EN RÖD REVOLUTION – Del II
Historien om mannen som förvandlade Liverpool FC från ett medelmåttigt lag i andradivisionen till en av Europas absolut främsta klubbar fortsätter.
Bitarna faller på plats
Redan den föregående säsongen hade Jimmy Burnell, en före detta Burnleymålvakt, tagit över efter Bert Slater som Liverpools förstemålvakt, men efter ett par osäkra ingripanden under hösten bestämde sig Shankly för att göra ett byte och plockade in ännu en skotte, Tommy Lawrence. Lawrence hade varit på Anfield i fem år, men hade tillbringat de senaste säsongerna i reservlaget. Väl i förstaelvan kom han dock att behålla sin plats mellan stolparna under de kommande åtta åren. Shankly var även på jakt efter en kreativ ytterback och den skotska trion i Liverpool blev en kvartett i och med värvandet av Willie Stevenson från Glasgow Rangers.
Shanklys "pussel" var nästan komplett, men fortfarande saknade laget lite bredd och fart. Callaghan gjorde öppnande löpningar på högerkanten, men förstavalet på den andra flanken, Alan A’Court, närmade sig de trettio och började förlora i tempo. Shanklys förstaval som ersättare var Prestonspelaren Peter Thompson. Flera division 1-klubbar var ute efter Thompson, men Shankly hade inga svårigheter att övertala styrelsen att lägga upp en ny rekordsumma för klubben på £40 000 för spelaren. Thompson var en spelare i samma fåra som Billy Liddell och blev snabbt en publikfavorit med sina djärva löpningar ner mot kortlinjen. Hans korta inspel mot den första stolpen och höga inlägg mot den bortre kom att ligga bakom åtskilliga av Liverpools mål under lagets jakt på ligatiteln den förestående säsongen.
Shanklys första titel
Liverpool inledde säsongen 1963/64 nervöst och nio poäng (observera att seger gav två poäng på den här tiden) på nio matcher var inte direkt mästartakter. En 2-1-seger hemma mot Everton i slutet av september väckte dock laget till liv och 47 poäng av 60 möjliga under de påföljande 30 matcherna säkrade den sjätte ligatiteln för Liverpool genom tiderna. Laget kunde kosta på sig att endast plocka en poäng på de avslutande tre matcherna och slutade fyra poäng före Manchester United. Roger Hunt, Ian St. John och Alf Arrowsmith stod för 67 av Liverpools 92 ligamål.
21-årige Arrowsmith hade nätat 15 gånger på endast 20 matcher, men en kollision med Eddie Bovington i Charity Shieldmatchen mot West Ham på Anfield i augusti 1964 skadade hans knä så svårt att en lovande karriär fick ett abrupt slut. Arrowsmith var visserligen en Liverpoolspelare ända fram till 1968, då han lämnade klubben och gick till Bury för £25 000, men han var aldrig i närheten av sin gamla form efter skadan.
FA-cupäventyret slutade dock snöpligt redan i kvartsfinalen mot division 2-laget Swansea. Trots hemmaplan fick Liverpool se sina motståndare, genom ett frenetiskt kämpande och med en stor portion tur, stå som vinnare med 2-1. Enligt Shankly borde Liverpool ha vunnit med 15-0.
Alla öste lovord över Shankly, men han hejdade dem lugnt och sa: "Vi är ett arbetarklasslag för folk ur arbetarklassen. Vi har inget utrymme för eleganta eller glamorösa fotbollsspelare, endast för arbetare som visar tilltro och svarar på de krav som jag ställer."
Liverpools första Europaäventyr.
Trots att Liverpool hade gjort regelbundna resor utomlands – laget gästade 1963 The Ed Sullivan Show – hade klubben aldrig jagat utländskt motstånd, och vid ytterst få tillfällen bjudit in europeiska lag till Anfield. Ligamästerskapet den föregående säsongen innebar dock Liverpools första smakprov av internationell cupfotboll i form av Europacupen för mästarlag som hade dragits igång 1956. Europaäventyret inleddes på Island en augustidag mot Reykjavik. Liverpool hade inga problem att slå ut de isländska mästarna och gick vidare efter 5-0 på bortaplan och 6-1 på Anfield.
I nästa omgång ställdes Liverpool mot Anderlecht, ett lag fullt av landslagsspelare. Inför den första matchen på Anfield gavs den 19-årige lokaltalangen Tommy Smith chansen från start. Smith hade gjort debut i maj 1963 när kontraktet i division 1 var säkrat, men efter ytterligare några framträdanden hade han förpassats till reservlaget. Nu var dock tiden mogen och Smith fick uppgiften att agera extraförsvarare, ett taktiskt drag som ställde belgarna fullständigt. Spelaren som senare kom att kallas "The Anfield Iron" kämpade förtjänstfullt i defensiven och hjälpte Liverpool till en 3-0-seger. Hemmamatchen mot Anderlecht den 25 november 1964 är en milstolpe i Liverpools historia eftersom det var det första tillfälle då spelarna bar den helröda matchdräkten – självklart ett initiativ av Bill Shankly.
Liverpool vann returmötet i Belgien med 1-0 och ställdes mot FC Köln i kvartsfinalen. Matchen i Tyskland slutade 0-0, liksom returen på Anfield, som fick flyttas fram två veckor till följd av för ymnigt snöfall. Omspel var det sista Liverpool behövde i ett redan välfyllt spelschema, men man hade inget val och Rotterdam valdes som neutral spelplats för den avgörande matchen. Liverpool tog ledningen med 2-0, men tappade till 2-2, vilket även var resultatet efter förlängningen. Gällande regler sade nu att vinnaren skulle utses genom slantsingling! Det första försöket misslyckades dock då myntet fastnade på högkant i leran. En singling senare kunde lagkapten Ron Yeats sträcka armarna i skyn – Liverpool var i semifinal av Europacupen. Som motståndare föll lotten på Inter Milan, regerande Europacupmästare och världens bästa klubblag.
FA-cupseger efter 73 års väntan
Spelet i Europacupen hade tagit fokus från ligaspelet under hösten och när Liverpool väl började hitta rätt igen var det dags för FA-cupen att pocka på uppmärksamheten efter nyår. Trots att klubben hade existerat i drygt sjuttio år hade Liverpool aldrig vunnit FA-cupen, och laget var illa ute redan i den andra omgången då division 4-laget Stockport County fixade 1-1 på Anfield. Det är för övrigt den enda a-lagsmatch Bill Shankly missade under sina nästan femton år som Liverpooltränare. Shankly hade nämligen rest till Västtyskland för att studera Liverpools kommande motståndare i Europacupen, FC Köln. Liverpool vann returen borta mot Stockport med 2-0 och efter att ha slagit ut Bolton Wanderers, Leicester City och Chelsea väntade Leeds United i finalen på Wembley.
Som Liverpool kom allt närmare finalen dalade formen i ligan och laget vann endast fyra av de sista tretton matcherna. Försvaret läckte 26 mål på tio matcher under våren och hamnade till slut på en sjundeplats, sjutton poäng bakom Manchester United (och Leeds som förlorade på målskillnad). Usel ligaform och nu en FA-cupfinal mot ett lag som missade ligatiteln på målskillnad, följt av en semifinal i Europacupen tre dagar senare – skulle Liverpool ha en chans?
Före detta Evertonspelare hade ironiskt nog haft en stor del i Liverpools tidigare finalförluster (Burnley 1914 och Arsenal 1950) i FA-cupen och olycksbådande nog leddes Leeds den 1 maj ut på Wembley av Bobby Collins, en tidigare Merseysiderival. Fem minuter in i matchen kolliderade Gerry Byrne med Collins (såklart!) och Liverpoolspelaren bröt nyckelbenet. Eftersom inga avbytare var tillåtna på den tiden stod Liverpool inför ett svårt val. Bill Shankly och Bob Paisley bestämde efter noggrann behandling att låta Byrne fortsätta. De lät dock inte Leeds få veta vad som hade hänt eftersom det skulle ha kunnat ge motståndarna ett övertag.
Byrne fullföljde matchen i oförändrad stil och kom för alltid att bli ihågkommen för sitt mod – eller dumdristighet om man så vill. Med två stenhårda försvar slutade matchen 0-0 efter full tid, och förlängning vidtog. Roger Hunt gav Liverpool ledningen efter tre minuter på ett inlägg från just Byrne, men Leeds replikerade åtta minuter senare med ett mål av Billy Bremner. Trötta ben gjorde att matchen nu öppnade upp sig och fem minuter före full tid exploderade Wembley i ett rött hav, då Ian St. John nickade in segermålet för Liverpool. Klubben hade äntligen tagit sin första cuptitel och när laget återvände till Liverpool väntade uppskattningsvis en halv miljon människor i centrum för att hylla sina hjältar.
Anfields största kväll
Två dagar senare var det dags för Liverpool att möta Inter Milan i vad som än i dag rankas som den största kvällen i Anfields historia. Medan spelarna förberedde sig i omklädningsrummet hörde Bill Shankly hur The Kop ropade efter FA-cupbucklan och han bestämde sig för att spela ut ett trumfkort. Shankly sade till Inter att gå ut på planen och skickade samtidigt upp den skadade Byrne tillsammans med Milne för att visa upp pokalen framför The Kop. Shanklys plan fungerade perfekt, då italienarna vid The Kops vrål retirerade till Anfield Roadänden av arenan. Efter några ärevarv med pokalen blåstes matchen igång och precis som Shankly hade räknat med var Interspelarna fortfarande skakis.
Det dröjde inte länge förrän Roger Hunt hade gjort hål på världens bästa defensiv. Mazzola kvitterade sedan för Inter, men Ian Callaghan och Ian St. John såg till att Liverpool tog med en 3-1-ledning till returen – som hade kunnat vara 4-1 om inte Chris Lawler mycket tveksamt hade fått ett mål bortdömt för offside. Det var en magnifik uppvisning av Liverpool och som Inters tränare Helnio Herrare efteråt erkände: ”vi har förlorat förr, men idag blev vi verkligen besegrade”.
Blåsta av domaren
Fulla av självförtroende reste Liverpool till Italien, men man skulle få sig en grym läxa i hur internationell "fotboll" kunde fungera. Redan när Bill Shankly med mannar anlände till Milano fick de höra att de "aldrig skulle tillåtas" att ta sig vidare till final – det skulle snart stå klart vad som avsågs. Till ljudet av 90 000 extatiska hemmasupportrar, laddade med bengaliska eldar, rökbomber och allsköns fyverkerier, hade Inter vänt cupmötet till sin fördel genom att ta ledningen med 3-0 inom 20 minuter. Det första målet slogs direkt i mål på en indirekt frispark – Tommy Lawrence brydde sig inte ens om att försöka ta bollen – och det andra målet var resultatet av att en italienare sparkade bollen ur händerna på Liverpoolmålvakten. Än idag tillåts tuffare tag i straffområdet i England jämfört med på kontinenten, och på den här tiden fick du som motspelare knappt vidröra motståndarmålvakten utan att bli avblåst. Inget av målen borde ha godkänts, men den spanske domaren Ortiz de Mendibil var orubblig.
Liverpool reste sig aldrig från den inledande chocken och fick finna sig i att se sig utslagna. Shankly var rasande och krävde att matchen skulle spelas om, men på främmande mark hade varken han eller Liverpool något att säga till om. Flera år senare framlade Sunday Times fakta som bevisade det de flesta hade misstänkt hela tiden – domaren hade blivit mutad. Inter besegrade sedan Benfica i finalen med 1-0, men än idag gör det ont att läsa om hur Shankly blev lurad på en seger i Europacupen. Det var en final som skulle spelas också, men med tanke på det spel man visade upp mot Inter hade Liverpool haft mycket goda möjligheter att besegra portugiserna.
Det var inte så konstigt att Bill Shankly när han såg tillbaka på sin karriär nämnde en person som hade etsat sig fast i minnet mer än någon annan – den spanske domaren från Intermatchen. Liverpool skulle få vänta 13 år på att få lyfta Europacupbucklan och Shankly fick nöja sig med att Liverpool hade bevisat att de kunde mäta sig med världens bästa klubblag.