Inför 03/04
Här kommer Stefan Elofssons tankar inför den stundande säsongen.
En match.
En match av nio matcher var allt vi klarade av att vinna utan Dietmar Hamann på planen ifjol. Det är 11%. När Hamann efter skadan kom tillbaka in i laget snittade vi 2.27 poäng. Det är mästartakter.
Nu ska vi klara oss utan honom fram till november, och av någon anledning tror jag att vi klarar det. Vi kommer kanske inte att visa mästartakter, men det är heller inte nödvändigt.
Aftonbladets Simon Bank tror att en bra start för oss är ett måste, och för all del, en sådan hade varit angenäm och gett oss välbehövlig arbetsro, men personligen så känner jag att en ny vinterperiod i moll kan vara allt som behövs för ett nervöst sammanbrått.
Får vi en dålig start kommer jag att lida, men om jag återigen får genomlida en becksvart period mellan november och februari där vi knappt plockar en enda poäng, ja då blir det ett lidande av betydligt större mått.
Men för att återknyta till den där enda vinstmatchen då. Det var Southampton borta och vi vann med 1-0 efter mål av Emile Heskey. Egentligen kan man också lägga till bortasegern mot West Ham i början på februari, då vi krossade det sedermera nedflyttade Londonlaget med 3-0. Där spelade Hamann nämligen bara ett fåtal av slutminuterna.
Vad gjorde vi för speciellt i de här matcherna? Egentligen inget tror jag. Southampton hade vi lätt för under hela säsongen, vi vann tre av tre, och West Ham var illa dåligt helt enkelt. Men det finns ändå en del gemensamma saker som kan vara värda att ta i beaktning.
Till exempel så gjordes alla mål i dessa två matcher på fasta situationer. Nu spelade vi i och för sig ganska småtrevlig fotboll vid båda tillfällena, i alla fall för att vara Liverpool på en arena som inte heter Anfield, men jag tror att fasta situationer är ett mycket vikigt vapen att ta fram om spelet låser sig, eller om det "vanliga" målskyttet inte fungerar.
Vid samtliga tillfällen var John Arne Riise, assistmakare. Han slog frisparken till Emile Heskeys segermål på St Marys, och han tog hand om alla de hörnor som föranledde våra mål på Upton Park.
På försäsongen har vi gjort 25 mål hittills, ett på en fast situation (jag räknar inte in El-Hadji Dioufs straff), Owen mot Crewe på hörna.
Hörnläggare? Riise såklart.
Noterbart är också att El-Hadji Diouf spelade yttermittfält i de båda matcherna.
Men Hamann skadad eller inte. Oavsett om tysken är med eller sitter på läktaren så känner jag en optimism inför den stundande säsongen. Jag ska inte säga att tyskens operation inte påverkade min inställning i negativ riktning. För det gjorde den. Optimismen rubbades, men den slog inte undan benen på den.
Det är väl egentligen inte mer som talar för Liverpool än för något annat av topplagen, och det vi visade upp ifjol skrämde ju inte ens Lille Skutt. Men jag tror att flera av spelarna växte. Flera fick behövlig tid att skola in sig, och några av de som inte nådde upp till sin normala standard kommer att höja lagets nivå avsevärt om de lyckas med den bedriften nu. Och det tror jag att de gör.
Framförallt är det tre spelare som jag tror mycket på inför vad som komma skall. Tre spelare som inte var särskilt lyckade ifjol, men som med all säkerhet vill motbevisa kritikerna i år.
1. Steven Gerrard.
Steven var ojämn ifjol. Han var sliten och han nådde sällan eller aldrig upp till de höjder som han gjort under de två säsongerna innan.
I år är han ute efter revansch.
Kanske är "Stevie G" lagets sämsta förlorare, men det ser jag som en nästan enbart positiv egenskap när han har Gérard Houlliers vakande öga på sig.
Jag kan visserligen inte försvara de onödiga varningar han ådrar sig själv ibland, han behöver liksom inte käka upp motståndarens barn, som en viss boxare ville göra innan han skulle möta Lennox Lewis, men om han bara vill gnaga lite grann på dem så låter jag udda vara jämt.
Att Steven hade ett dåligt år är inte heller särskilt konstigt i ett längre perspektiv. "Glöm inte att killen bara är 23", är en mening vi hört till leda under det senaste halvåret, men det finns en poäng. Utvecklingsmässigt ligger han inte alls efter David Beckham till exempel. Tvärtom.
2. Emile Heskey.
Emile Heskey har inte lyckats upprepa den första hela säsong han upplevde på Merseyside. Den var nästan en enda lång succé, men baksmällan har blivit ganska så tung. Ofta har han, som offer för sin egen framgång, blivit ganska så orättvist behandlad, tycker jag i alla fall, för han har gjort många bra matcher sedan den säsongen (2000/01). Fjolåret var dock en besvikelse, det är inte tu tal om det.
Men liksom alla andra i laget har han förhoppningsvis lärt sig en hel del och försäsongen har lovat gott. Men någon upprepning av millenniumsäsongen , då han radade upp 22 fullträffar, ska vi inte hoppas på. Någon målskytt är han inte, och kommer nog heller aldrig att bli. Jag har sett alldeles för många flagranta exempel på det motsatta. Men en stor nytta kan han göra för laget i alla fall, och det finns ingen som kompletterar Michael Owen så bra som "Bruno" när han är i form och har självförtroende.
Expekt ger för övrigt 150 gånger pengarna tillbaka på Emile Heskey som skytteligavinnare. Det tycker jag i och för sig var ganska så taskigt.
Mot Sparta Prag alltså, som av samma bolag beräknas ha lika stora, eller ska vi säga lika små, chanser att vinna Champions League.
3. El-Hadji Diouf.
Det är lätt att glömma bort hur bra El-Hadji Diouf var under VM 2002.
Ni som inte kommer ihåg kan fråga Olof Mellberg. Han minns nog.
Houllier visste om hans potential och hade redan affären i lås när "Seriemördaren" slog igenom. Det var tur det.
Att El-Hadji hade problem ifjol är inget konstigt. Man kan ha det enklare än att komma som färsk till Premier League, nästan utan att ha kunnat njuta av någon som helst semester.
Jag har tidigare tagit upp exemplena med Fredrik Ljungberg och Robert Pires, men det skadar inte att göra det igen. Båda dessa hade stora problem under debutåret i Premier League. Tempot var för högt och tacklingarna för hårda. Idag är det inte många som bryr sig om det.
Visserligen finns det sådana som bara behöver ett par tre timmar på sig för att anpassa sig till Premier League och engelsk fotboll, sådana som Ruud van Nistelrooy, men alla är olika och holländaren låg längre fram utvecklingsmässigt när han anlände, än vad Diouf gjorde.
Senegalesen har alla förutsättningar för att bli en riktigt bra Premier League-spelare och redan ifjol visade han faktiskt en hel del av sitt register framåt vårkanten. Tråkigt nog kom det mesta i skymundan av Liverpools dåliga spel och en viss spottloska.
Den här säsongen blir bättre.
Förutom dessa finns ytterligare några faktorer som gör att jag med glädje ser fram emot den nya säsongen.
Värvningarna är en sådan faktor. Harry Kewell är i en och samma person nästan allt det vi längtat efter. En bollskicklig spelare, som trivs i tomrummet mellan anfall och mittfält, och även om han inte kommer att spela som renodlad ytter är jag rätt övertygad om att han kommer att bidraga till att kantspelet sparkas igång.
Steve Finnan kommer också att bli nyttig, det är jag rätt säker på. Han ger laget ytterligare en dimension och det var klokt av Houllier att värva någon spelare som ligger ganska långt fram i sin karriär. Unga lovande spelare är ju i och för sig inspirerande, men om de blir överrepresenterade kan konsekvenserna bli ödesdigra.
Om alla, eller i alla fall den större delen, av ovan nämnda spådomar slår in får vi dessutom en bonus. Och den är kanske allra skönast.
Michael Owen kommer att ösa in mål. Det kan vi vara säkra på att han gör om ingen skada ställer till det. Förra året var en dålig säsong för både Liverpool och Michael, men ändå blev det ett målrekord.
Om Kewell, Heskey och Diouf hjälper till att dela på bördan i offensiven, ja då kommer Michael att kunna spela ut helt och fullt.
Owen hade en extremt otacksam uppgift ifjol när anfallsspelet var lika fantasilöst som en testbild. I en fungerande och variationsrik offensiv gör Michael mål slentrianmässigt.
De andra lagen
Den undermåliga ekonomin hos många europeiska klubbar har ju föranlett en ganska så måttlig transfercirkus den här sommaren. Den har väl i och för sig ändå varit fullt tillräcklig.
Förlusten av David Beckham, och det faktum att Ronaldhino inte valde England gjorde ju att Premier League tappade lite glans, men Chelseas värvarcirkus (som förvisso mest handlat om inrikeshandel) och alla de nya spelarna, gör ändå att jag inte ser ligan som mindre intressant eller spektakulär en tidigare.
(Läste ni förresten att Lasse Sandlin i Aftonbladet, när han vägde de som flyttat och de som tillkommit i Premier League mot varandra, nämnde Jesper Blomqvist som en av tre emigranter, de andra två var Zola och Beckham. Jag tror inte ens de mest inbitna Charltonfansen offrade en tår när det blev klart.)
Om något lag när ligan avslutas i maj har sprängt sig in bland de fem lag som placerade sig högst upp sist, så kommer det laget att beskrivas som årets överraskning. Alternativt kommer ett eller två av de fem forna topplagen stämplas som årets flopp.
Det går egentligen inte att tro på något annat än att dessa fem gör upp om de översta platserna också den här gången.
De regerande mästarna från Manchester har förlorat två mittfältare av yppersta världsklass. Ändå kommer de givetvis att vara med i toppstriden också nästa vår. Det är klass det.
Men jag tror ändå att förlusterna av Beckham och Juan Veron kan bli mer kännbara än vad Sir Alex vill tro.
Beckham därför att han var en sådan ikon och dessutom en fotbollsspelare som bara med sin blotta närvaro inger respekt hos motståndarna.
Veron därför att han sakta men säkert hela tiden blivit bättre. Hans debutsäsong var medioker. Den andra var ojämn. Något sa mig att denna skulle bli riktigt bra. Det kan vara Chelseas bästa värvning.
Jag tror inte att Man Utd får behålla pokalen.
Hos Arsenal har det inte hänt särskilt mycket. Men Pires och Patrick Viera har satt sina autografer på nya kontrakt och det kan vara nog så viktigt. Avgörande blir förstås hur snabbt man lyckas etablera en ny målvakt.
Newcastle har i skuggan av Chelsea värvat ganska så smart. Lee Bowyer var billig och kan blomma ut. Det kan i kombination med Bobby Robsons lagbygge, som nu börjar ta form, bli riktigt farligt.
Vår premiärmotståndare Chelsea har fått de stora rubrikerna i sommar, och konstigt vore annat. Roman Abramovich har gett fotbollsfolket nya perspektiv på begrepp som miljonbygge och aktiv transferpolitik.
Man har värvat stort, och för all del smart också, det vore ju direkt korkat att benämna inköp av några av öarnas mest lovande spelare, i kombination med redan etablerade stjärnor, som "dumma", men det behöver egentligen inte vara något att skrämmas av.
Får Claudio Ranieri som han vill blir det givetvis farliga, men skulle det gå dåligt i början kommer mediedrevet att trampa igång med full kraft, och då blir det åttiogradigt uppförslut hela vägen fram till maj. I åtanke bör man också ha att Chelseas framgångsrecept från förra säsongen bottnade i en filosofi som går stick i stäv med den man anammat i år. Då behöll man i stort sett hela truppen intakt, och bärgade mycket tack var det en efterlängtat plats i Champions League.
Premiären
Tack vare Chelseas förehavanden under sommaren kommer Liverpools premiär på söndag få en helt annan uppmärksamhet än någon annan öppningsmatch som jag kan dra mig till minnes.
Men är den viktigare för det? Tveksamt.
Toppmatcher är alltid viktiga, men det kommer många chanser till revansch, den första i tredje omgången då vi stöter på Everton.
Hur laget formeras på söndag blir i alla fall väldigt intressant. Mittfältsfrågan är ännu inte helt avgjord, men Danny Murphy, Igor Biscan och Harry Kewell har redan bokat tre av platserna. Den fjärde skulle jag tro står mellan El-Hadji Diouf och Vladimir Smicer.
Viktigt är att Biscan kommer in i rollen med en gång. Hans insatser har ju varierat i nivå om man säger så. Tommy Smith ville se mer aggressivitet från kroatens sida, och där håller jag nog med. Det är inte det att han är feg, eller lägger fingrarna emellan i närkampsspelet, men han är aggressiv på ett klumpigt sätt istället för ett hetsigt, ettrigt och för en motståndare så irriterande sätt.
Han har visat prov på taskig tajming så att säga. Det vill jag inte se något av på söndag.
Läste förresten att Jamie Redknapp blivit lagkapten i Tottenham? Är det bara jag som anser att Houllier borde haft lite mer tålamod med honom? Det är ju inte så att vi idag kan stoltsera med en trupp enbart bestående av titanmänniskor på vilka skador inte biter.
Till sist. Den amerikanska författarinnan Minna Antrim levde i nästan hundra år och hon hann på den tiden säga väldigt många kloka saker. Bl.a. sa hon vid ett tillfälle att "Erfarenhet är en bra lärare, som skickar svindyra räkningar".
Jag hoppas innerligt att Houllier inte ligger efter med betalningarna. I så fall tror jag att den här säsongen kan bli riktigt rolig. Det tror jag faktiskt.
