"You british are insane"
DEL III
Efter matchen är det the Albert igen. Atmosfären är underbar, ölet skummande och stämningen...god. Jublet når nya höjder när Fulham tar ledningen mot Man Utd. Beskedet meddelas via tv.
Innan turen tillbaka till hotellet och innerstan går vi ett varv runt Anfield. Kring spelarutgången, som vi först då blev varse om att den existerade, har ett gäng ungdomar flockats. Vi fattar kamerorna och ställer oss i ledet med förhoppningen om att någon Liverpoolspelare ska dyka upp. Tyvärr har de flesta lämnat. Vakterna vägrar säga vilka som finns kvar där inne, men det var inte svårt att lista ut när det skulle komma någon prominent person ut genom dörren för var gång fick orangejackorna något allvarligt i blicken samtidigt som de placerade ut sig på en rad med jämna mellanrum. Jag står så att jag kan klappa på Mark Viduka, Peter Reid, Alan Smith, Dominic Matteo, David Batty och Alan Smith. Men jag låter bli. Killen bredvid mig får autografen av Smith på sin matchtröja. "Jaja, nu kan du kasta den", säger jag.
Killen blir stensur och säger något till sina kompisar där orden "taking a piss at me" ingår.
På eftermiddagen och kvällen flanerar vi runt i innerstan och provar några pubar, men det slutar med att vi hamnar på samma gemytliga krypin som kvällen innan.
Söndag
På förmiddagen blir det ny tur ut till Anfield. Souvenirshopen efterföljs av ett besök på museet, som väl är lite övervärderat. £6 känns en aning i överkant för en massa planscher och lite matchtröjor, men det var ju inget att välja på och intressant var det allt. En kille kommer också in och låter oss känna på Steven Gerrards skor som han hade på sig när han debutmålade för Liverpool. Bara en sån sak.
På eftermiddagen sätter vi oss framför teven och ser på Tottenham mot Middlesbrough. En ganska kass match. På stan möter vi John Aldridge precis innan han studsar in i sin BMW och kör i väg. Hotellmanagern verkar ha tröttnat efter att ha levererat ytterligare en ny madrass till sällskapet Elofsson och han ber oss att byta rum. Nej, tack säger vi och stannar.
Morgonen efter går vi nerförsbacken ner till Lime Street Station, säger adjö till Liverpool för den här gången, och låter tåget forsla oss tillbaka till huvudstaden. En pågående strejk ser nästan till så att vi missar planet, men det löser sig.
Väl hemma är det lätt att konstatera att resan varit mycket lyckad. Tre var vi i sällskapet, tre mål fick vi se och min farbror fick sammantaget ligga på tre olika madrasser.
***
Halsduken från -84 då? Jo den var med på resan och hänger nu tryggt över min slaf. Jag somnar tryggt och tänker på helgen som varit. Uppskattningsvis har jag kanske sett ett femtiotal elitfotbollsmatcher live i mitt liv, men detta var nog första gången jag var på fotboll.
"You british are insane". Tack ska DU ha!
Efter slutsignalen.
I spelarutgången.
