Kejsarens nya kläder
Gérard Houllier lät sy en svindyr spelarväv som när allt kom omkring endast visade sig bestå av luft.
Ode till Gérard Houllier:
"Jag letar efter någonting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälp mig finna.
En säsong går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man hade kunnat vinna."*
Det är en bedrövad man som går nere längs Merseysidefloden medan sensommarsolens sista värmande strålar sträcker ut sig över Liverpool en kväll i mitten av september. Han är inte bedrövad för att han, som så ofta har varit fallit under tiden i Liverpool, fått utstå spott och spe för en defensiv spelstil – tvärtom har supportrar de senaste veckorna varit ovanligt positiva och spontant kommit fram och uppmuntrat laget att vidhålla sin offensiva attityd – utan för att taktikjusteringen efter förlusten mot Arsenal i Community Shield snedtänt å det grövsta.
Åtta insläppta mål på fyra ligamatcher och en hårsmån från att för fjärde raka matchen endast nå en poäng är inte hållbart i längden och kanske är det här som Gérard Houllier väljer att ta ett beslut som kommer att forma resten av säsongen, men låt oss hoppas endast kom att forma säsongen 2002/03.
*(baserat på ett utdrag ur Tove Janssons Höstvisa)
"Det nya Liverpool"
Gérard Houllier har intygat att matchen mot Arsenal i Community Shield den 11 augusti 2002 var det som till slut fick honom att inse att Liverpool aldrig skulle kunna nå Manchester United och just Arsenal om laget inte tog spelet till en ny nivå. Det var dags för ”spelarna att bli mer uttrycksfulla på planen” som han själv uttryckte det. Knappt hann Houllier uttala ovanstående förrän ”det nya Liverpool” kunde skådas och framför allt var det inställning till matcherna och att ta initiativet direkt från avspark som var den stora skillnaden.
Spelarna löpte över stora ytor och stressade motståndarna högt upp, John Arne Riise tog vid där han slutade och målade mot både Aston Villa och Blackburn, Danny Murphy gjorde allt för att efterlikna Platini, Diouf gjorde två mål i Anfielddebuten och jag har aldrig sett Dietmar Hamann så bra som under den här perioden. Michael Owen kunde fortfarande inte träffa en skorsten inifrån med ett hagelgevär, men vad spelade det för roll när mittfältarna gjorde mål på beställning.
Men någonstans efter bortamatchen mot Bolton, som vi visserligen vann med 3-2, kunde man skönja en ny förändring som alltmer tog Liverpool tillbaka till gamla synder och till och med en blind man med huvudet i en säck kunde se att vi spelade för en poäng på Riverside Stadium den 9 november – dagen då allt vände. En match som det för övrigt finns anledning att återkomma till lite senare.
Fel grunder för fel beslut
Förändringen gick så snabbt åt båda hållen att jag har väldigt svårt att se att Gérard Houllier inte skulle ha beordrat taktikförändringar, men det här är förstås något som han aldrig skulle erkänna oavsett om det är sant eller inte. Tyvärr tog Houllier beslutet på fel grunder, då jag inte anser att det var laget som inte var redo för den nya spelstilen – det var backlinjen som inte var redo.
I praktiken handlade det om att vi flyttade upp mittfältets utgångspositioner ett par meter samtidigt som vi gav spelare som Hamann lösare tyglar och att alla kom till säsongsinledningen laddade och med fullt självförtroende. Men i backlinjen stod inte allt rätt till.
Jag är övertygad om att Houllier var säker på att Markus Babbel skulle komma tillbaka och fullfölja den största merparten av den här säsongen, en åsikt som till exempel försäljningen av Stephen Wright inte direkt ändrar på. Jag anar även, vilket naturligtvis är på väldigt lösa grunder, att Houlliers hårda kritik mot Babbel efter säsongen grundar sig i att han är så oerhört besviken på den fotbollsspelare som Liverpool aldrig fick tillbaka.
För med Jamie Carragher comebackande från sommaroperation och en Stéphane Henchoz med tidiga skadebekymmer började vår tidigare så stabila försvarsmur rämna betänkligt. Högerback under inledningen blev Abel Xavier och portugisen var direkt inblandat i fem av säsongens första sex baklängesmål och visade att han inte höll mot bättre motstånd. Djimi Traoré tjänstgjorde förtjänstfullt som mittback under försäsongsträningen, men fick finna sig i att placeras ute till vänster.
På vänsterkanten fick fransmannen stanna ett bra tag och en anledning verkade vara att Riise hamnade i kläm mellan Houllier och Nils Johan Semb efter att han hade tvingats spela 90 minuter för Norge i veckan före matchen mot Newcastle. Houllier hade specifikt bett om att Riise skulle sparas och eftersom fransmannen är principfast in absurdum fick lagets kanske mest vältränade spelare finna sig i att missa en ligamatch för första gången sedan han anlände till Liverpool. Hur man under några som helst omständigheter kan välja Traoré som vänsterback före Riise är en av den här säsongens största gåtor och det tog ett halvår innan Houllier kunde släppa sin princip inte enbart för att Henchoz var skadad.
En liten brasklapp när vi ändå talar om försvaret. Många har tagit upp att Sami Hyypiä inte har haft en särskilt lyckad säsong, men låt mig då inflika att Opta för tredje året i rad utsåg finländaren till Premier Leagues främste mittback baserat på tacklingsprocent, rensningar, mål och annan statistik. Före spelare som Rio Ferdinand, Sol Campbell, William Gallas, Kvarme och hans moster. Jag kan hålla med om att Hyypiä, framför allt under den första tredjedelen inte nådde upp till den där grymmenivån som han här skämt bort oss med tidigare, men i en backlinje som den vi ställde upp med mot Bolton – Diao, Hyypiä, Carragher, Traoré – skulle vem som helst kämpa förgäves.
Vad jag är ute efter är att en försvarslinje är så oerhört beroende av samspelthet och att veta var man har varandra. Kanske är det Henchoz frånvaro halva säsongen vi skall fästa uppmärksamheten på och inte det faktum att Hyypiä inte kunde markera både Ryan Giggs och Diego Forlan ensam på Manchester Uniteds 2-0-mål i matchen som alla vill glömma. Det absolut viktigaste för en mittback är att inte göra några misstag och jämför de mål som Henchoz är direkt inblandad på jämfört med den gode Traoré, så ser ni att åren som skiljer dem åt inte enbart är ålder.
Den här backlinjen, sällan lika från match till match under ett par månader, skulle nu plötsligt ta hand om en situation där Dietmar Hamann inte agerade städhjälp framför dem och där det plötsligt var nödvändigt att transportera bollen några meter extra. Det var de inte redo för och det var i mina ögon därför som "den mer uttrycksfulla spelstilen" snedtände.
Rom brändes på en natt
Vi fick en av de bästa ligastarterna genom alla tider, men kastade bort den. Vi hamnade i en Champions League-grupp där vi slogs med FC Basel och Spartak Moskva om avancemang och hade avgörandet i egna händer inför den sista gruppspelsmatchen, men kastade bort det. Vi hade en potential resa fram till semifinal i FA-cupen via Crystal Palace, Leeds (usel form och vi slog dem hemma i ligan), Sheffield United (som vi besegrade i Worthington Cup), men vi kastade bort det. Vi fixade 1-1 borta mot Celtic och skaffade oss ett gyllene läge inför returen, men vi slängde bort det. Vi hade chansen att reparera lite av skadan i den sista ligamatchen och vi tog ledningen, men – ni gissade rätt – vi kastade bort det.
Det kanske tydligaste exemplet på vårt förfall, och något som skrämmer mer än en helkväll med Kicki, Bettan & Lotta, är att jämföra de två matcherna mot Newcastle den här säsongen. I hemmamatchen den 2 november spelade vi ut skatorna så att fjädrarna rök till höger och vänster med ett spel jag trodde blivit kvar runt 1995. På nyårsdagen fyra månader senare såg vi ett Liverpool redo för nedflyttning och som skulle behöva hela svenska akademin för att kunna stava till ordet självförtroende.
Liverpool hade förvandlats från ett majestätiskt framglidande höghastighetståg till en skenande buss utan bromsar i nedförsbacke där ingen var villig att ta över ratten. Men var gick egentligen allting fel?
Första och sista utposten svek
Trots Steven Gerrard, Dietmar Hamann och Sami Hyypiäs betydelse för laget var de spelare som säsongen 2001/02 var ansvariga för flest direkt poängavgörande insatser utan tvekan Jerzy Dudek och Michael Owen. Jag skulle uppskatta att dessa båda herrar ensamma kan ta på sig uppåt 20-25 av de 80 poäng vi skramlade ihop den förrförra säsongen, genom matchavgörande räddningar vid 1-0-ledning och kliniska avslut på en av de tre chanser vi skapade på hela matchen.
Liverpool var inte enbart beroende av att dessa båda spelare gjorde en bra match; de var tvungna att göra en grymt bra match. Det är ingen tillfällighet att Dudek och Owens svackor den här säsongen precis sammanfaller med hela lagets kräftgång och sedan får folk nämna Gerrard och Hyypiä så mycket de vill. Nu var det ju visserligen inte bara så att Dudek gick från grym till bra, utan från grym till ganska nära usel.
Sander Westerveld kom tillbaka hösten 2000 med ett stukat självförtroende efter fotbolls-EM på hemmaplan och han erkände efteråt att detta starkt påverkat hans insatser i Liverpooltröjan och att det tog ett bra tag innan han hittade tillbaka rent mentalt. Efter 1-2-grodan borta mot Bolton fick Houllier nog och numera kämpar Westerveld om ligaguldet i La Liga. Déja vu-känslan var inte långt borta när Jerzy Dudek återvände efter fotbolls-VM 2002, där hans Polen var en av turneringens stora besvikelser, och plötsligt började agera tvålfångare. Så här i efterhand hade det bästa naturligtvis varit att låta Chris Kirkland ta över under inledningen av säsongen medan Dudek jobbade sig tillbaka mentalt.
Säsongen 2001/02 bäste målvakt blir självklart inte den sämste bara så där, något som han visade med insatsen i finalen i Worthington Cup samt genom fantomräddningar som den mot Charlton i slutet av säsongen, och jag tvivlar inte ett ögonblick på att han återigen kommer att visa var skåpet skall stå nästa säsong.
När det gäller Michael Owen kan det kanske låta orättvist att tala om "svacka" när han trots allt stod för 19 ligamål, men faktum är att Owen är en typisk "kollektivtrafikspelare". Du väntar och väntar på att något skall komma och precis när du givit upp hoppet kommer allt på en gång. Detta är signifikativt för ligaspelet de senaste tre säsongerna (låt gå för att en skada starkt bidrog till detta säsongen 2000/01, men sett till de följande två säsongerna kunde Owen om man skall vara elak lika gärna ha varit skadad även här) och som jag nämnde inledningsvis under den här rubriken sammanfaller Owens måltorka väl med våra höst- och vinterdepressioner, där en trepoängare ter sig som en utopi. Som jag varit inne på tidigare var skillnaden säsongen 2000/01 att Emile Heskey klev fram under säsongens andra tredjedel (blott två Owenmål på 17 ligamatcher september 2000 till april 2001) och höll målskyttet igång.
Michael Owens säsong 2002/03 i Liverpool kan sammanfattas enligt: 1 mål/9 matcher; 11 mål/10 matcher; 4 mål/22 matcher, 12 mål/15 matcher. I Premier League är motsvarande siffror: 1 mål/6 matcher; 7 mål/5 matcher; 1 mål/14 matcher; 9 mål/10 matcher. Siffror som antyder att Owen är så nära en periodare man kan komma och detta en säsong där han varit så gott som skadefri. Det är högst troligt att Owens arbete vid sidan av planen med att bygga upp musklerna har gått ut över spelet – något som han själv har intygat – men frågan är då hur vettigt det är av Houllier att matcha sin stjärna så stenhårt, särskilt under mitten av säsongen då uppenbarligen inte mycket fungerade?
Nu är det ju dock så att Michael Owens periodtorka blir så påtaglig eftersom det inte finns någon annan i Liverpool som regelbundet gör mål, ett problem som funnits i åratal, och jämfört med Emile Heskeys finfina noll mål på nitton matcher mellan den 6 oktober 2002 och 18 januari 2003 var ju Owen ostoppbar under motsvarande period. Vi kan också se skillnaden och behovet av att någon annan tar målansvaret genom att studera Owens två torrperioder den här säsongen, då mittfältet klev fram och stod för åtta av tio mål i det inledande ligaspelet och därmed räddade offensiven.
Owen har på grund av sin ringa storlek och styrka tvingats utveckla förmågan att skärma bollen från motståndarna genom att sänka tyngdpunkten och tima rörelsemönstret. Få spelare besitter hans teknik och bollkontroll, något som lätt glöms bort och jag är övertygad om att han hade öst in 35 ligamål per säsong i "rätt lag", och det är oerhört sällan som Liverpools nummer 10 blir av med bollen eller ger bort den. Bara så att ingen får för sig att jag vill göra mig av med Owen. Däremot måste Houllier lära sig att identifiera Owens måltorkor och ge andra spelare chansen.
Fortsättning i Del II.
