Ett passande slut
Slutet ont, allting ont.
"I don't want to go to Chelsea", sjöng Elvis Costello redan 1978 och det är svårt att inte hålla med efter den trettonde raka matchen utan seger på Stamford Bridge.
En mörk idrottsdag gick mot sitt slut i söndags, där finalförlusten i ishockey-VM mot Kanada bara strödde ytterligare salt i såren. Men ärligt talat infann sig inte den där verkliga besvikelsen efter 1-2-förlusten mot Chelsea, förmodligen beroende på att jag förberett mig på det här ända sedan förlusten borta mot Birmingham och jag så att säga steg för steg införlivat mig med det stundande ödet.
Det här har i mångt och mycket varit en säsong där man successivt har tvingats sänka förväntningarna, men Gérard Houllier har hela tiden hängt fast vid halmstråt: "ett bra lag förlorar aldrig två matcher på raken". Och det kan faktiskt vara värt att påpeka att trots alla Basel, Crystal Palace och Sunderland hade en förlust allt sedan i augusti alltid omgivits av poänggivande matcher – tills i går då. Lite symboliskt bröts även den sviten i den sista matchen av en säsong där det just oftast har varit nära, men inte mer för Liverpool.
Det är också anmärkningsvärt att vi för andra matchen i rad förlorade trots att vi tog ledningen, något som under tre år i ligan innebar att vi inte kunde förlora. Säsongen 2002/03 kunde nog inte ta slut snabbt nog...
Det är verkligen en klen tröst att spekulera i vad Stéphane Henchoz eller åtminstone Dietmar Hamann hade inneburit för matchens utgång, men utan att hänga ut någon efter ett misslyckat lagframträdande är det ändå Salif Diao som missar höjdduellen vid 1-1-målet och Djimi Traoré som drar på sig en onödig frispark, vilket förorsakar 1-2-målet, samt missar att täcka Jesper Grönkjaers skott i samband med det samma. Småsaker, ja visst, men det är småsakerna som skiljer toppspelare från okej spelare.
Men det värsta var hur lamt eller uppgivet – på gränsen till ointresserade – som vi uppträdde i en match där allt annat än seger var oacceptabelt. Är det så här spelet ser ut när vi måste vinna är tanken på hur det skulle se ut i vanliga fall skrattretande bara den. Förutom målet har vi två tama avslut av Michael Owen och Steven Gerrard inom ramen – pinsamt är bara förnamnet. För att citera en annan farbror med gitarr: "you can't start a fire without a spark".
Det första bytet – Emile Heskey in och Salif Diao ut – var väl inte så mycket att säga om, men de två andra var ju bara ypperliga exempel på hur det enda man åstadkommer med vissa byten är att ytterligare förrycka spelet. "Vänskapslandskampssyndromet" skulle man kunna kalla det. Visst hade John Arne Riise inte en kanonmatch, men vore det inte bättre att bara flytta upp honom på mittfältet snarare än att byta honom mot Bruno Cheyrou?
Chelseas kvittering, en spegelvänd karbonkopia av 1-0-målet, kom visserligen väldigt opsykologiskt och innan vårt ledningsmål hunnit sätta sin prägel på matchen, men med 75 minuter kvar av säsongen finns det väl inget annat läge än att ge allt - oavsett? "Blåmärken går över, men poängen består." Ja, det var nog ingen tvekan om vem av Graeme Le Saux och Steven Gerrard som verkligen led efter slutsignalen.
Gerrards tackling i slutminuten var för övrigt egentligen det första tecknet på att Liverpool verkligen ville vinna den här matchen, men den kom lite för sent och var egentligen aldrig nära att lyckas, något som är en beskrivning av ganska mycket av Liverpools företaganden de senaste nio månaderna.
