Krönika: Varför?
Efter en tung inledning på säsongen ställer jag mig frågan: Varför spelar vi inte lika bra som för 20 år sedan? Vad är skillnaden?
Efter den sämsta starten för Liverpool sedan Premier League bildades (tangerat med säsongen 97/98) så är det allt flera som anser att manager Gerard Houllier inte bör få fortsätta att leda laget. Den frågan tänker inte jag ta ställning till här och nu, utan nöjer mig med att konstatera att säsongsinledning långt ifrån har varit bra. Jag tänkte däremot här och nu försöka hitta skillnaderna i spel och spelare jämfört med tidigare framgångsrika Liverpoollag.
Som ung grabb så upptäckte jag själv Liverpool i slutet av 70-talet, och med det spel och de framgångar som klubben hade då så var det inte svårt för en kille på sex-sju år att fatta tycke för det röda laget (hade det varit nu så hade jag direkt kallts för gloryhunter) från en stad långt borta som hette Liverpool och som spelade en glimrande fotboll.
Efter den minst sagt skrala inledningen på den här säsongen så har jag under den senaste tiden oftare och oftare tröstat mig med att gå tillbaka och titta på gamla matcher från just slutet av 70- och början av 80-talet, och jag har försökt hitta skillnaderna på då och nu och därmed också försöka hitta orsaken till att det inte gnistrat om Liverpool den senaste tiden.
Det första som slår en när man ser en match som är 20 år gammal är naturligtvis skillnaden i tempo. Matcherna i dag går oerhört mycket fortare vilket gör att spelarna under större tid av sin löptid under matcherna måste hålla ett högre tempo nu än spelarna för 20 år sedan. Att tempot blivit högre är en naturlig del av utvecklingen inom toppfotbollen, men det som slår mig i jämförelsen med Liverpool runt 1980 är det faktum att det ser ut som om spelarna löpte mer på den tiden.
I modern fotboll så finns det egentligen bara två modeller att spela anfallsfotboll på just nu. Antingen försöker man kontra och anfalla direkt när man vunnit bollen från motståndaren, eller också så håller man i bollen och spelar runt den i backlinjen en stund, för att sedan försöka avancera. Ser man statistiskt på dessa två anfallsmöjligheter så är taktiken kontring överrepresenterad när det gäller mål med ett förhållande på ungefär 80%-20%. Så var det inte för 20 år sedan. Varför?
Naturligtvis så är en stor del av förklaringen det faktum att alla lag blivit bättre taktiskt på att förvara sig, men borde då inte rimligtvis också anfallsspelet ha utvecklats åt samma håll? Det tycker jag nämligen inte att det har.
Jag återkommer då till Liverpool runt 1980. Av de matcher jag sett från de här åren runt 1980 så gör Liverpool säkert runt 50% av sina mål efter ett statiskt anfallsspel där man håller bollen med 15-20 passningar på offensiv planhalva och sedan sticker in en boll i straffområdet som någon anfallare, eller mittfältare för den delen direkt avslutar med att skicka in i mål. Sådana mål ser man ytters sällan i dagens Liverpool. Vad kan det här bero på? Jag tror att förklaringen stavas rörlighet utan boll.
När Bill Shankly kom till Liverpool redan i slutet av 50-talet så lade han grunden till de framgångar som Liverpool sedan skördade under 25 år, och filosofin var så fruktansvärt enkel som man nästan skrattar åt den i dag.
Shanks sade:
När du får bollen, spela då den ifrån dig så fort du kan till den närmaste spelare du ser som har en röd tröja. Flytta dig sedan snabbt till en bättre position än den du tidigare hade och få tillbaka bollen. Shanks kallade metoden "Pass and move och det är världens enklaste sätt att spela fotboll på, men det gäller att ALLA i laget rör sig. Hela tiden. Annars faller hela spelidén.
Nu är det mycket möjligt att dagens manager Gerard Houllier inte alls vill spela på det här viset, men från de matcher jag har sett de senaste två säsongerna så är det just rörligheten, eller snarare bristen på rörlighet, som har gjort att Liverpool inte spelat bra och inte heller nått några större framgångar.
Som tidigare sagt så är tempot i dagens fotboll ofantligt mycket högre än på Bob Paisley's tid runt 1980, men på den tiden drack spelarna öl varenda kväll (en del säkert i halvtid också..) och det här med sunda kostvanor och mental träning var ord som ännu inte uppfunnits, och trots det så ser det ut som om spelarna sprang mera, eller åtminstone mera rätt, än vad dagens Liverpoolspelare gör och jag vägrar tro att det beror på att dagens spelare är sämre tränade, så vad beror det på?
Jag har naturligtvis ingen lösning på det här (i så fall hade jag stått på Melwood just nu) men faktum tycker jag kvarstår, Liverpool av i dag rör sig för lite när man själva har bollen. Om det sedan beror på bristande spelintelligens hos spelarna, taktiska dispositioner från bänken eller rädslan att tappa sin position om motståndarna skulle bryta anfallet låter jag vara osagt, men skall vi komma ur den ganska djupa kris som Liverpool för närvarande befinner sig i så måste något hända på den här fronten.
Vi kommer att vinna ett antal matcher den här säsongen eftersom vi fortfarande har ett par världsspelare i laget, men frågan är om dessa spelare blir kvar framöver om vi fortsätter att spela så kantigt som vi gör just nu.
Det var den rent spelmässiga skillnaden som jag hittat i min jämförelse med Liverpool från runt 1980, och den andra är att vi i dagens trupp saknar ett par spelartyper som fanns i laget på den tiden.
Det första konstaterandet jag gör är att Liverpool för 20 år sedan var det första lag i England som lyckades få med sina ytterbackar i anfallen. Med Phil Neil till höger och Alan Kennedy till vänster hade Liverpool två djupledslöpare med fruktansvärd kapacitet och de två gjorde tillsammans 1004 matcher för Liverpool och 81 mål. Dessutom var de två mycket bra defensivt. Alan Kennedy (a.k.a. Barney Rubble) är också den enda brittiska spelare som avgjort två finaler i Europacupen.
Två offensiva ytterbackar har vi dock faktiskt även i dagens Liverpool, i Steve Finnan och John Arne Riise, nu skall de två bara lära sig att utnyttja sina offensiva kunskaper på bästa sätt, och det utan att låta defensiven bli lidande. Ytterbackarna tycker jag därför att vi lämnar utan anmärkning i den här sammanställningen.
Däremot när det gäller mittbackarna så har jag synpunkter. Sami Hyypia och Stephane Henchoz har båda varit mycket bra defensivt sedan de kom till klubben, men jämfört med partnerskapet Alan Hansen-Phil Thompson så är dom hästlängder efter. Rent försvarsmässigt är det möjligt att Hyypia och Henchoz håller ungefär jämna steg, men i passningsspel och i det offensiva spelet så bör dom inte nämnas på samma sida ens.
Alan Hansen var en gudabenådad mittback som var ungefär 20 år före sin tid. Med lite tempoträning så skulle killen förmodligen ha klarat sig mycket bra även i dagens fotboll tack vare sitt enorma spelsinne. Just spelsinnet var det som gjorde Hansen till en sådan fantastisk spelare. Killen kunde stå mitt på egen planhalva och lulla lite med bollen, för att i nästa ögonblick slå en boll på 50 meter som landade på skosnöret på Ian Rush som kom farande i full fart, och tre sekunder senare var det mål. Någon som sett Hyypia eller Henchoz slå en passning på över 20 meter offensivt till rätt adress den här säsongen?
Just Alan Hansen's spelsinne var också det som gjorde honom till en bra offensiv mittback och av de 12 mål (det var väldigt mycket för en mittback på den här tiden) han gjorde, så var det väldigt få som kom på fasta situationer, de allra flesta kom efter en lång rush in i straffområdet där han ofta anlände i exakt rätt tid för att på ett tillslag kunna spela in ett precist inlägg i mål. Just Hansen's spelsinne visar sig också i det faktum att han spelat internationellt även i basket, volleyboll, squash och golf. Någon som kan tänka sig Stephane Henchoz på en squashplan?
Mittfältet var egentligen den starkaste lagdelen för Liverpool under de framgångsrika åren i början av 80-talet, och visst har man fortfarande en enorm respekt för namn som Jimmy Case, Graeme Souness, Terry McDermott, Ray Kennedy, Sammy Lee och Steve Highway, men jag tycker ändå att vi i dagens lag har en mycket bra besättning på mittfältet, om bara alla rör sig.
Framåt så har vi i dagens spelartrupp fyra landslagsforwards, varav Michael Owen väl fortfarande räknas som en världsspelare, men vi har inget forwardspar som är ens i närheten av att mäta sig med det par vi hade under åren runt 1980.
Det hela började ju redan i början av 70-talet med paret John Toshack och Kevin Keegan, som många på den tiden kallade telepatiska, men frågan är ju vad man då säger om forwardsparet som från slutet av 1980 och i stort sett tio år framåt spred skräck i motståndarförsvararen. Jag talar naturligtvis om Ian Rush och Kenny Dalglish.
Michael Owen och Emile Heskey i all ära, dom är båda landslagsspelare, men som par så kan jag säga att det är ytterst få i världen genom tiderna som slår det som Rush och Dalglish utförde tillsammans. Dalglish köptes till Liverpool 1977 för att ersätta målkungen Kevin Keegan när denne flyttade till Hamburg, och Dalglish gjorde ett mycket bra jobb.
Från det att en ung kille vid namn Ian Rush i december 1980 gjorde debut för Liverpool så blev dock målskytten Dalglish, framspelaren Dalglish och det hela fungerade fruktansvärt bra. Tillsammans gjorde skotten och walesaren 1169 matcher och 518 mål under åren 1977-1995 och även om både Emile Heskey och Michael Owen är unga så kommer dom inte att komma i närheten av de här siffrorna.
Vore jag manager i Liverpool just nu så skulle jag först och främst se till att börja spela smålagsspel med tillslagsbegränsning på träningarna igen för att få igång rörligheten och spelglädjen. Jag skulle vidare inhandla en spelande mittback. Dessa två åtgärder tror jag är genomförbara.
Den tredje är det inte.
Det går nämligen inte att bara gå ut och inhandla ett forwardspar som på beställning snittar mellan 35 och 40 mål per säsong under 15 år, så där får vi fortsätta att hoppas på att Michael Owen kan dra ett tungt lass även framöver. Lyckas han inte med det så är jag rädd att vi får vänta väldigt läge innan vi vinner någon stor seger igen.