Lagbanner

Kejsarens nya kläder - Del II

Gérard Houllier lät sy en svindyr spelarväv som när allt kom omkring endast visade sig bestå av luft.

Säsongskrönikan fortsätter...

The thin red line

Skador på nyckelspelare som Stéphane Henchoz och Dietmar Hamann samt att kuggar som Steven Gerrard inte nådde upp till toppnivå, i tillägg till vad jag just diskuterat om Jerzy Dudek och Michael Owens längre dippar, är självklart avgörande faktorer för vår stapplande säsong.

Men samtidigt som man kan få för sig att jag försöker skylla motgången på små marginaler vill jag peka på hur små marginaler det är vare sig Liverpool vinner eller förlorar. Gérard Houllier har byggt upp ett lag som sedan han tog över blivit utspelat färre gånger än du har fingrar på ena handen; sista 20 minuterna hemma mot Barcelona, bortamatchen mot Valencia, stundtals på Stamford Bridge och möjligtvis ytterligare någon match dyker upp i huvudet. Samtidigt, fast tvärtom, är det under samma period få matcher där vi har spelat ut motståndarna, fört matcherna och tidigt punkterat matchen. Den här säsongen har utskåpningarna bisarrt nog sammanfallit med förlorade poäng.

Liverpool dansar fram längs trepoängslinjen, där varje litet misstag av laget eller motståndarna snabbt kan ändra utgången, men aldrig tillräckligt långt från linjen för att vara riktigt säker åt något håll. Jerzy Dudeks fummel mot Middlesbrough blev snöbollen som satte igång lavinen, men lika viktigt för fortsättningen var den inledningsvis nämnda enpoängsinställningen vi gick in till matchen med, och även om Dudeks blunder blev den utlösande faktorn blottlade den egentligen det allra största problemet Liverpool har – underordnat allt vad skador på nyckelspelare heter – nämligen avsaknaden av ett offensivt grundspel, eller stundtals grundspel över huvud taget.

Vi har levt på spetskompetensinsatser av Dudek och Owen samt en engelsk fightmentalitet och att laget är större än summan av spelarna. När så självförtroendet fick sig en rejäl törn såg vi att det inte fanns så särdeles mycket att hämta där under. Efter tolv spelade ligamatcher låg vi i topp av tabellen för skott mot mål och hade en måleffektivitet på 15 %, under de följande 14 ligamatcherna behöll vi tätpositionen i tabellen över antalet avslut, men sänkte vår målprocent till fasansfullt låga 6 %. Kanske sitter för mycket av Liverpools styrkor i huvudet och inte i fötterna?

Plötsligt blev vi laget som alla kunde slå och där även de mest talanglösa spelarna kunde prestera. Har du inte gjort mål på bortaplan på åtta timmar, kom till oss så bjuder vi på det snyggaste frisparksmålet ni kommer att göra de närmaste åren. Gör ni tio mål på 18 ligamatcher, kommer självklart tre av dessa mot oss och en spelare som lyckades hitta nätet endast en gång ytterligare under säsongen gör lika självklart två mål i samma match. Tar du sex poäng på de avslutande 25 ligamatcherna och är bland det sämsta som satt sin fot i högstadivisionen någonsin tar du givetvis fyra av dessa mot Liverpool, och en målvakt som tidigare ”inte kunde fånga en badboll” gör sitt livs matcher.

Jag skulle kunna fortsätta ett tag till, men känslan av att Liverpool mötte samtliga lag just som de toppade formen och att allt motståndarna gjorde blev mål har nog aldrig varit större.

Det har blivit för lätt att ta en plats i startelvan

Emile Heskey verkar ha stannat i utvecklingen sedan han kom till Liverpool och det spelar ingen roll att han är den störste råtalang som Pontus Kåmark någonsin har sett. Heskey har en kombination av styrka, snabbhet och arbetskapacitet som förmodligen hade givit honom en lysande karriär inom amerikansk fotboll, eller gjort honom till en riktigt bra forward för den delen, men mentalt sätt måste han ha en spärr av monstruösa mått. Visst lider Heskey av att vårt mittfält sällan följer med upp och att hans bollmottagningar och tillbakanickningar går ut i intet samt att han gås mycket hårt åt av motståndarna; om Heskey verkligen hade lagt sig ner varenda gång någon gick åt honom med ojusta medel skulle vi ha haft spelsekvenser på femton sekunder mot europeiska lag.

Emile Heskey har kvaliteter som gör honom viktig i matcher där vi behöver muskler framåt och en extra försvarare på fasta situationer, men det han har visat upp de senaste två åren är inte på långa vägar tillräckligt för att delta i 52 av 60 matcher under en säsong. Vi måste hitta en forward som kan avlasta Michael Owen och med åtminstone någon som helst regelbundenhet göra mål och det slutgiltiga beviset på att Heskey aldrig kommer att bli en naturlig avslutare fick jag när han brände ett 70-metersfriläge hemma mot Crystal Palace. Det finns dessutom skrämmande statistik från den här säsongen som visar att Owen och Heskey inte hittat varandra med en enda passning under 90 minuter.

Håller man en plats i Liverpool 75 % eller mer av säsongen skall man vara en spelare av toppklass, inte spela bara för att det inte finns alternativ, och det känns som ett svaghetstecken när Jamie Carragher och Danny Murphy är givna i startelvan (de har endast missat en respektive två av de matcher som de inte varit avstängda eller skadade i). Jag vill inte vara elak, men Carragher är högst troligt Premier Leagues sämsta högerback offensivt sett och då håller det inte att vara aldrig så bra defensivt. Carra har mittback skrivet över hela sig och kanske är det på den positionen han borde återskolas samt i matcher där vi effektivt vill radera ut en kantstjärna eller förväntar oss att ligga på defensiven.

Danny Murphy har höjt sin lägstanivå ett snäpp och varit strålande när han varit i form, men går fortfarande igenom drönarperioder och som i fallet Owen måste Houllier lära sig att vila även "the untouchables".

Det är när man letar efter positiva aspekter av säsongen 2002/03 som man inser hur riktigt dåligt det har varit, men jag kan efter ansträngning åtminstone hitta ett par. Steven Gerrard och Michael Owen har för första gången gått igenom en hel säsong utan sina vanliga skadekänningar (de har missat enstaka matcher, men det har inte berott på "Liverpoolskadan"). Även om de för det, eller kanske just på grund av som i Owens fall, inte har haft en lyckad säsong är det oerhört positivt att dessa två Anfielddiamanter verkar ha lagt de gångna årens skadebekymmer bakom sig.

Milan Baros må fortfarande ha tendenser att bara böja ner huvudet och köra blint, men det steg framåt som han har tagit sedan förra säsongen samt det faktum att han håller en anfallsplats i Tjeckiens landslag är värd all beundran. Baros och Owen har dessutom sett ut att trivas väldigt bra ihop som anfallspar. Slutligen kan Houllier nu knappast längre blunda för det faktum att vårt spel oftast har varit alldeles för undermåligt och att det under inga som helst omständigheter får bli en tredje vintersvacka på tio matcher.

Hitta spelglädjen!

Under ganska kort tid har spelare som Robbie Fowler, Nick Barmby, Christian Ziege, Jari Litmanen, Jamie Redknapp och Gary McAllister lämnat klubben och med Patrik Berger och Markus Babbel på väg bort ser vi en spelaromsättning nästan i paritet med den Houllier hade under sin första säsong. Fyra år in på femårsplanen borde omsättningen inte vara så stor och om det beror på många felbeslut eller oväntade skador låter jag vara osagt.

Dessa rutinerade herrar jag räknade upp ovanför skall nu ersättas av 20+-åringar som dessutom aldrig satt sin fot i Premier League tidigare. Jag har redan varit inne på hur viktig självförtroendet är för många spelare i truppen och kanske är det främst här som det märks hur ung truppen är, för skall vi kunna ta ett steg framåt och få det så hett eftertraktade grundspelet måste vi ha spelare som vågar ta ut svängarna på fotbollsplanen. Någon måste visa att de vill ha bollen, antingen genom att ta en löpning eller genom att komma ner och möta bollen. Vi får inte vara rädda att ta tag i matcher, även om motståndarna inte vill spela, och oavsett om vi spelar med naturliga yttermittfältare eller inte, så måste vi bredda spelet. Bredda det genom att inte enbart förlägga alla anfall centralt rakt framifrån mål, utan arbeta oss in från kanterna. Vi måste även försöka lyfta upp laget likt vi gjorde i början av säsongen och förlänga anfallen. Dels för att göra kontringarna ännu mer blixtsnabba, men också för att kunna återvinna bollen i en andra- och tredjevåg.

Liverpool kan vinna Premier League nästa säsong, men jag tror det inte – jag måste vara ärlig – däremot är jag säker att vi kan visa upp det spel som inledde den här säsongen, med en positiv attityd och inte minst en känsla av att spelarna verkade ha kul ute på planen. Och det kommer förr eller senare att ge oss ligaguldet.

Fotboll med ett leende på läpparna, det vore väl något?

Mattias Herner2003-05-10 20:45:00

Fler artiklar om Liverpool