Fel signaler
Gérard Houlliers byten i matchen mot Manchester United gav ungefär lika dubiösa signaler som Mike Rileys pipa.
Åh, härliga gråzon!
Agerade Mike Riley rätt när han blåste straff för Manchester United två gånger i lördagens match? Svaret beror på vad man använder som referensram. Tar du fram regelboken är den första situationen definitivt och den andra högst troligt straffspark; tittar du på den allmänna bedömningsnivån i Premier League är den första situationen fortfarande en straff, men bara ibland en utvisning, medan den andra situationen inte längre är en lika given straff. En klumpig kollision på straffområdeslinjen i en match där hemmalaget har fått en straff, bortalaget en man utvisad, hemmalaget fört spelet men inte skapat ytterligare någon misstänkt straffsituation, eller större målchanser för den delen. De flesta domare hade inte blåst - och jag säger inte att det vore rätt enligt regelboken - men de flesta hade inte blåst.
Och det är där problemet ligger - vi har olika domare, olika bedömningsgrader och därmed i praktiken olika regler från match till match. Inte blir det bättre av att en och samma domare dessutom varierar sin nivå av och till. Som exempel blåste Mike Riley tidigare den här säsongen straff för Manchester United i hemmamatchen mot Middlesbrough efter att Ugo Ehiogu hållit Ruud van Nistelrooy i tröjan när denne skulle avsluta inifrån straffområdet, men gav endast ett gult kort till Ehiogu.
Sedan att regeln om straff plus utvisning är alldeles för hård är en annan sak. För den dagen en tröjdragning (Hyypiä) verkligen bestraffas hårdare än ett försök till skallning (Diouf), ja då kan vi lika gärna skicka in Jeff Winter på varenda arena.
Det första bytet
Så, Sami Hyypiä fick marschera tillbaka till omklädningsrummet med drygt fem minuter på klockan. Att Gérard Houllier valde att sätta in en ny mittback var inte särskilt förvånande, inte heller att det var Milan Baros som fick kliva av. Houllier sa efter matchen att Emile Heskey tillför mer i defensiven än Baros och han hoppades väl att Heskey skulle hjälpa till att hålla uppe laget genom att hålla i bollen på offensiv planhalva och låta resten av laget flytta upp. Nu är ju det en taktik som inte brukar vara så lyckosam med elva man, så varför skulle den fungera med tio?
Känslan var att vår enda möjlighet att göra mål var en fast situation eller att någon spelare skulle gå på genombrott och finta av tre, fyra motståndare. Tyvärr är det inte många i Liverpool som förväntas göra det senare.
Det finns självklart, särskilt med tanke på hur det hela slutade, andra bytesalternativ som hade tett sig bättre, till exempel att flytta in Jamie Carragher i mittförsvaret och dra tillbaka Steven Gerrard till högerbackspositionen. Chansartat? Oortodoxt? Ja, men definitivt skulle det sända signaler till laget om att: "det här tänker vi vända". Och inte bara till de övriga Liverpoolspelarna, utan även till Manchester United.
För exakt vad förväntade sig Houllier uppnå med 4-4-1, där Heskey spelar som ensam forward? "Vi backar hem och täpper till, håller 0-1 så länge som möjligt och hoppas att det dyker upp en chans"? Alternativt: "vi ser till att inte släppa till något mer bakåt och sedan satsar vi allt framåt med kvarten kvar"?
Det andra bytet
Vilket raskt för oss över på det andra bytet. Självklart hade Manchester United övertaget under matchen, men under sista kvarten av första halvlek och inledningen av den andra såg det ut som de trodde att matchen skulle vinnas bara av att de ledde med ett mål och var en man mer. Det här måste Houllier också ha upptäckt – Alex Ferguson gjorde det definitivt eftersom han till slut gjorde i ordning ett dubbelbyte, vilket nu inte hann genomföras innan matchen ändå avgjordes till hans fördel – så varför gjordes inget byte i det läget?
Medan United nöjde sig med att rulla runt bollen hade ett offensivt byte kombinerat med en framflyttning av positionerna kunnat överraska hemmalaget. Överdrivet optimistiskt kanske, men man måste som bekant våga för att vinna.
I väntan på dubbelbytet fick United en ny straff och Liverpoolspelarna gjorde resten av matchen en perfekt tolkning av "uppgivenhet". 0-2 på Old Trafford med en man mindre är inget drömläge, men det återstod trots allt 20 minuter av matchen. I det läget är det bara att chansa och försöka få in en reducering för att vända motståndarnas det-här-är-klart-känsla till skräckfylld förvåning. Om inte annat kunde ett offensivt byte ha gett en signal till spelarna om att det här inte alls är kört och att vi nu satsar allt framåt.
I stället är det först när El-Hadji Diouf närmar sig kokpunkten som Houllier tar av senegalesen och sätter in Vladimir Smicer – men inte gör han något mer.
Det tredje bytet
Om Houllier nu givit upp chansen till poäng – och det hade han ju uppenbarligen gjort tillsammans med spelarna – vilken var den ende spelaren på bänken som faktiskt hade kunnat få ut något av matchen trots storförlust? Ja, inte var det Bruno Cheyrou i alla fall. Jag talar inte om vilken spelare som nödvändigtvis hade kunnat vända ett 0-2-underläge, utan om en spelare för vilken det skulle vara en upplevelse att få spela på Old Trafford, om så bara i en kvart. Precis, det är Neil Mellor jag syftar på.
Som det står på en av oräkneliga Liverpoolflaggor: "The will to win is more important than the skill to win." I lördags visade vi varken prov på tillräckligt med skicklighet eller vilja för att vinna och det är det senare som gör mest ont.
