Inför: Manchester City - Liverpool FC

Liverpool inleder säsongens FA-cupspel med en lurig bortamatch mot Manchester City. Liverpool vann motsvarande möte i ligan i höstas med 3-0, men spelaren som gjorde samtliga mål den gången finns inte med på söndag.

Det är nog många i Liverpool som välkomnar FA-cupen som ett avbrott från det allt annat än lyckade ligaspelet och få möjligheten att börja från scratch. Jag är ganska säker på att flera av spelarna måste bubbla av frustration och revanschlusta, och inte vill annat än att visa det för supportrarna. Vilket lag som står på den andra sidan är av underordnad betydelse, även om Manchester City borde ge en underhållande match. "Underordnad", eftersom vi verkar inkapabla att vinna oavsett om motståndarna heter Manchester United eller Sunderland. Men vi har ju faktiskt tre cupvinster under mardrömsperioden och kanske kan vi gräva fram samma vilja som mot Aston Villa i Ligacupen. För den revanschlusta jag talade om nyss har sannerligen inte kunnat spåras hos många av spelarna.

Försäljningarna av Jamie Redknapp, Robbie Fowler och Jari Litmanen har alla orsakat småambivalenta känslor, för samtidigt som en del av mig velat fortsätta se dem i den röda tröjan har jag gillat dem för mycket för att vilja se dem på bänken – om än Liverpools bänk. Men den affär som jag ännu inte har kunnat bestämma mig för om den var bra eller dålig var icke-köpet av Nicolas Anelka, och det skriver jag inte enbart med tanke på våra anfallares måltorka den senaste tiden. Efter en förståelig inspelningsperiod blev Anelka bättre och bättre, valdes till matchens lirare ett par matcher framåt vårkanten och hans insats hemma mot Newcastle i mars var helt lysande. Förutom alla gamla "bråkstakehistorier" gällde kritiken mot Anelka att han gjorde för få mål för att vara inköpt som forward. Det senare är något som samtliga inköpta anfallare i Liverpool verkar råka ut för...

Något som av förståeliga skäl inte fått så stora rubriker de senaste dagarna är vårt försvarsspel mot Arsenal och Newcastle. Trots att vi möter ligans två bästa hemmalag har vi begränsat Chris Kirklands ingripande till ett minimum, och han har tvingats plocka bollen ur eget nät efter en straffspark och en frispark som ändrar riktning.

Manchester City och Liverpool har mötts i Manchester vid 72 tillfällen (liga+cup). City har 25 segrar, Liverpool 29 vinster och 18 matcher har slutat oavgjort. I Premier League har Liverpool på sex matcher på Maine Road en seger, fyra oavgjorda och en förlust. Den enda segern kom den 28 september 2002 då Michael Owen sänkte Manchester City med ett hattrick. Det vore väl dock fel att säga att 3-0 till Liverpool speglade matchbilden.

Danny Tiatto och Eyal Berkovic missar matchen till följd av skador medan lånförstärkningen Djamel Belmadi inte har registrerats i tid för söndagens match.

Manchester City och Liverpool har mötts i FA-cupen vid sex tillfällen genom åren (resultaten är givna ur Liverpools synvinkel):

1955/56 - 0-0 (b), omspel: 1-2 (h)
1972/73 - 0-0 (h), omspel: 0-2 (b)
1987/88 - 4-0 (b)
2000/01 - 4-2 (h)

I tillägg har lagen träffat på varandra i Ligacupen fyra gånger:

1969/70 - 2-3 (b)
1980/81 - 1-0 (b), 1-1 (h)
1994/95 - 4-0 (h)

Liverpool har totalt spelat 379 matcher i FA-cupen. Av dessa har 201 vunnits, 94 förlorats och 84 slutat oavgjort (omspel). Det har blivit 625 mål framåt och 355 bakåt. Under Gérard Houlliers ledning har vi vunnit nio och förlorat tre av tolv spelade FA-cupmatcher. Michael Owen har gjort sju mål på sina senaste tio matcher i FA-cupen. Samma siffror för Emile Heskey är fem mål på sju matcher. Mycket talar för att ingen av dessa spelare startar på söndag.

Liverpool har vunnit FA-cupen vid sju tillfällen: 1965, 1974, 1986, 1989, 1992 och 2001. I tillägg har vi spelat ytterligare sex finaler: 1914 (0-1 mot Burnley), 1950 (0-2 mot Arsenal), 1971 (1-2 mot Arsenal), 1977 (1-2 mot Manchester United), 1988 (0-1 mot Wimbledon) och 1996 (0-1 mot Manchester United). Finalförlusten den 21 maj 1977 mot United förhindrade en trippel det året, då Liverpool vann Europacupen och ligan, och har beskrivits som "Bob Paisleys enda misstag".

Paisley var en lysande taktiker, men till just den matchen valde han att gå ifrån sin beprövade 4-4-2-uppställning till förmån för en mer äventyrlig 4-3-3-formation. Bakgrunden var att FA hade bestämt att om FA-cupfinalen gick till omspel (vilket var fallet på den tiden) skulle den spelas först en månad senare i slutet av juni (på grund av träningslandskamper för England och Skottland). Beslutet väckte upprörda känslor i båda lägren och ingen i Liverpool var sugen på att hålla igång träningen ytterligare en månad en säsong där man konkurrerat framgångsrikt på tre fronter (försäsongsträningen det året skulle dessutom börja den 12 juli...). Trots förslag om att låta Charity Shieldmatchen mellan samma lag i augusti även gälla FA-cupbucklan eller att låta de engelska och skotska spelarna i finallagen stå över någon av de "betydelselösa" landskamperna och lägga omspelsmatchen inom den vanliga tidsperioden var FA i vanlig ordning orubbliga.

Paisley har intygat att omspelsdatumet satte sig på hjärnan och fick honom att ta ett beslut han bittert ångrade i efterhand. I stället för att välja evighetsmaskinen Ian Callaghan som fjärde man på mittfältet petades han och Paisley satte in David Johnson i anfallet tillsammans med Steve Highway och Kevin Keegan. Liverpool var, trots att formationsförändringen märkbart störde det sedvanliga flytet i spelet, det bättre laget i första halvlek, men närmare än en stolpnick kom man inte. Stuart Pearson gav United ledningen efter 50 minuter med ett skott vid Ray Clemence närmsta stolpe som Liverpoolmålvakten borde ha tagit. Matchens lirare Jimmy Case kvitterade på en volley två minuter senare och ytterligare två minuter senare gjorde United det avgörande målet. Tommy Smith och Jimmy Greenhoff kämpade om bollen, som så småningom damp ner framför Lou Macari. Macari sköt ett skott som hade gått ett par meter utanför målet om det inte vore för att det gick rätt i bröstet på Greenhoff och ändrade riktning förbi en chanslös Clemence. Efter 63 minuter gjorde så Paisley det oundvikliga bytet och Callaghan ersatte Johnson, men då hade United redan gjort ett defensivt byte och börjat backa hem. Skall du vinna tre turneringar samma säsong krävs det inte bara ett riktigt bra lag, du måste även ha marginalerna med dig vid de rätta tillfällena. Det hade inte Liverpool den här dagen och vi får fortsätta spekulera i vad som kunde ha blivit om Paisley inte hade fallit för FA:s utspel.

Efter den historielektionen återvänder vi till dagens match. Inget nytt har hörts om Jerzy Dudek, så Chris Kirkland fortsätter i mål.

I backlinjen förväntar jag mig inte några större förändringar, om det kommer att vilas spelare är det troligare att det sker borta mot Sheffield United i veckan. Eftersom försvaret, i enlighet med vad jag nämnde ovan, har varit en av få ljusglimtar på sistone tror jag inte heller att Houllier vill ändra på alltför mycket. Det skulle i så fall vara att sätta in Djimi Traoré igen och flytta upp John Arne Riise på mittfältet.

På mitten saknar vi fortfarande Dietmar Hamann, men Danny Murphy är tillbaka efter avstängning. Den senare lär gå rätt in i startelvan, förmodligen till höger på mittfältet eftersom jag gissar att Salif Diao fortsätter centralt bredvid Steven Gerrard. Med Vladimir Smicer influensasjuk och Houllier helt enkelt tvungen att ersätta Traoré med Riise (eller av någon helt annan anledning) panikinsattes Bruno Cheyrou mot Arsenal. Jag tror nu att Smicer tar Cheyrous plats till vänster på mittfältet.

I anfallet kan vi räkna bort Michael Owen och även Emile Heskey är tveksam till spel. Eftersom jag inte tror att Houllier vågar satsa på Neil Mellor från start, betyder det El-Hadji Diouf och Milan Baros på topp.