 stycken på lördan. Och herregud vad pengar jag bränt! Hade räckt tre veckor på Mallis. (Vad jag nu skulle göra där, W12 ligger ju i London).
Ännu en fullt normal resa för mej alltså.
URSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS
