DE MAGRA ÅREN – DEL I
I väntan på skottarna som dyker upp på torsdag presenterar vi ännu en del i historien om skotten som byggde upp Liverpool till ett storlag.
Bill Shankly hade gjort Liverpool till en rejäl kraft att räkna med och endast ett par säsonger efter att han hade tagit upp klubben till förstadivisionen ledde han laget till seger i ligan och FA-cupen, i tillägg till en semifinal i Europacupen. Men ett generationsskifte väntade runt hörnet, något som Shankly skulle blunda för in i det sista, och Liverpool kom att bli utan pokaler under nästan sju år.
Framgångarna fortsätter till en början
Segern i FA-cupen hade garanterat Liverpool en plats i Cupvinnarcupen säsongen 1965/66, och resan startade inte långt ifrån där Europacupen hade avslutats drygt fyra månader tidigare, nämligen i Turin där Juventus stod för motståndet. Bortamatchen mot Inter Milan hade givit laget erfarenhet även rent fotbollsmässigt, och Liverpool lyckades hålla nere siffrorna till 0-1. Hemma på Anfield var det dock aldrig någon tvekan om vilket lag som skulle gå vidare och Chris Lawler gjorde ett av sina klassiska solomål i en 2-0-seger.
Efter att ganska enkelt ha tagit sig förbi belgiska Standard Liege och ungerska Honved väntade skotska Celtic i semifinalen. 70 000 Celticfans hade slutit upp på Parkhead och eldade på sitt lag till en tidig 1-0-ledning. Trots ett konstant tryck från Celtic lyckades Liverpoolförsvaret, med stor möda och en portion tur, att komma undan med en uddamålsförlust. Därmed krävdes seger med två mål på Anfield i returmatchen, men ett ribbskott var det närmaste Liverpool kom under den första halvleken, trots ett kraftigt spelövertag. Efter en timmes spel fick hemmalaget slutligen hål på Celtic när Tommy Smith dundrade in en frispark genom muren.
I frånvaro av den skadade Roger Hunt spelade Geoff Strong, en mångsidig spelare som aldrig lyckades cementera en plats i förstaelvan, men alltid gjorde ett bra jobb när han gavs chansen. Det här var ett sådant tillfälle, men Strong hade skadat knäet (han opererades en vecka senare) strax före halvtid och tvingades mest linka runt under resten av matchen. Fem minuter efter Smiths ledningsmål tog Ian Callaghan en löpning på högerkanten och slog in bollen framför Celticmålet. Strong trotsade smärtorna, hoppade och satte pannan till bollen – Liverpool hade den 2-0-ledning som behövdes. "Krymplingen har nätat", uttalat i samband med målet, är förmodligen Kenneth "They think it’s all over… it is now" Wolstenholmes näst mest kända citat som kommentator. Celtic började efter Strongs mål attackera alltmer, men närmare än ett tveksamt bortdömt offsidemål en minut före full tid kom de aldrig.
I ligaspelet hade Liverpool bibehållit en stabil form och behövde den 30 april 1966 endast en poäng hemma mot Chelsea i den näst sista spelomgången för att säkra ligasegern. Londonlaget formerade sig till en tunnel och applåderade Liverpool ut på planen. Chelsea hade dock långt ifrån enbart ställt ut skorna och det krävdes ett skott från Hunt som studsade via en bortaspelare i mål för att Liverpool skulle ta ledningen. Chelsea kvitterade, men Hunt såg med sitt andra mål för dagen till att det aldrig blev riktigt nervöst. I strålande solsken firade The Kop under de sista femton minuterna med improviserade sångnummer som "Show them the way to go home" och "London Bridge is falling down".
Förutom en betydelselös ligamatch hade Liverpool en match kvar av säsongen, Cupvinnarcupfinalen mot tyska Borussia Dortmund. Finalen spelades på Hampden Park i Skottland och här var det inte fråga om något strålande solsken. Regnet vräkte ner och förvandlade åskådarsektionerna till rena vattenfallen. En match som skulle ha blivit en publikfest med 100 000 supportrar drog endast 41 000 betalande. Borussia Dortmund tog ledningen strax efter halvtid, men Liverpool kunde kvittera genom Hunt efter 68 minuter. Sekunder före full tid brände Hunt sedan matchens möjlighet rätt framför mål och tyskarna kunde i stället avgöra i förlängningen.
Trots den missen hade Roger Hunt haft en strålande säsong med 30 ligamål och Alf Ramsey tvekade inte att plocka med anfallaren till det landslag som skulle spela VM på hemmaplan sommaren 1966. Hunt kritiserades ofta utanför Liverpoolkretsar och var aldrig särskilt populär bland de engelska supportrarna, men spelade ändå i Englands samtliga VM-matcher på väg mot segern och gjorde tre mål. Även Gerry Byrne och Ian Callaghan togs ut till VM-truppen, men Callaghan fick endast spela en match, och Byrne lämnade aldrig bänken.
Åldern börjar ta ut sin rätt
Före avspark i Charity Shieldmatchen mellan Liverpool och Everton i augusti 1966 promenerade Roger Hunt tillsammans med Alan Ball och Ray Wilson i Everton med VM-, Ligacup- och FA-cuppokalen runt Wembley. Liverpool vann matchen med 1-0, men vad ingen visste var att det skulle bli den sista titeln på nästan sju år. Under säsongen 1965/66, inklusive VM-slutspelet, stod Roger Hunt på toppen av sin karriär. Problemet var att många av spelarna i Liverpool, liksom Hunt, nu hade nått toppen eller redan hade passerat den. Det skulle dock ta ännu en säsong innan det här stod helt klart.
Tillbaka i Europacupen lottades Liverpool först mot polska Petrolul Ploetsi. 2-0 på Anfield räckte lite överraskande inte, eftersom Liverpool förlorade med 1-3 i Polen. Eftersom bortamålsregeln ännu inte hade införts krävdes en omspelsmatch, vilken Liverpool vann med 2-0. Nästa runda bjöd på en av de märkligaste matcherna Liverpool någonsin har spelat. För motståndet stod Ajax och matchen spelades inte på de holländska mästarnas vanliga hemmaplan, utan på Olympiastadion som tog 65 000 åskådare. I Ajax laguppställning denna decemberkväll fanns en yngling vid namn Johan Cruyff. Det största problemet var dock att en kraftig dimma drog in över staden och sikten var knappt femtio meter när det var dags för avspark.
Med en ligamatch mot Manchester United tre dagar senare var Shankly inte pigg på att skjuta upp mötet med Ajax tjugofyra timmar, men beslutet var inte i hans händer. Den italienske domaren rapporterade att han inte kunde se från ena kortlinjen till den andra och ansåg att matchen inte kunde genomföras. Representanter för det holländska fotbollsförbundet hävdade dock att i Holland så var regeln att man skulle kunna se målramen från mittlinjen och eftersom detta var möjligt blåstes matchen igång trots allt.
Det hela utvecklades dock till en fars där Bill Shankly vid ett tillfälle under matchen gick in på planen och samtalade med Willie Stevenson och Geoff Strong, utan att någon märkte det! Ajax spelade ut Liverpool och vann till slut med 5-1 efter att Chris Lawler satt ett tröstmål i slutet. Det var Liverpools största förlust på fyra år, men Shankly var inte övertygad om Ajax styrka och förutspådde en seger i returen. Sådan var hans förmåga att övertyga att alla trodde honom, och 50 000 supportrar fyllde Anfield till returmatchen. Nu kunde Liverpool endast mäkta med ett 2-2-resultat, men segern var sannerligen inte långt borta då Peter Thompson träffade stolpen tre gånger under matchens sista tio minuter.
Liverpool slutade femma i ligan, men var aldrig på allvar med i titelracet och slutade nio poäng bakom Manchester United. I FA-cupen fick man se sig utslaget i femte omgången av Everton. Matchen var en trist tillställning där det stod för mycket ära på spel för att något av lagen skulle våga spela ut. I stället blir matchen ihågkommen för att den kunde följas inifrån Anfield på en gigantisk TV-skärm och 100 000 personer dök upp för att följa "cupderbyt".
En vecka före cupmatchen mot Everton hade Liverpool värvat en lovande tonåring vid namn Emlyn Hughes från Blackpool för 65 000 pund, vilket var en ny rekordsumma för klubben. Flera tränare hade fått upp ögonen för Hughes, men Shankly reagerade snabbast och spelaren som senare döptes av Evertonsupportrar till "Crazy Horse" gjorde debut hemma mot Stoke City i mars 1967. Hughes imponerade direkt The Kop med sin energiska och entusiastiska spelstil.
De magra åren
Två spelare gjorde entré inför säsongen 1967/68: Tony Hateley, en lång centerforward som köptes från Chelsea för rekordsumman 97 000 pund samt Scunthorpemålvakten Ray Clemence, som Liverpool endast betalade 18 000 pund för. Man kan lugnt säga att övergångssumman för de två spelarna stod i skarp kontrast till vad de uträttade för klubben. Samtidigt lade både Gordon Milne och Wille Stevenson upp skorna på hyllan efter en lång tid i klubben.
Hateley inledde säsongen med att göra det han var inköpt för – mål – men han infriade aldrig de tidiga löftena och efter endast ett år i klubben såldes han till Coventry. Ian St. John hade flyttats ner på mittfältet för att ge plats åt Hateley i anfallet, men den senares samarbete med Hunt fungerade inte som önskat. Då Hunt började bli gammal inledde Shankly nu jakten på en förstklassisk anfallare.
Liverpool deltog för första gången i turneringen "European Fairs Cup", som senare blev UEFA-cupen, men fick respass redan i den tredje omgången efter att ha slagit ut Malmö FF och TSV München på vägen. Det ungerska laget Ferencvaros visade sig bli för svåra och blev det första utomengelska laget att besegra Liverpool på Anfield. Ferencvaros vann båda matcherna med 1-0.
I Ligacupen åkte Liverpool ut direkt mot Bolton och i FA-cupen tog laget sig till kvartsfinal där West Bromwich till slut stod som segrare efter två omspelsmatcher. I ligan hängde Liverpool med i mästerskapsjakten ända in i slutet, men fick till slut nöja sig med en tredjeplats bakom Manchester United och Manchester City. De senare vann tre poäng före Liverpool. Det som i efterhand kan sägas ha fällt avgörandet var alla cupmatcherna, med allt vad det innebär av resande och ändringar i spelschemat, vilka hade medfört trötta ben ju längre säsongen led. Liverpool spelade totalt 59 matcher, vilket var nio fler än Manchester City.
Shanklys taktik var att återuppbygga ett lag innan han tvingades till oundvikliga förändringar. Hemligheten var att ersätta en eller två spelare per säsong, vilket var ett mycket lättare jobb än att ersätta elva spelare på en gång och ett tillvägagångssätt som dessutom borgade för kontinuitet. I början av säsongen 1968/69 köpte Shankly Alun Evans från Wolverhampton Wanderers för 100 000 pund vilket var en rekordsumma för en tonåring och skapade en del rubriker. Shankly var dock övertygad om att Evans skulle utvecklas till en kraftfull forward. Vad som hade kunnat bli får vi aldrig veta, då Evans karriär tog en tragisk vändning just som den började ta fart på allvar två år senare. Gerry Byrne, Liverpools pålitlige vänsterback under så många år, bestämde sig för att sluta med fotbollen efter återkommande skadeproblem.
I European Fairs Cup fick Liverpool känna på den andra sidan av myntet, så att säga, då laget blev utsinglat efter totalt 3-3 mot spanska Athletic Bilbao i den första omgången. I de båda inhemska cuperna blev det tidiga respass mot Leicester i FA-cupen och Arsenal i Ligacupen. Det innebar för en gångs skull ett glesare spelschema och möjlighet att koncentrera sig på ligaspelet. Trots att Liverpool totalt skrapade ihop 61 poäng, den näst högsta poängsumman laget nådde med tvåpoängssystemet, fick Shanklys mannar nöja sig med en andraplats bakom Leeds United.
Liverpool hade jagat Arsenal under den första delen av säsongen och Leeds under den andra, men en svag avslutning med ett mål och tre poäng på de avslutande fyra matcherna (varav en mot just Leeds) omintetgjorde alla möjligheter till ligaguld. Leeds hade mognat avsevärt som lag och var klart värdiga mästare – de förlorade endast två matcher under hela säsongen. Yorkshireklubben skulle bli en av Liverpools tuffaste motståndare under de kommande åren och mötena lagen emellan garanterade fullt hus.
