Krönika: Om att försöka igen
Om ett misslyckat förhållande som ges en andra chans.
-Du, jag vill göra slut.
-Men va? Varför det? Jag kan bättra mig jag lovar!
-Nej, men det funkar verkligen inte. Jag klarar inte av det här.
-Jag gör vad som helst. Vad som helst.
-Det är för sent. Det är över.
Ett abrupt slut på en långvarig relation är sällan enkelt. Sår rivs upp, elaka saker sägs och bråk utbryter om vem som egentligen har rättigheterna till den där stora, bruna, fåtöljen som är så där skönt insutten eller favoritlampan i hörnet som ger ett perfekt läsljus. När krutröken lagt sig, de sista elaka orden yttrade och de där tallrikarna med obskyra mönster är uppdelade så kommer den ofrånkomliga brytpunkten. Det är först när man står där, med IKEA-kassen med James Bond-samlingen, som man förhandlade sig till i utbyte mot den där fåtöljen, i handen som man inser vad som hänt. Att det faktiskt är slut.
Det sista man ser innan dörren stängs är hur motparten, vad man trodde var sin bättre hälft, vänder sig om utan ens en sista blick. Redo att gå vidare mot nya mål.
Men med lite tur, och om känslorna består, kan parterna hitta tillbaka igen. Försöka på nytt. Börja på ny kula. Nystart. Fräscht, utan några som helst långsinta tankegångar.
Det har, sedan han lämnade Chelsea, alltid stått klart att Mourinho fortfarande älskar klubben Chelsea FC hämningslöst och klubben, framförallt dess fans, älskar honom än mer intensivt. Portugisen har vid flertalet tillfällen öppet deklarerat sin kärlek till Chelsea och har poängterat att det är i Chelsea han har trivts bäst och att det är i Chelsea han vill vara, klubben där han accepterades som en av världens absolut största. Det är Chelsea Mourinho älskar.
När det stod klart i september 2007 att José Mourinho inte längre skulle vara den som ledde sitt, vårt, Chelsea var det nog många Ben&Jerrys som avverkades framför DVD:n från mästarsäsongen 05/06 med Ronan Keating brölandes i bakgrunden. Det kom så plötsligt, så abrupt. Sedan dess har The Special One avverkat FC Internazionale och Real Madrid utan att känna sig riktigt hemma och hela tiden med Chelseafansens sympati och kärlek i ryggen.
Sedan dess har Chelsea letat med ljus och lykta efter en livskamrat att dela glädjen med. Antingen har de varit för okarismatiska (Felipe Scolari, Rafael Benitez och Avram Grant), för konservativa (Carlo Ancelotti) eller för hetlevrade (André Villas-Boas). Den korta förälskelse (Roberto Di Matteo) man haft blev ett på lång sikt ohållbart förhållande och Chelsea vågade inte satsa och hänge sig fullt ut. Kanske för Chelsea hela tiden vetat att sin perfekta motpart, sin bättre hälft, redan finns där ute. Det är Mourinho Chelsea älskar.
När det under vintern och våren därför började viskas om att Mourinho var på väg tillbaka var det inte för inte som många Chelseafans hjärtan tog ett par extra skutt och att fick lite mer spänst i stegen. Inte kunde väl det vara så bra att Abramovich, som bara månader tidigare låtit Di Matteo få gå för att anställa Benitez, skulle ta tillbaka Mourinho för att sluta cirkeln? Det var en dröm för bra för att vara sann.
-Hej Mou, det är jag, Roman.
-Hej..
-Ska vi inte bara börja om igen? Jag saknar ju dig.
-Va? Gör du? Jag saknar dig också!
-Vill du försöka igen?
-Ja! Det vill jag!
-Vill du verkligen? Vi glömmer allt gammalt och bara kör.
Övertalningen var nog inte speciellt lång, men väldigt intensiv. Abramovich visste vad
Mourinho tycker om Chelsea och såg hur portugisen led för varje dag som gick i den spanska huvudstaden. Det var som upplagt för en återförening av två parter som är som gjorda för varandra. Den 3 juni 2013, nästan 6 år efter avskedet, var han tillbaka.
Så när nu Demontränaren, som har gått från the Special One till the Happy One, återvänt till Stamford Bridge så finner han att det mesta är sig likt, men ändå inte. Den bruna fåtöljen (John Terry) står visserligen stadigt kvar längst ner i hörnet, trots att det knakar i benen och den börjar bli nött efter år av slitage. I mitten av rummet, något mer tillbakadragen än förut, skiner för visso favoritlampan (Frank Lampard) klarare än någonsin, trots att man fått byta glödlampa ett par gånger och skärmen är kraftigt solblekt. Men runtomkring finns nya stolar, bord och sängar. Mycket är utbytt och nytt. Klarar Mourinho av att anpassa sig och starta om från början i en ny, men ändå gammal, miljö nu när han äntligen kommit hem igen?
Mourinho är en man som det är lätt att förakta och i kombination med Chelsea FC är det en duo, ett par om ni så vill, som supportrar från andra lag älskar att hata. Det sticker i ögonen när Chelsea FC når framgångar, och det blir än värre när man gör det med José Mourinho bakom rodret. Det är det som gör att den villkorslösa kärleken från Chelseafansen bara växer sig starkare för varje dag, för varje gång, som Mourinho äntrar planen. Alla har sin själsfrände, någon man trivs extra bra med, någon som man är beredd att göra vad som helst för, även om det innebär att man måste göra saker man aldrig gjort förut. Det är en illa dold hemlighet att Mourinho är Chelseas själsfrände och vice versa, att de hör ihop likt Yin och Yang, Magnus och Brasse eller Zola och Flo.
Nu när Mourinho kommit hem är det förhoppningsvis för gott. Inga mer utflykter. Inga mer abrupta slut. En nystart. Fräscht, utan några som helst långsinta tankegångar. Nytt, men samma. Välkommen hem, stanna för gott. Lämna oss aldrig.
”Jag älskar Chelsea. Jag var den lyckligaste mannen när jag var där och trodde mig vara kvar där för resten av mitt liv”
José Mourinho 22/2 2011.
There's always a second chance, José.
