StartenglandÖvrigaEnglandLamont i London - West Ham - Watford. Matchrapport!

Lamont i London - West Ham - Watford. Matchrapport!

London Stadium kommer aldrig att kunna ersätta Upton Park. Den har inte samma charm, historia, känsla och man sitter alldeles för långt från planen. Det var med de förutfattade meningarna jag satte mig på central line ut till Stratford för att bevittna London-derbyt mellan West Ham och Watford.

West Ham spenderade 112 år på Boleyn Ground, eller Upton Park som arenan är mer känd som. En lång tid och flera generationer av West Ham-supportrar som vuxit upp och alltid gått till samma plats för att se sina hjältar, Bobby Moore, Paulo Di Canio och Trevor Sinclair för att nämna några. Flyttlasset gick till arenan som byggts upp inför OS i London 2012, London Stadium. Den plats som är menad att bli West Hams nya långvariga hem att växa i.

London Stadium ligger en dryg kilometer från det enorma köpcentrumet i Stratford, Westfield. Jag går in där någon timme innan matchen för att fixa lite mat. Det ringlar långa köer till de olika kassorna i restaurangsektionen, kinesiskt, indonesiskt, japanskt, italienskt, mexikanskt, vad man än kan önska sig. En grupp tillsynes förvirrade norrmän med West Ham-halsdukar irrar runt och försöker komma på åt vilket håll de ska. Det är supportrar till både West Ham och Watford överallt inne i köpcentrumet, som blivit en naturlig första anhalt för många innan matchen.

Jag börjar ta mig mot arenan som redan på avstånd ser enorm ut. Det har börjat regna ordentligt och många söker skydd från vädret inne i korridorerna på London Stadium. Tottenham mot Arsenal på tvn, tio minuter kvar och Spurs har ledningen, vilket inte verkar roa allt för många West Ham-fans. Det suckas högljutt och gestikuleras när Lacazette bränner ett gyllene läge i slutminuterna.

Det är svårt att inte bli imponerad när man väl går in på läktarna. Nej, den har inte samma charm som Upton Park, men det är ändå ett imponerande bygge. Det är ungefär en halvtimme kvar till avspark och jag börjar prata med männen som sitter några stolsrader bort från mig. De introducerar sig som Mark Reeves och Duncan Entwistle, båda är säsongskortsinnehavare sedan en lång tid tillbaka.

Mark berättar att han växte upp bara några minuter från gamla Boleyn Groud. Han kunde vakna upp med tio minuter kvar till matchstart och fortfarande hinna dit i tid. Jag nämner mitt besök till området under förra månaden och hur jag upplevt att det förändrat området. Mark nickar igenkännande och berättar hur det var.
–Jag brukade gå till ett fish n chips-ställe som liten grabb. Det var en man och hans son som brukade arbeta där, på matchdagarna var det alltid långa köer för att gå dit. Sonen har tagit över affären nu, men flytten har varit en katastrof för dem.

Han lutar sig fram och är max en decimeter från mig, har en intensiv blick när han berättar. En blick som gör att man lyssnar lite extra noga på det han säger.
Hans första match var West Ham mot Chelsea, året var 1970 och det slutade 2-2. Den då blott åtta år gamla Mark fick bevittna spelare som Geoff Hurst, Jimmy Greaves och inte minst Bobby Moore på planen i den matchen. Han har varit en hängiven West Ham-supporter ända sen dess.

Vi börjar prata om det engelska landslaget och Mark har inga större förhoppningar inför den stundande VM-turneringen. Han menar att de engelska spelarna inte är tillräckligt stolta över att få spela för landslaget, åtminstone om man jämför med länder såsom Tyskland. Det ges inte heller tillräckligt med möjligheter för de yngre engelska spelarna att slå sig igenom i Premier League.
–Kolla på Tysklands landslag. Deras unga spelare får chansen i Bundesliga och har spelat oerhört många mer matcher tillsammans än de engelska. Vi värvar istället in utländska spelare i en större mängd, vilket gör att de på så sätt tar platser från de unga talangerna.

Han förklarar vidare att en av stolsgrannarna är en pojklagstränare för skollag i området. Han får gratisbiljetter av West Ham i utbyte mot att han rekommenderar dem vilka de största talangerna är. Talanger som sedan oftast inte får chansen.
–De plockas upp alldeles för tidigt. Sen ges de inte chansen och missar möjligheten att få växa upp och spela med sitt pojklag där de kan utvecklas, hemskt.
När vi diskuterar den nya arenan så är både Mark och Duncan överens om att det sannerligen inte är som Upton Park, men de verkar ändå ha accepterat övergången till det nya hemmet.

Duncan Entwistle och Mark Reeves

Det är dags för matchstart. Den klassiska West Ham-hymnen börjar spelas.
I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air,
They fly so high,
Nearly reach the sky,
And like my dreams,
They fade and die,
Fortunes always hiding,
I looked everywhere,
I'm forever blowing bubbles,
Pretty bubbles in the air.

Alltid lika mäktigt att höra.
Chicharito går ner på knä och håller händerna upp mot skyn precis innan avspark.
“Come on you irons!”, ekar på läktaren.

Matchen börjar lite avvaktande. Watford skapar matchens första chans på en hörna efter några minuter. West Ham anfaller kort därpå och en fullständig uppvisning av Arnautovic resulterar nästan till ett drömmål och 1-0.
Regnet börjar tillta och blåser in mot läktarna. West Ham-fansen håller värmen genom ett mäktigt trampande som får golvet att vibrera och sången ökar i intensitet.
West Ham får en frispark efter ungefär en halvtimme och den nickas in av Chicharito. Hemmafansen exploderar av glädje, men problemet är att linjedomaren hittat en offside, ytterst marginell sådan. Det är ändå West Ham som visar mest vilja och de skapar mest, hänger ett mål i luften.
Domaren för dagen, Graham Scott, är inte populär och ett par tveksamma domslut gör att Hammers-fansen vaknar till. Det är inte samma hårda ord som Millwall-fansen bombarderade mot domaren i den matchen, men inte långt ifrån.
Arnautovic är återigen nära på att ge hemmalaget ett ledningsmål, men en fin räddning av Karnezis i Watford-målet.

MÅL
Bara en minut efter Arnautovics skott så smäller det. Det är Antonio som driver upp längs sin vänsterkant, drar sin försvarare, svingar in ett inlägg och den här gången är Javier ”Chicharito” Hernandez inte offside när han nickar in 1-0. Välförtjänt. Bubbelmaskinen dras igång och bubblorna flyger in mot läktaren. 1-0 hur som helst!
Ett resultat som står sig till halvtid.

–Jag sa ju det, säger Mark med ett lurigt leende när jag går förbi honom på väg in till korridorerna.
Han var oerhört pessimistisk inför matchen och trodde på en förlust med 3-0.

Andra halvlek
Watford inleder starkast utan att skapa några större målchanser. En frispark kan räddas av Adrian, som tidigare under matchen gett ett lite halvskakigt intryck. Det är inget skönspel vi bjuds på och felpassningarna duggar lika tätt som regnet. West Ham-fansen börjar bli uppgivna trots att laget är i ledning, inte råd att tappa poäng.
Chicharito kommer plötsligt i ett friläge, men han tar alldeles för många toucher och det resulterar i att han i slutändan inte ens kommer till avslut. Han får ett nytt läge bara någon minut efter det, men bränner det, verkar sliten.

MÅL
West Ham-fansen kan andas ut lite. En tilltrasslad situation och ett motlägg i Watfords leder till en bollstuds som friställer Arnautovic. Han kan enkelt trycka in 2-0 bakom en chanslös Karnezis. Arnautovic har enligt mig varit bäst på plan och får rättvist nog även göra målet som ändå borde bli spiken i kistan.
Det blir mycket riktigt så och Watford är alldeles för tama, även om de har en stor del av bollinnehavet. De skapar inga större chanser och allt för mycket av spelet går ut på långbollar upp mot Deeney. Det blir i slutändan en rättvis seger till ”The Hammers”.

Jag ska inte glömma bort att nämna Duncan, Marks vapendragare. Han fick svara på några frågor om sin tid som West Ham-supporter.
Namn: Duncan Entwistle
Ålder: 52 år
West Ham-supporter sedan: 1975 var första matchen, 10 år gammal.
Favoritspelare under deras tid i West Ham: Dimiti Payet, eletrisk och spännande att se.
Spelare han blivit mest imponerad av live: Sergio Aguero, har något alldeles speciellt.
Favoritmatch med West Ham: Seger med 2-1 över Spurs i ligacupen för några år sedan, två sena mål avgjorde.

Så vad tycker jag om London Stadium?
Bättre än väntat. Jag hade förvisso en ganska bra plats, men avståndet till planen var inget som störde mig och atmosfären var väldigt bra. Nej, den har givetvis inte samma känsla och charm som Upton Park hade, men det känns tyvärr som att det är få såna arenor som byggs i dagens fotboll. En trevlig match, bra support på läktaren och generellt ett väldigt bra första intryck av fotbollen i West Hams nya hem.
Detta blev min sista match under den här seriens gång. Vi började i division 9 och avslutade med Premier League. Det har varit ett par intressanta veckor och jag ska försöka summera upp dem snarast möjligt.
_________________________________________________________________________________________________________________________________

Tidigare artiklar i serien