Krönika: Är detta slutet?
Jag har älskat varje sekund som Arsène Wenger har varit manager för det Arsenal jag har följt sedan den übercoole Charlie George sänkte Liverpool i FA cup-finalen 1971.
Den artige, välformulerade och intelligente fransmannens sätt att vara, uttrycka sig och reformera Boring Arsenal till Scoring Arsenal har för alltid gjort honom till en hjälte i mitt liv som fotbollssupporter.
Därför gör det så ont att se och höra hur mycket skit han får för Arsenals uteblivna titlar de senaste åren. Detta trots att hans förutsättningar varit så milsvitt skilda från alla de tränare som kommit och gått i Abramovitjs Chelsea, den bortskämde Mancini i shejkens ManC eller t o m Liverpools och Tottenhams många managers. Ändå har han skapat lag som aldrig slutat sämre än fyra i Premier League, som alltid gått vidare till slutspel i Champions League. Jag tycker det är ett smärre mirakel.
Men majoriteten av fansen ser det inte så. De väljer att blunda för realiteterna och skriker i högan sky när titlarna uteblir. Likt bortskämda barn som kräver nya leksaker för att kompisens verkar finare och dyrare, kräver de nya spelare och ledare i parti och minut.
Jag kan leva med att den vedervärdiga engelska pressen inte respekterar Wenger (de respekterar ju ingen annan heller), jag har alltid haft svårt att köpa att den inkompetenta domarkåren och FA så ofta har förfördelat Wengers Arsenal (i alla fall enligt min kanske inte helt opartiska uppfattning), men jag tycker det är rent för jävligt när människor som hävdar att de älskar Arsenal använder grovt kränkande språk och startar hatkampanjer mot Wenger.
Situationen har eskalerat detta år med cupfiaskon mot Bradford och nu senast Blackburn som självklart bränsle i elden. När det gäller dessa två förluster är jag lika besviken som alla andra, jag tycker inte att det ska vara möjligt för Arsenal att förlora dessa matcher. Samtidigt är det en del av fotbollen. Det kan hända. Liverpool fick stryk av Oldham, Tottenham av Leeds. Chelsea var ytterst nära att åka dit mot Brentford.
Men förlusten igår kändes så mycket mer smärtsam. Arsenal ställde upp med i princip starkast möjliga lag. Och blev fullständigt avklätt. Visserligen var det ett av världens bästa lag som gästade Emirates, jag anser att Bayern München i dagsläget förmodligen är det enda laget som på allvar kan utmana Barcelona i mer än en enstaka match. Men igår avslöjades med all önskvärd tydlighet att inte ens Wengers fantastiska förmåga att hitta oslipade talanger och göra dem till världsstjärnor har räckt för att ersätta de senaste årens förluster av världsstjärnor som Fàbregas, van Persie, Nasri, Song m fl.
Det avslöjades med brutal tydlighet att killar som Mertesacker, Arteta och Vermaelen (i alla fall som vänsterback) inte håller på den här nivån. Szczesny är inte den trygghet i målet laget behöver och försvarsspelet i allmänhet verkar oorganiserat och feltajmat. När samtidigt Walcott och Podolski på kanterna långa stunder är alldeles för stillastående och osynliga blir bördan alltför tung att bära för Jack (i synnerhet) och Cazorla (bitvis). Jag hade föredragit Rosicky framför Ramsey, men tror inte det hade gjort så stor skillnad på matchens utgång.
Inget är omöjligt i fotboll, men att Arsenal skulle vända på detta på Allianz Arena känns inte realistiskt. Därmed försvinner även i år den sista titelchansen för Arsenal och hatkampanjen mot Wenger kommer förmodligen förstärkas än mer under våren. Särskilt om laget för första gången under Wengers tid i klubben inte skulle kvalificera sig för Champions League nästa år.
Jag sökte stöd hos min vän och kollega Falk på morgonen. Han sa ett par bra saker som jag tar med mig; ”Det finns en inre vägran som slår till när tanken om Wengers framtid kommer på tal”. För att undvika missförstånd handlar denna vägran för oss om att Wenger absolut inte ska sluta som manager för Arsenal. Det känns alltid skönt att veta att man inte är ensam i sin övertygelse.
För framtiden tar jag dessutom med mig dessa ord från Falk: ”Wengers tid är inte över. Jag tror han tar in Dein igen, sedan spenderas det miljarder i sommar”.
Jag hoppas föreningen snart är finansiellt redo att på allvar konkurrera om de bästa spelarna så att truppen får välbehövlig förstärkning och man kan behålla sina stjärnor. Och jag hoppas verkligen att min ”kärleksaffär” med Arsène Wenger inte är över än!
